onsdag 11 juli 2012

Barking Frog några kvällar i juli

Woodinville är sannerligen ingen metropol. Och hit hittar man egentligen bara om man är intresserad av vin. Den lilla orten ligger förvisso inte särskilt långt norr om Seattle, en rätt spännande amerikansk kuststad som utöver sitt kultur- och restaurangliv har en tung plats i den internationella industrin tack vare Boeing. Woodinville har också en annan ”fin” grannstad, Bellevue, i vissa kretsar mycket mer omtalad som Microsoftville, en stad som hela världen är beroende av genom det ständigt krånglande operativsystemet. Det finns alltså miljarder dollar inom närmaste räckhåll. Men Woodinville har också på senare år blivit hemvist för inte mindre än ett 90-tal vinerier och tasting rooms i den alltmer spirande vinindustrin i Washington State. Och det är precis av den anledningen jag är här, igen!

   Och när man är här bor man på Willows Logde, ett riktigt bra och komfortabelt hotell värd även den verkligt kräsnes besök. Nog för att det säkert går att äta både enkelt och bra till betydligt bättre än så, men efter 10-11 timmars vinbesök är jag mer bekväm än att jag kör runt till något trevligt ställe för en riktigt god middag, särskilt när jag som så ofta reser ensam.

(Att resa med andra vinskribenter ser jag normalt sett inte som en direkt förmån i jobbet, om jag inte får välja sällskap av de väldigt få vinskribenter jag tycker om och trivs med!)

 På Willows Logde finns det tack och lov en mer än anständig restaurang, Barking Frog (egentligen ett rätt märkligt namn på en seriös restaurang), och här satt jag tre kvällar i rad och kände mig väldigt nöjd med det. Varm och vänlig service, god mat och bra vinlista.

Som förrätt den första kvällen tog jag jätteräkor marinerade i Grand Marnier (ja, varför inte, anka och apelsin är ju gott) som friterats hastigt till en krispig yta men mjukt innanmäte, serverade med en lätt sötaktig glaze av citrus och citrongräs och toppat med rostade sesamfrön. Räkorna var försvinnande goda med sin fina balans mellan sötma och sälta, men jag begrep inte alls varför man garnerade dem med ett antal klyftor mandarin. Dessa åkte tillbaka till köket, frukt var jag inte sugen på.

Vinlistan är hyggligt stor och framför allt lokal (vilket jag föredrar enligt den logiska principen ”vill jag dricka bourgogne åker jag till Bourgogne”), däremot var utbudet av glasviner och halvflaskor lite magert. Dock hittade jag 2011 Eroica Riesling från Chateau Ste Michelle på glas, ett vin som görs i samarbete med deras sedan länge frände och konsult Ernst Loosen från Mosel. Vinet är gjort i en tysk stil med en släng av restsötma kvar, dess frukt är insmickrande och citrussöt med en liten blommighet och god snarare än stramt frisk syra. Till rätten passade vinet perfekt tack vare dess fruktsötma (som matchade sötman i glazen), och även om det är ett gott vin, är det inte på något sätt lika nyanserat, livfullt och mineraliskt som de som doktorn odlar hemma i Mosel.

Till varmrätt tog jag en tagliatelle med bräserad kyckling (lokal sådan) som grytstekts med vin och grönsaker och sedan plockats i aptitligt saftig trådig textur. Därtill smörstekt sommarsvamp, bondbönor och ärter, samt spets av lite schalottenlök och färsk dragon. Det hela var hastigt inkokt i kycklingfond och toppat med färskriven parmesan. En väldigt god pastarätt, precis vad jag behövde efter en lång dag som hade börjat nere i Oregon.

I glaset, ur halvflaska, en gammal bekant från förr, l’Ecole No 41 som är en av de klassiska firmorna i det unga och dynamiska, och numera 700+ vinerier stora Washington State. Jag har haft delade meningar om denna producent, en del viner är riktigt goda, andra något glesa och onyanserade och till och med helt ointressanta. Det här vinet var dock gott, 2008 Syrah med ursprung Columbia Valley.
   Frukten var rik, tät och lite köttig med viss lakritskrydda, smaken drygt medelfyllig med stor intensitet (tätare än jag mindre tidigare syrahviner härifrån) och sånär som på en lite värmande alkohol som tangerade 15 procent, fanns det en del ”franska” karaktärer i vinet. Gott? Ja, rätt så, men det var egentligen för kraftigt för den här pastarätten.

Nästa kväll var jag tillbaka igen, men nu mycket senare och mer akut hungrig. En bit kött, och inget mer än det, fick det bli. En riktigt god, välsmakande och rosastekt tournedos serverad med en krämig svamptartelett, en lagom inkokt kalvfond smaksatt med vin och schalottenlök samt smörsauterade haricots verts. Gott på det där klassiska sättet, verkligen.

Efter ett besök hos Andrew Will tidigare på dagen fick jag med mig ett par öppnade flaskor, vilket här i det långt mer än i Sverige liberala USA, får man ta med sig eget dricka på krogen. Normalt sett betalar man en symbolisk korkavgift för detta, och det har jag absolut inget emot (en restaurang måste ju också få tjäna pengar), men här på Barking Frog slapp jag det. Så trevligt!
   Vinet var en alldeles ljuvlig 2006 Ciel du Cheval Vineyard, en cabernetdominerad bordeauxblend från en av de allra bästa vingårdarna i Red Mountain. Tidigare på dagen var vinet generöst mörkt bärfruktigt och stenmineraliskt men lite knutet, nu några timmar senare hade det blommat ut och upplevdes något mer polerat och mer komplext. Att Andrew Will hör till de bättre producenterna i Washington State framgår tydligt när man fördjupar sig i delstatens vinutbud, men vinerna behöver tid i vinkällaren, eller karaffen. Eller både och.

