Ett par kvällar i Walla Walla i juli

Sist jag var för rätt precis två år sedan, var det fara på färde. Närmast svedd av eldsvådan och definitivt bränd av baksmälla, blev de minnen som fanns kvar av den fantastiska kvällen en aning smärtsamma. Hur kul vi än hade.
   Den här vistelsen blev betydligt lugnare, även om Charles Smith hade "hotat" att supa ner mig bortom all igenkännbarhet, och jag hade min bara själv att skylla om det skulle ha blivit något avsteg från det ”normala”. Om nu ”normalt” är något jag hyllar … nej, det tror jag inte.

Efter en lång dag med 5 timmars bilkörning och ändå massor av bra vingårdsbesök, inte minst hos Côte Bonneville i Yakima Valley och superstjärnan Col Solare i Red Mountain, blev det incheckning på det helt okej hotellet The Marcus Whitman mitt i staden Walla Walla, och sedan en rask promenad till den lilla restaurangen Saffron på 125 West Alder Street, bara fem minuter bort. Att jag gick just hit berodde på ett par självsäkra tips från vinmakare och charmerande tjejer på vineriernas tasting rooms.  Och tipsen visade sig vara pålitliga och träffsäkra.

Saffron är en liten restaurang, ungefär 40 platser stor inklusive fyra platser vid en bardisk och två vid en vintunna. Inredningen är spartansk, tjejerna har ingen enhetlig uniform (det är lite PA & Co över stället), spansk gitarrmusik flödar ur högtalarna och från köket sprider sig underbara dofter från Medelhavsköken.

Menyn är liten men innehåller ett antal lockande rätter, både små och stora. Jag började med grillad småbläckfisk serverad som en ljummen sallad med bottnar av kronärtskocka, söt stekt lök, alger och persilja samt pistaschnötter och bläckfiskbläck samt kryddigt paprikapulver. En god och skönt kryddig rätt med båda fötterna i det Medelhavskök man marknadsför sig med.

Vinlisten bjuder på en hel del goda viner, mestadels europeiska, men jag väljer alltid (så gott det går) lokala viner. Då jag hittat varmrättsvinet på flaska, kände jag inte för att ta in en helflaska vitt också, och tyvärr var utbudet av goda lokala viner glasvis alldeles för magert.
   Istället valde jag en öl, Pike Hierloom Amber Ale, bryggd av The Pike Brewing Company i Seattle. Närmare lokalt än så kom jag inte. Djupt kopparröd, försiktigt maltknäckigt doftande med bara en liten ton av humle och med en smak som var medelfyllig, något maltsöt, milt humlekryddig och inte alls humlebesk. Smak- och kvalitetsmässigt ett öl mitt i gatan, varken väldigt gott eller inte, men tack vare den fint rostade maltigheten fungerade ölet bra till maten, och det är väl det viktigaste.

Det mest intressanta vinet jag hittade på vinlistan kom från en vinfirma som kallas Long Shadows Vintners, ett av de allra mest intressanta vinprojekten i Washington State. Under detta samlingsnamn finner man flera världsberömda vinmakare (Philippe Melka, Agustin Huneeus, Michel Rolland, Randy Dunn och John Duval, med flera) som från olika förstklassiga vingårdar rund om i Washington State gör varsitt vin. Det vin jag hittade var 2007 Sequel Syrah, en ren syrah som har gjorts att John Duval som tidigare var vinmakaren bakom Grange från Penfolds. Mörkt till utseendet, tätt och intensivt fruktigt i doften med nyanser av björnbär och blåbär, en försiktig krydda som gav uttryck av salvia och lakrits, bara en mild antydan av ekfat, samt en god fyllighet med fint balanserade tanniner och en viss syra och struktur. Jag kan tänka mig att vinet vinner stort på luftning – den här kvällen hanns det inte med, för det var jag alldeles för sugen och snabbdrickande – och än mer på lagring. Just kryddan i vinet är lovande, och såväl textur som struktur vittnar om ett lika bra vingårds- och druvmaterial som hantverk i vineriet.

En rosastekt leg of lamb serverad på en bädd av basmatiris fick göra vinet följe, fint kryddigt på ett typiskt spanskt vis med inslag av syrlig yoghurt, kryddigt paprikapulver och örtaromatisk koriander. Mest märkligt var den kryddiga harissasåsen som hörde till, och hur man kom fram till att hallon kunde höra till den här rätten övergår mitt förstånd. Bäst hade nog varit att skippa hallonen, just den typen av nytänkande tillför nämligen inte gastronomin särskilt mycket. Men gott var det, väldigt gott!

 Dag två i ökenheta Walla Walla, den här dagen jämna plågor med 25 grader vid frukost och sedan stadiga 35-38 grader resten av dagen, var trots värmen fantastisk. Sex vingårdsbesök och ett 60-tal viner provade, bland annat från de riktigt fina firmorna Gramercy Cellars, Rasa Vineyards, klassiskern Leonetti Cellars (det första vineriet i Walla Walla) och det explosivt högintressanta nu tio år gamla projektet Long Shadows.

   Rekommendationen på kvällens restaurang var tyvärr inte alls lika bra som gårdagens. Brasserie Four på 4 Main Streen, två minuter från hotellet, var en tämligen enkel, avskalad och egentligen rätt omysig restaurang som dessutom var skumt oupplyst, om det nu är så mörker ska beskrivas. En kort och inte särskilt lockande meny, en vinlista med alldeles för få viner, och av de lokala vinerna fanns bara en liten samling okänt bottenskrap. Däremot har man licens att sälja vin som butik, och den hyllan var betydligt mer lockande än glaslistan. Nu var jag inte sugen på hel flaska, middagen var av nöd tvungen att hållas kort.

Mest intressant bland de vita lokala var en NV Dry Riesling från pionjären Woodward Canyon Winery, som har ett väldigt gott rykte. Det kan ju inte gå fel, tänkte jag. Men det kunde gå fel, vinet, en cuvée av årgångarna 2008 och 2010 (varför, kan man ju undra), var trött fruktigt och till och med lite oxiderat, men framför allt hade det en fadd smak och en lite bitter skalkänsla.

På grund av alldeles för mycket fenoler i vinet, troligen var det skalmacererat en kort innan jäsningen, kom vinet att upplevas bittert och rätt otäckt tillsammans med tartaren på lax från Alaska, en tartar som inte var särskilt upplyftande utan snarare borde ha lyfts bort från både mitt bord och från menyn. Nej, den saknade alla former av smak och anledning till existens.

Tack och lov väntade en steak frites med svartpeppargräddsås, ett säkert kort tänkte jag. Och då var det också, köttet var till och med riktigt bra, smakrika och saftigt och perfekt stekt medium rare enligt mina önskemål. Grönsakerna lös med sin frånvaro, men eftersom kött är gjort av grönsaker och vin gjort av druvor, tänkte jag att det säkert skulle gå bra ändå. För 25 dollar var det till och med riktigt bra, eller som mina vinskrivande kolleger skulle ha sagt, ”prisvärt”.

Tre lokala viner fanns på glas. Jag tog in ett av varje, mest för att testa av läget. Första vinet var en 2010 Merlot från Seven Hills Winery, ett vin som räddades tack vare den svala årgången och därför hade en viss fräschör i den annars lite knäckigt blåbärsfruktiga kroppen. Som bäst var vinet godkänt, och bättre hade det säkert upplevts om det hade serverats lite svalade. Här står alla flaskor framme, och med tanke på att man är i stekvarma Walla Walla är det ingen vidare smart idé.
   På grund av värmen kom även nästa vin att smaka fruktsött, plumpt och även eldigt, men jag är tveksam till om en svalare temperatur hade räddat denna 2009 Estate Syrah från Balboa Winery i Walla Walla. Nej, det var som bäst ett högst medelmåttigt vin om ens det. Varken gott eller prisvärt med andra ord. Burr!
   Inte heller nästa vin, 2008 Redd Brand som är en cabernetdominerad cuvée från Tertulia Winery i Columbia Valley, gick till historien som ett vin som var bläcket från provningsnoteringen. Tack och lov hade det en gles och kort eftersmak.

Tack och lov råkade jag i förbifarten se en god flaska öl i kylskåpet i baren, och det fick mig att stanna kvar en kvart till. Ölet var den alldeles underbart lättdruckna, knäckebrödsmaltiga och fint humlekryddiga Levitation Ale från Stone Brewing Company norr om San Diego. Den satt gott, riktigt bott. Och för fyra dollar flaskan (här på krogen) var det ”mer än prisvärt”.

Sista kvällen var utan jämförelse den bästa, den var så bra att jag faktiskt lite grand bannade mig själv som inte gick hit alla tre kvällar. Så bra var det! I mitt fall hade de tre kvällarna tyvärr lite av den kända svenska vinprofilens livsåskådning ”bättre med mångfald än enfald”, men hade jag haft facit hade jag hellre gått hit minst två av de tre kvällarna eftersom stället är verkligt bra och håller hela vägen ut. I min värld är det ”the winner takes it all” som gäller.

   Den sista kvällen tillbringades på den alldeles underbara restaurangen Whitehouse-Crawford på 55 West Cherry Street, två minuters promenad från hotellet, stadens allra bästa restaurang.

Restaurangen är inhyst i en över hundra år gammal tegelbyggnad, är ändå modern och trendigt korrekt med varm och personligt professionell service, fantastisk cocktailbar, öppet kök och cirka hundra sittplatser, inklusive åtta vid ”chefs bar”, en bardisk precis vid köket. Och var vill man då sitta när man gör ”single diner” om inte i köket?

Jag kunde inte för något i världen motstå ett glas av ett av de godaste rosévinerna jag har provat på länge, 2011 Rosé Olsen Vineyard från Gramercy Cellars, en av de allra bästa producenterna jag har stött på i Washington State. Vinet gör till hälften av Cinsaut och resten till lika delar Grenache och Syrah från en vingård utanför Benton City (nära den berömda appellationen Red Mountain), och är ett typiskt läckert aptitretande men inte alls publikfriande sötflirtigt rosévin som är ytterst gott. Det var nätt och jämt att jag kunde hålla mig och spara lite av det utsökta rosévinet till dess förrätten kom.

Innan det hade jag fått en liten aptitretare med strimlad zucchini och lök på ett krispigt kex. En liten och god, inte märkvärdig, men till vinet försvinnande god liten läckerbit. Det är inte alltid det mest komplicerade som vinner stilpoäng i början av en middag.

 Nu fick jag en friterad vaktel i två delar, inalles en hel vaktel till förrätt, med en saftig kärna och krispig friteringsyta, med den sötkryddig sallad av fänkål med lite svamp. Ruskigt gott i alla enkelhet, och med en fantastisk koppling mellan lakritskryddan i viner och i salladen. Kan man ”vin och mat i kombination” hittar man enkelt dess självklara kopplingar, och då sitter kombinationerna också perfekt!

Det finns inget bättre än att sitta vid, eller till och med i köket. Att höra hur beställningarna rasslar in från bongmaskinen, att se kockarna bearbeta beställningarna, markera dem, bearbeta dem, och följa arbetet till färdig tallrik det är energi för mig. Den verkliga energin, den rätta.
    Redan kvällen innan, då jag tittade igenom vinlistan på internet (alla seriösa restauranger ska ha sin vinlista på nätet, bättre marknadsföring för krogen mot vinälskare finns inte) såg jag att de hade 2007 Chaleur Estate från  toppfirman DeLille Cellars på listan. Det här är en utsökt bordeauxblend från en av de allra bästa firmorna i Washington State, en cuvée baserad av Cabernet Sauvignon, utsökt komplex med en underbar kombination av djup koncentration av mörk bärfrukt med lite ljusare toner och en redan nu komplex nyans av ceder, torkat kött och blyerts, och med en intelligent försiktig fatnyans. Om bara två till tre år lurar man rättrogna grodätare att det här vinet är fransk. Men just nu dricker jag det fort, innan de endimensionella frankofilerna hittar mig. Och det jag dricker, det är gudadott!´

Tråkigt med två gånger fågel på samma meny? Ja, om du frågar den gastronomiska läraren Michel, men inte om du frågar den ätande och drickande livsnjutaren med samma namn, personnummer och pass. Då blir det dubbel fullträff.
   Kycklingbröst från Mad Hatter Farm, stekt i gjutjärnpanna på skinnsidan och sedan bakad i pannan under en annan gjutjärnspanna i en 400+ grader varm vedeldad ung till en härligt knaprig yta men fortfarande saftig kärna. Gott som godis för ett barn.
   Till detta en fin grönsakssauté med både morötter, broccoli, zucchini och den söta lokala lök som man just den här helgen hade en festival till ära för.

    Dessert stod jag över, jag satt hellre och slutförde vinet – och bjöd såklart den trevliga servitrisen på ett glas av det goda röda, som hon tidigare inte hade provat.

   Och varför skulle jag ta dessert? Söt är jag ju ändå, i alla fall om jag ska tolka signalerna från den skara damer på 65+ år som ständigt springer efter mig…