Newberg i hjärtat av Willamette Valley är ett drygt 22 000 personer stort samhälle med mängder av vinerier, flera av dem de allra bästa i Oregon, inom nära distans. Men någon vidare kulinarisk ort är det egentligen inte. Alla tänkbara snabbmatskedjor finns här, liksom ett par pizzerior, några mexikaner och ett och annat mer asiatiskt krypin. Då jag frågade runt på vingårdarna var man kunde äta en riktigt god middag, fick jag flera tips. Painted Lady ansågs vara den bästa restaurangen, lite mer av fine dining med en fem till sex rätter lång avsmakningsmeny, och Recipe i stort sett lika bra men lite mer av casual. Ett tredje namn som nämndes på flera av vingårdarna var restaurang Jory, en bara drygt två år gammal restaurang i det enda lyxiga hotellet i trakten, The Allison Inn and Spa.
Sagt och gjort, på med finskjortan och iväg till det otroligt imponerande spahotellet, som är uppbyggt av ett lokalt par (som tjänat sina pengar på tandläkarutrustning) som till många och mycket har inspirerats av det fina Auberge de Soleil i Napa Valley.
Här i köket huserar chef Sonny Jan, som på sin meritlista
kan skriva in både The French Laundry och El Bullí. Den senare restaurangen har
till viss del inspirerat Sonny i hans nuvarande kokkonst (även om den inte är
särskilt experimentell här, tack och lov), och flera spanska influenser gick
att spåra i menyn.
Vi började med ett av de vita vinerna från Adelsheim
Vineyards, ett av de allra första vinerierna i Oregon (grundat 1971 av
David Adelsheim, som jag nu alltså fick äran att äta middag med, och med 1978
som första kommersiella årgång – en längre och väldigt intressant intervju med
honom kommer senare i höst i Livets Goda).
Vinet var ett av två chardonnayviner, 2010 Caitlin’s Reserve, från vingården
Stoller Vineyard i Dundee Hills. Trots att vinet är jäst i till hälften nya
ekfat, fanns inte mer spår av dem än en lite krämigare textur och ett uns
fatkrydda i slutet av smaken, som framför allt är frisk och har en frukt som
snarast bör beskrivas som sval och ljus, än moget gulaktig.
Den lilla aptitretaren var försvinnande god, en spröd
nyrostad brioche toppad med tonfisk och en fin ost smaksatt med svart tryffel
som hade fått smälta över. Den var inte bara god i sig, utan alldeles perfekt
till vinet. I sig inte konstigt, ostens feta textur var närmast identisk med
vinets fint silkiga kropp och även om vinet inte egentligen hade någon
fatkaraktär, är rostade detaljer i maten nästan alltid perfekta till chardonnayviner,
även om de själva inte har någon uttalad rostad eller smörig karaktär.
En rätt som i all sin enkelhet var riktigt fin, var krossade
bondbönor med pinfärsk mozarella, serverad med ruccola, friterad gnocchi och tunt
skivad karljohansvamp samt fin Arbequina olivolja.
Av någon underlig anledning serverades en ”uppfriskande”
sorbet redan nu, förvisso smaksatt med rosmarin och ananas, vilket var en
trevlig aromkombination, men den var för söt för att serveras mitt i menyn. Dessutom
behövs det ingen sorbet eller motsvarande palettrensare i en kort meny. Vi log
lite åt vår sorbet, åt lydigt upp den och sköljde genast ur munnen ett par
gånger med kolsyrat vatten.
Sedan koncentrerade vi oss på de två pinotviner vi nu
skulle njuta av, det ena mognare än det andra och därför i behov av
dekantering. Båda vinerna kom från Davids privata vinkällare (här i USA får man tack och lov ta med sig egna viner till restaurangerna) och för min del glädjande nog från hans firma Adelsheim Vineyards.
Det första av dem var en riktigt läcker 2005 Pinot Noir Quarter Mile Lane Vineyard från en liten lott i Chehalem Mountain som David planterade med för honom okända kloner av Pinot Noir redan 1972. Vinet hade nu, snart sju år gammalt, inträtt det första stadiet i sin mognad och förenade både en läckert aromatisk röd körsbärs- och hallonfrukt med de första spåren av jordighet och torkad svamp. Riktigt imponerande! Ett vin som det här lär oss en viktig sak när det kommer till välgjorda pinotviner från soliga distrikt i Nya världen (Oregon är dock svalt!), deras frukt är möjligen charmerande sötmogen i det unga vinet, som inte alls är burgundiskt, om nu pinotviner måste vara det, men som med bara några års ålder antar en större komplexitet. Vem har sagt att Nya världens viner måste drickas i sin absoluta ungdom? Egentligen är det bara felunderättade personer som påstår sådant.
Man gör ofta klokt i att vänta en tid, även om det flesta
av oss inte väntar över tolv år på ett pinotvin att mogna. Men den härliga om
än inte lika livfullt parfymerade 1999 Pinot
Noir Bryan Creek Vineyard, också det från Adelsheim Vineyards men
en vingård alldeles intill Quarter Mill Lane Vineyard uppe i Chehalem Mountain som
är planterad med klonen Pommard, visade definitivt att den inte tänkte vika ner
sig på grund av ålder. Tvärtom började vinet blomma ut i glaset trots att det
hade dekanterats en halvtimma tidigare. Dess färg var ljusare, frukten lite mer
skör och utan nollfemmans intensitet, men ur den fint mogna och av ett uns sous bois nyanserade doften, blommade
det efterhand upp sirliga stråk av röd bärfrukt. Gott!
Min varmrätt blev kanske inte riktigt vad jag hade tänkt
mig, helt ärligt blev det lite väl mycket hälsokost över den även om ambitionen
med den var god. Ett ankbröst, lätt rökt, serverat med en ragu eller snarare en
ljummen sallad av farro (som vildvete
– jag är faktiskt inte mycket för den typen av råvara, för mycket hemsk hälso-
och vegetariankänsla), krispiga sockerärter och bondbönor smaksatt med en i och
för sig riktigt god dressing av rostade mandlar, olivolja och saba (den spanska varianten av verjus), och en lite väl trådig samlig
örter som jag var tvungen att lyfta åt sidan eftersom det är närmast omöjligt
att idissla sig genom den typen av örtbuske. Garnityr på tallriken var en mängd
med plommon och färska persikor, vilkas sötma knappast gör vinerna någon nytta.
Jodå, rätten var i sig god, som lunchrätt till annat än
vin, men jag har ingen annan än mig själv att skylla att den hamnade mellan min
gaffel och kniv. Jag var faktiskt helt upptagen av ett djupt samtal med
legenden David Adelsheim när jag beställde varmrätten och egentligen bara såg ”anka”.
Och anka och pinotviner kan ju inte gå fel … tänkte jag.
Min bordsgranne tog en varmrätt som såg betydligt
läckrare ut, men som egentligen inte heller var gjord för pinotviner. Papardelle
kokt al dente med toppmurklor och dungeness crab, förvisso i en till vinet
förlåtande gräddig sås (skaldjur, med sin höga halt av umami, är sällan
passande till röda viner, ens om det är så mjuka och fruktiga röda viner som de
vi hade).
En liten dessert hann jag med. Det som lockade mig mest
var Quajillo chile smoked chocolat ice
cream som serverades på en chokladbotten med ugnsrostat päron och en fint
salt karamellsås, därtill en choklad- och grahamskaka. Den svagt rökta tonen
gjorde sig fint till chokladen och päronsötman, och det var en riktigt god
dessert.
Restaurangen är stor och luftig, man kan antingen sitta
inomhus eller på terrassen, med utsikt över dalgången, eller vi baren vid köket
(vilket jag gärna skulle ha gjort om jag var här ensam). Vinlistan är riktigt
bra, såklart välfylld med lokala viner med fokus på Oregons paraddruva Pinot
Noir, men också med en lång rad andra amerikanska och även europeiska viner.
Priserna är också överlag riktigt bra, här kan man verkligen botanisera bland
det lilla distriktets rika vinskatt.
Vill man bo över, finns här också ett hotell, det bästa i
trakten. Allison Inn and Spa är definitivt en pärla i Newberg, den ort jag
själv helst bor i när jag besöker Oregon just eftersom den ligger så bra till
när man ska besöka vingårdarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar