Det var alldeles för länge sedan, och när vi ses handlar
det alltid mycket mer om livets glädjeämnen och vedermödor än om det som finns
i glasen och på tallrikarna, även om Miss T absolut har en stor känsla och
kunskap om både mat och dryck, en sedan två decennier tillbaka i tiden
dokumenterad sådan.
Eftermiddagens aperitif blev en 2007
Pernand-Vergelesses Premier Cru Les Caradeux från négicoantfirman Chanson
Père et fils, som nu på 2000-talet har lyft sin kvalitet högst
remarkabelt. Förvisso inget stort vin, vare sig årgång eller appellation lovar
något i den stilen, men vinet har ändå en fin ren fruktighet och livgivande
mineralitet, ingen karaktär av ekfat men väl en polerad textur och silkighet,
och på det hela taget uppförde sig vinet gott, friskt och förtroendeinvigande. En
skön start!
Tack vare den lite fetare kroppen och försiktiga
fatnyansen, passade vinet utmärkt till den första lilla rätten, grillad haloumi
från Cypern smaksatt med zest av citron, pressad citronsaft, flingsalt,
vitpeppar och fint gräsig spansk olivolja.
Färsk pasta är inget för mig, pasta ska kokas al dente och så blir den inte om pastan
är färsk. Den angivna koktiden suger dock, det ska vara maximal tio minuter snarare
än elva, och kanske hellre nio minuter, den sista kokningen sker ju i såsen. En
klassisk vitvinssås, kokt med schalottenlök, fänkål och lagerblad, vitt vin och
fiskbuljong och mot slutet grädde, till en lätt krämig konsistens. Garnityr
hastigt grillad lax, knappt färdiglagad för att slippa få den torr och tråkig,
kungskrabba som ljummats upp i lättbrynt smör samt hastigt stekta pilgrimsmusslor.
Och så en rejäl näve dill. Jag måste nog berömma mig själv lite, det blev en
alldeles underbar pastarätt.
Annan primärcharm var det i 2009 Anderson Valley Pinot Noir från den lilla firman Kutch Wines, som hyr in sig i ett vineri i Sonoma Valley. Det här är bara en av otaliga unga firmor som har grundats av en passionerad föredetting, Jamie Kutch, tidgare börsmäklare i New York som närapå arbetade ihjäl sig på Wall Street innan han gjorde slag i saken och flyttade till Kalifornien för att ge liv åt drömmen om att göra vin. Och det gör han med beröm godkänt, det här vinet har en ljuvlig sötsilkig körsbärs- och vildhallonfrukt, en god syra och lena tanniner. Det är vansinnigt gott, och ytterst elegant. Good job Jamie!
Men så blev det ändå. Kvällens (hm, nattens) sista pinot
kom från Oregon och Domaine Drouhin, en firma som emellanåt men absolut inte
regelmässigt producerar riktigt goda viner. Det här vinet, 2007 Pinot Noir, höll sig i den lägre skalan, till stor del
beroende på att årgången var svalare och inte gav vinet tillräcklig fyllning,
men det var ändå ett långt mer positivt möte än senast jag drack det med några
goda vänner tidigare i sommar. Visst var det något jordigt, vilket ofta är en
karaktär i pinotvinerna från Oregon, men det hade en ganska fin ton av mörka
körsbär och en mogen struktur av tanniner. Det som saknades för att verkligen
lyfta, var lite högre diskant av frukt och rödblom. Men helt ärligt var väl
skärpan inte på topp så här sent, och efter så mycket vin. Det blir lätt såhär
när jag och Miss T träffas.
2 kommentarer:
Hej, undrar om du är intresserad av att prova naturliga viner.
MVH Ingvar
Hej Ingvar,
Jag försöker prova så mycket vin som möjligt, och så ofta som möjligt, alldeles oavsett vad det är för viner.
Det blir en hel del av alla typer av viner, såklart väldigt mycket "naturliga" viner också.
För övrigt är min definition av naturliga viner en annan än den som diskussionen det senaste året har handlat om.
Skicka en kommentar