 Fördelen med att sitta i baren och äta, vilket jag nästan alltid gör när jag reser själv (en stor svensk undersökning visade att det för de allra flesta personer är en ”nära-döden-upplevelse att äta middag ensam), är att man kan snacka lite med bartendern. Och såklart också studera utbudet på barhyllan.

Den här gången fastnade ögonen på ett par flaskor från Woodinville Whiskey Company, ett lokalt destilleri beläget ett par stenkast från restaurangen.
   Det blev två små stänkare, en vardera av den rätt fatkryddiga, fruktiga och vaniljsöta One Hundred Percent Rye Whiskey, lagrad i helt nya brända ekfat under knappt fyra år, och den lite mer eleganta och med försiktig vaniljsöta Bourbon Whiskey, också den lagras i fyra år helt nya fat. Båda höll en värmande alkoholhalt på 46 procent och skulle såklart ha druckits lite svalare med en bit is eller kylt vatten i, men jag gör som vanligt och föredrar spriten i sin allra råaste form, helt ren! Utan att väcka några större sensationer till liv i kroppen, var båda sorterna goda.

Nästa kväll var jag tillbaka igen, och hade siktat in mig på ett vitt vin som den här kvällen tyvärr var slut. Som alternativ tog jag ett stort glas 2011 SBS Sauvignon Blanc Sémillon från Columbia Valley och firman Cadaretta, huvudsakligen jäst i ståltank men också neutrala ekfat som gett vinet en lite mer avrundad textur. Citrus, grapefrukt, vit persika och melon, därtill en frisk syra och en viss rondör, men en helt torr eftersmak. Det var nästan vad jag hade tänkte mig, men framför allt skulle det visa sig vara bra till kvällens förrätt.

Dungeness crab, som jag är så förtjust i, en generös näve finplockat kött format som en tartar, toppad med vattenkrasse och tempurafriterad avokado, därtill en friskt smakande dressing med citrus. Gott, men tyvärr saknades det lite salt.

Dags för rött vin, 2009 Sorella från Andrew Will stod på tur (65 procent Cabernet Sauvignon och resten Cabernet Franc och Merlot från den berömda Champoux Vineyard i Horse Heaven Hills). Provad dagen innan var den i och för sig underbart rikt och djupt fruktig med en massiv ton av mörka körsbär och en läckert komplex nyans av blyerts och stenkross, och just de bitarna av vinet stod kvar med närmast oförändrad pondus. Däremot hade tanninerna rundats av i nattmörkret och gav vinet en helt annorlunda och mer behaglig struktur såhär dag två. Att vinerna från Andrew Will behöver luft visste jag, så det hela förvånande mig egentligen inte. Helt ärligt var det just därför jag lät flaskan stå på skrivbordet över natten.

Så var det då dags att kolla ställets hamburgare, en blue cheese bacon burger med sallad och perfekt rostad egg bun. God var den, men inte märkvärdig. Egentligen begriper jag inte varför det ska vara så svårt att göra en riktig djävulusiskt magisk välsmakande och saftig hamburgare (alldeles för ofta är de torra och sega). Att koka trestjärnigt går ju, att göra ett underbart långkok går ju, att transplantera hjärtan går ju också bra, och att skicka folk till månen verkar ju heller inte bara några större problem. Så varför är alla hamburgare, nästan i alla fall, på sin höjd godkända och goda, men inte exceptionella?
   Nåväl, det blev ändå en burgare som landade på godkänt. Men fortfarande har ingen gjort en godare burgare än de på Taylor’s Refresher (som numera går under fusknamnet Gotts Road Side) och på Café Rotsunda.
   Pommes frites valde jag som tillbehör, och fick riktigt fina späda pommes frites. Det är faktiskt det enda intelligenta. Hur kommer det sig att så många kockar ska ge sig på fingertjock pommes, så blir mosiga inuti och mjöliga på ytan? Varför inte skära dem späda från början så att de blir krispiga snarare än tråkigt kokta och mjuka.

Och till burgare dricker man självfallet ett gott glas rött, såsom jag gjorde idag. Det är väl mest för att Mac The Fucking Donald inte har vinrättigheter som vi har fått för oss att läskedryck är den bästa kombinationen till burgaren. Men så är det ju såklart inte…

Bilen packad, nu drar jag till Walla Walla. Sist jag var där gick det nästan åt helvete. Vi får se hur det går den här gången!

4 kommentarer:

zwampen sa...

Känns bra att du håller igång ordentligt och inte fuskäter massa vego/sallad/rawfood/slankmat utan genuine US food.
Angående burgare så åt jag mitt livs burgare 3 ggr i Miami i veckan på Burger & Beer Joint, fick Gott´s att skämmas!
Gör ont i mitt Napa hjärta att behöva erkänna en sådan sak.

Syns snart hos Bagarn!

Cheers
Mr Z

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Ser mamn på, då får jag väl åka till Miami på Burger Safari!

Men visst är det konstigt att det ska vara så svårt att göra en "riktigt djälva god burgare".

Ses om två veckor ... tur att Bagarn har stor och stadig brygga. Så man får plats, menar jag...

Cheers,
Cafévärden

505 sa...

Hamburgare på storkrån Bagarn bakar Isterbukarna gör burgarn.

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Pax för PLUSMENY på Storkrån!