Middag den 25 juli

Det var alldeles för länge sedan, och när vi ses handlar det alltid mycket mer om livets glädjeämnen och vedermödor än om det som finns i glasen och på tallrikarna, även om Miss T absolut har en stor känsla och kunskap om både mat och dryck, en sedan två decennier tillbaka i tiden dokumenterad sådan.

Eftermiddagens aperitif  blev en 2007 Pernand-Vergelesses Premier Cru Les Caradeux från négicoantfirman Chanson Père et fils, som nu på 2000-talet har lyft sin kvalitet högst remarkabelt. Förvisso inget stort vin, vare sig årgång eller appellation lovar något i den stilen, men vinet har ändå en fin ren fruktighet och livgivande mineralitet, ingen karaktär av ekfat men väl en polerad textur och silkighet, och på det hela taget uppförde sig vinet gott, friskt och förtroendeinvigande. En skön start!

Jag kunde inte låt bli att poppa korken från ett närliggande vin, 2010 Pernand-Vergelesses Premier Cru Sous Frétille, det är ju en alldeles i onödan bortglömd appellation. Vinet kommer från en mycket högre och svalare vingård, belägen på en sluttning alldeles ovanför byn, och den lilla och riktigt intressanta familjefirman Domaine Denis Père et fils. I kraft av en både bättre vingård, producent och årgång (2010 är en fantastisk årgång i Bourgogne) var det här vinet lite djupare och tätare, och hade en fetare kropp och längre eftersmak, därtill en av det för det högre läget mycket stramare struktur av syra och mineral. Sånär som på en liten ungdomlig fatnyans, är vinet fullt njutbart idag. Den här lilla och nästan helt okända familjefirman har mycket gott att bjuda på och bör under inga omständigheter missas.

Tack vare den lite fetare kroppen och försiktiga fatnyansen, passade vinet utmärkt till den första lilla rätten, grillad haloumi från Cypern smaksatt med zest av citron, pressad citronsaft, flingsalt, vitpeppar och fint gräsig spansk olivolja.

Nu behövde vi lite fylligare vin, och tog oss därför över Atlanten till Knights Valley i Sonoma och Peter Michael Winery för att finna varmrättsvinet, 2008 Belle Côte. Det är en vingårdsbetecknad chardonnay som i sin uppfostran har sett nya franska fat och av dessa fått en kryddig ton av kryddpeppar och nejlika, men samtidigt är det den solmogna fruktigheten som styr vinet. Till den smakrika varmrätten, som från skaldjuren hade en viss sötma (mest umami) och från grädden en viss fet textur, kom vinet att utgöra en helt perfekt kombination, skolboksmässig till och med.

Färsk pasta är inget för mig, pasta ska kokas al dente och så blir den inte om pastan är färsk. Den angivna koktiden suger dock, det ska vara maximal tio minuter snarare än elva, och kanske hellre nio minuter, den sista kokningen sker ju i såsen. En klassisk vitvinssås, kokt med schalottenlök, fänkål och lagerblad, vitt vin och fiskbuljong och mot slutet grädde, till en lätt krämig konsistens. Garnityr hastigt grillad lax, knappt färdiglagad för att slippa få den torr och tråkig, kungskrabba som ljummats upp i lättbrynt smör samt hastigt stekta pilgrimsmusslor. Och så en rejäl näve dill. Jag måste nog berömma mig själv lite, det blev en alldeles underbar pastarätt.

Dags för Pinot Noir, röd sällskapsdryck nummer ett här på Café Rotsunda. Jag plockade fram en 2006 Vosne-Romanée Premier Cru Les Suchots från Domaine Confuron-Cotetidot, ett vin som fortfarande är ungt och lite knutet och först efter ungefär tio minuter i glaset började visa lite mer djup än den ungdomligt ljusröda bärfrukt och strama mineralitet som var de första intrycken. Efter en stund uppförde sig vinet alldeles utmärkt, även om det aldrig blev ett verkligt stort vin. Jag kan tro att det med cirka tio års flasklagring till kommer att nå en än mer njutbar doft och smak och även polerad textur. Det är oftast så med röd bourgogne.

Annan primärcharm var det i 2009 Anderson Valley Pinot Noir från den lilla firman Kutch Wines, som hyr in sig i ett vineri i Sonoma Valley. Det här är bara en av otaliga unga firmor som har grundats av en passionerad föredetting, Jamie Kutch, tidgare börsmäklare i New York som närapå arbetade ihjäl sig på Wall Street innan han gjorde slag i saken och flyttade till Kalifornien för att ge liv åt drömmen om att göra vin. Och det gör han med beröm godkänt, det här vinet har en ljuvlig sötsilkig körsbärs- och vildhallonfrukt, en god syra och lena tanniner. Det är vansinnigt gott, och ytterst elegant. Good job Jamie!

Framåt sena timmarna blev det dessert i all enkelhet. Färska jordgubbar marinerade i Cointreau och apelsinzest, och till det god glass från Ben and Jerry's, Strawberry Cheesecake Ice Cream. Tiden hade inte räckt till att göra hemgjord glass, för bästa resultat ska glassmassan vila över natten innan man kör den i glassmaskinen, alltså tar jag till fin köpeglass. Jag har hur mycket söta viner som helst i min vinkällare, men man behöver knappast vara raketforskare för att räkna ut att det inte var mer vin vi behövde.

Men så blev det ändå. Kvällens (hm, nattens) sista pinot kom från Oregon och Domaine Drouhin, en firma som emellanåt men absolut inte regelmässigt producerar riktigt goda viner. Det här vinet, 2007 Pinot Noir, höll sig i den lägre skalan, till stor del beroende på att årgången var svalare och inte gav vinet tillräcklig fyllning, men det var ändå ett långt mer positivt möte än senast jag drack det med några goda vänner tidigare i sommar. Visst var det något jordigt, vilket ofta är en karaktär i pinotvinerna från Oregon, men det hade en ganska fin ton av mörka körsbär och en mogen struktur av tanniner. Det som saknades för att verkligen lyfta, var lite högre diskant av frukt och rödblom. Men helt ärligt var väl skärpan inte på topp så här sent, och efter så mycket vin. Det blir lätt såhär när jag och Miss T träffas.

 Summering: 2 gäster, 6 viner och 4 Riedelglas