Åh vad härligt med en fullkomligt avslappnad kväll på en rustik restaurang – som motvikt till alla fantastiska och lyxiga middagar och fester som har radats upp på parad senaste veckorna. Rätt ofta är det enkla och lantliga fullkomligt underskattat. På blixtvisit i den 600 invånare lilla staden Montefalco i Umbrien (det bor femtusen personer till kring staden), fick det bli middag på restaurangen och enoteket l’Alchimista på Piazza di Montefalco, alldeles intill det nyligen topprenoverade spa- och designhotellet Hotel Palazzo Bontadosi, som varmt kan rekommenderas.
Mat och dryck fick bli lokalt – det blir ju oftast roligast så. Några vita viner av stil och klass gör man inte här (okej, ett och annat hygglig vin av Trebbiano finns förstås), alltså började middagen med rött. Det blev en 2007 Arquata Montefalco Rosso från den överlag bra firman Adanti, mörkt körsbärsfruktig och trevlig med visst djup men utan vidare komplexitet, och en 2007 Montefalco Rosso från Terre de la Custodia, som var lite torrare och mer balsamiskt fruktig med en hint av pinje och lite torrare eftersmak. Båda är huvudsakligen gjorda av Sangiovese med en god portion Sagrantino och en liten släng Montepulciano eller andra lokala blå sorter.
Som första rätt blev det en fin lufttorka skinka, serverad med en sallad av ganska ung och smidig pecorino med päron, rostade pinjenötter och ruccola, till vilken ett gott pannstekt bröd, torta di testa, hörde. Med tanke på vinerna strävhet – balanserad, men ändå – var kanske den här rätten inte helt optimal till, men genom att ringla över lite olivolja från en lokal farm och strö över lite salt, fick tanninerna en mer polerad känsla. Tänk vad enkelt det är, när man har kunskap om hur smaksinnet fungerar.
Sedan serverades en krämig polenta – den var mer klippt och skuren för vinerna – med en i olivolja stekt rullad av aubergine som var fylld med en krämig ost och pancetta. Några skivor tunt skivad och knaperstekt griskind hörde också till. De båda vinerna passade betydligt bättre till den här serveringen.
Till nästa rätt, en riktigt god strangozzi (ett mellanting av spaghetti och tagliatelle) med en slöaktig dos av finhackad tryffel i en god olivolja, blev det regionens toppnummer, de mörka och tufft tanninstinna vinerna av den lokala druvsorten Sagrantino. Det första av dem var en fortfarande ung och torrt stram 2006 Sagrantino di Montefalco från den klassiska producenten Antonelli, ett vin med viss komplexitet och ett ungdomligt bittert slut som i och för sig fångades upp och mjukgjordes av pastan och olivoljan. Jag tyckte nog att den mer modernt fruktiga 2006 Montefalco Sagrantino från den lite mer moderna och riktigt bra firman Perticaia var ett godare vin och i kraft av en rikare och mer mörkt orienterad fruktighet bättre avvägt till pastan. De svagt rökiga faten gjorde inte mycket väsen av sig när tryffeldoften radades upp för mina sinnen.
Två nya viner serverades inför nästa rätt, och av dem var 2005 Sagrantino di Montefalco från Cesarino Sartori det något bättre. Jämfört med de andra vinerna, hade det här en mer förfinad och kanske även bättre balanserad struktur av tanniner, syror och mineral, och även om frukten drog åt det lite yppigare hållet, hade vinet en klassisk finess. Kanhända hade det extra året i flaska gjord sitt till – för det här var gott både på egen hand, och till maten. Även om 2006 Montefalco Sagrantino från Scacciadiavoli var ett rätt gott och trevligt vin, det hade dessutom en något mindre uttalad bitterhet i eftersmaken, hamnade det lite i skuggan av de andra vinerna. Hur som helst fungerade båda vinerna (märkligt nog) hyggligt till varmrätten, ett par tunt skurna och i olivolja hastigt stekta kalvschnitzlar som serverades med fint skuren ruccola som hastigt hade ljummats upp i tomat, vitt vin och olivolja, och till slut hade toppats med hyvlade mandlar. Egentligen skriker varningsklockorna – bittert kryddiga blad och mandlar – vilken högrisk i kombination med så mycket tanniner. Men så hade vi ju en god portion mild olivolja över, plus flingsalt, vilka båda har en avrundande effekt för allehanda tuffa komponenter i alla märkliga smakmöten.
Ost hoppades över, och desserten var väl inte särskilt mycket att hänga i juligranen; ett fat med ett gäng olika kakor med bland annat mandel och choklad. Vinet därtill var desto mer intressant – det var nämligen en 2005 Melanto Sangrantino Passito från Terre de la Custodia, ett sött rött och märkligt nog också strävt vin som görs av Sagrantino som först har lufttorkats i flera månader, precis som man gör med Recioto della Valpolicella. Skillnaden är dock att vinet av Sagrantino har så mycket strävhet, att det upplevs som torrt mot slutet av smaken.
Det är märkligt vilka udda vintyper det finns kvar. Och spännande …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar