måndag 2 juli 2012

Middag den 1 juli


Jamen, det var väl bara att ösa på. Själv hade jag precis kommit hem från USA, och både jag själv och flera andra var på väg dit igen med antingen första morgonflyg eller flyg dagen därpå eller strax senare.
Början var förvisso lite mer blygsam än vanligt, bara en enda champagne och inte särskilt mycket mer än en skål potatischips. Gott förvisso, men inte vidare generöst. Champagnen var vackert rosa, doften sublim med fina nyanser av röda bär, inte alls långt från en elegant röd bourgogne med en liten mognad, kolsyran mjuk och elegant och smaken väldig len och nyanserad och absolut torr. God och snygg, tyckte vi om denna 1999 Brut Rosé från Charles Heidsieck, en firman som jag håller som väldigt bra och pålitlig.

Den här middagen skulle börja med tre små rätter till det första paret viner. Mer jobb för kocken än för sommelieren med andra ord. Två vita viner ställdes mot varandra, båda av samma druva och årgång, men med helt olika uttryck, och "inte alls druvtypiska" om man inte lärt känna druvans skepnad i Kalifornien.
   Det första vinet, 2008 Sauvignon Blanc från Spottswoode Estate Vineyard, var elegant, absolut rent fruktigt och friskt med en diskret ton av citronskal och grapefrukt och smaken var knappt medelfyllig, uppfriskande fräsch och fruktig men helt torr.
   Det andra vinet var betydligt kraftfullare, hade en djupare frukt som mer drog åt passionsfrukt och söt grapefrukt, men också var både blommigare och vaniljnyanserat av de nya ekfat, i vilka vinet var jäst i. Denna mycket bordeauxliknande 2008 Georgia Napa Valley Sauvignon Blanc från Lail Vineyards hör till de allra bästa i disciplinen fatjäst Sauvignon Blanc i Kalifornien.
  
Första rätten var en mild äggkräm (ägg, smör, crème fraiche) som fylldes i äggskal och toppades med en kalvfond inkokt med svart tryffel. I all sin enkelhet en alldeles underbar rätt som passar bra till många typer av goda vita viner, från smakrik champagne till medelfylliga vita och då gärna fatjästa viner.

Näst på tur en känsla av svensk sommar; en äppelrökt laxryggfilé, som fortfarande hade en lite kärna och formligen smälte i munnen. Till den en kall kräm av mandelpotatis som vänts upp med lättvispad grädde och lite gräslök, därtill garnityr av kall kokt svensk färskpotatis och krispiga chips av desamma, samt lite forellrom och lättkokt knipplök. En lite trevlig rätt som är som klippt och skuren till den vita vintyp som hörde till.

Tredje rätten var också en svensk sommarkänsla, men då jag inte fick tag på abborre den här dagen, fick det bli ett alternativ som min fiskhandlare rekommenderade, en asiatisk fisk som heter tilapia men som numera odlas i Sverige, och som faktiskt rent textur- och smakmässigt påminner om abborre. Kul, och gott. Till de smörstekta filéerna en smakrik persiljegrädde med vitt vin, därtill lite friterad kruspersilja, späd grön sparris samt lite brynt smör. Till den här rätten var det smakrikare fatjästa vinet allra bäst.

Då en av gissningarna på vinerna hade varit en mogen årgång av Silex från Didier Dageneau, kunde jag inte låta bli att dekantera en 1998 Silex, en fatjäst Sauvignon Blanc från Pouilly-Fumé i Loire. I sin ungdom hade det här vinet varit mer uttrycksfullt, nu var det elegant, fortfarande kalkigt mineralisk, men närmast burgundisk i sin komplexitet. Det hade inga likheter med de två amerikanska vinerna.

Gästernas flight av två pinotviner inleddes med ett vin med stor och inställsamt sötaktig hallonfrukt med ett litet jordigt inslag och en viss ekfatskryddighet. Dess intensitet fick mig först att tänka på Sine Qua Non, och dess jordighet på Oregon. Men gissningarna på dessa teman föll inte i god jord, istället visade sig vinet vara 2004 Pinot Noir Ten, toppcuvéen från Sea Smoke Cellars. Där fick jag av Gun och Lenny för mina åsikter om att Sea Smoke gör överdrivna viner med alldeles för mycket ek, åtminstone tycker jag att det är så vinerna uppför sig som unga. Men så tyckte jag inte nu när vinet har fått mognad. Gott var det, men inte storslaget.
   Det andra vinet, serverat av Mr Z, var påtagligt fruktsötare med lägre syra, och därför fick jag först en känsla av Grenache, men fruktaromerna drog mer åt Pinot Noir, vilket också var rätt. Vinet kom från en gammal vingård i Carneros och gjort av Jason Woodbridge, som också gör de betydligt mer kända vinerna Hundred Acre. Vinet var 2008 Cherry Pie Stanly Ranch Pinot Noir från One True Vine. God, men egentligen för slampig för min smak.

Även om dessa två pinotviner var goda, hade de ingen chans mot de två eleganter som nu skänktes källarsvala i de stora bourgognekuporna. Det första hade större djup, en lite kryddigare och jordigare komplexitet, men också en underbart rik och elegant rödfrukt, en frisk syra, silkig textur med lena tanniner och en lång härlig eftersmak, och absolut ingen känsla av ek. Vinet kom från en av mina favoriter för Pinot Noir i Kalifornien, Anthill Farms, och var deras 2007 Pinot Noir Abbey Harris från svala Anderson Valley.
   Det andra vinet var än mer elegant, späd röda bärfrukt och röd blommighet, en ytterst finlemmad kropp med frisk syra och en mineralitet som drog gissningarna till Bourgogne. Så är också vinerna från Cobb Vineyards, som denna 2007 Pinot Noir Emmaline Vineyard i Sonoma Coast, bland de allra finaste av Pinot Noir i Kalifornien. Alkoholhalten ligger på 13 procent, och det tillsammans med stilfullheten den aromatiska frukten, gör vinet rätt burgundiskt.

Till pinotvinerna en kroppkaka fylld med champinjoner och lite kalvbräss, stekt i ankfett och sedan serverad med bondbönor och strimlad spetskål, en smakrik kycklingfond inkokt med mycket tryffeljuice, dessutom stekt kalvbräss. En absolut höjdarrätt till vinerna, och det är nog som Mr Z sa, "en av de godaste rätterna som någonsin har serverats på Café Rotsunda".

Tre röda viner i gästernas flight nummer två. Det första, som Pete hade tagit med, var tätast, djupast fruktigt, modernast och yngst och helt klart Kalifornien. Innan det luftat sig ordentligt, tyckte jag faktiskt att det påminde i stilen om riktigt täta viner av Syrah uppfostrade i helt nya ekfat. Syrah var fel, och det kändes efterhand, men det unga vinet var fortfarande så märkt av ekfaten av nyanserna inte riktigt hade börjat träda fram. Vinet kom från Colgin Cellars, och var det minimalt producerade 2003 Cabernet Sauvignon Tychson Hill Vineyard. Ett riktigt gott vin som behöver ytterligare fem sex år i sidoläge för att upplevas än mer nyanserat. I mitt tycke är vinerna från Colgin bättre balanserade idag än på den här tiden, vilket till största del beror på vinmakarbyte.
   Därefter en klassisk bordeaux från den kalla källaren hos Millie och Hansa, ett vin som andades stort och exklusivt med ovanligt tät frukt, men samtidigt hade alla klassiska attribut såsom ceder, grafit, tanniner, syra och även en lite grusig mineralitet. Min gissning siktades högt, premier cru, och kanske var den inte så dum ändå med tanke på att vinet var den utomordentligt bra 2003 Château Léoville Poyferré från Saint Julien.
   I tredje glaset en mycket intressant referens från tiden innan det här slottet blev berömt världen över. Också det här vinet bar på klassiska drag och fin struktur, och det hade en så fin mognadskomplexitet men också en känsla av rikedom, att det borde vara omkring 20 år gammalt och komma från en bra, lite varmare årgången. Det vin Platter hade tagit med var 1989 Château Pavie från Saint-Émilion, riktigt gott och nyanserat var det, men inte alls i den tätare stil slottet gjort sig känd för sedan ägarbytet i slutet av 1990-talet.

 Det blev en riktigt tuff utmaning för mitt eget vin, 2009 Cloudy Cabernet Sauvignon från Soil and Soul, att ta plats efter dessa tre viner. Jag tyckte nog ändå att det klarade sig rätt bra med sin fina, unga och mörka bärfrukt, dess mycket försiktiga fatkaraktär och fina tannin- och mineralstruktur. (Dagen efter, med drygt en tredjedel kvar i flaskan, var vinet än mer komplext och stilfullt, och såklart bör detta unga vin få lite mer tid på sig att utveckla sina nyanser.)

Min egen trio viner inleddes med en cuvée som heter 2007 Mad Hatter, andravinet hos Dancing Hares Vineyard, en cuvée av drygt hälften Cabernet Sauvignon och resten framför allt Merlot med ett litet inslag av Petit Verdot. Ganska rikt mörkfruktig, en viss kryddighet av ek, och på modernt manér med väl polerade tanniner, det här vinet blev liksom de andra  i uppställningen mer elegant med den luft det fick genom dekantering, och i de stora glasen.
   Det andra vinet var både kraftfullare och mer tanninstrukturerat, och det var i mitt tycke bättre än det första även om frukten i sig var snarlik. Vinet kom från den skickliga vinmakaren Celia Welsch, som gör ett par av de mest kända vinerna i Napa Valley (bland dem Scarecrow), men i detta fall var det hennes egna vin 2007 Corra Cabernet Sauvignon från Corra.
   Allra finast, med störst nyansrikedom, finast textur, mest mineralisk struktur och finaste fathantering, var dock 2007 Futo, en utsökt cuvée baserad på Cabernet Sauvignon från fina vingårdar hos Futo Wines på sluttningen alldeles intill Harlan Estate i Oakville, Napa Valley.

Att de tre vinerna matchade varmrätten perfekt var inte så konstigt, alla röda viner torde ha passat perfekt till den helstekta oxfilén som serverades med smörslungade vaxbönor och brytbönor, samt smörstekt svamp och en rödvinssås. Kanske lite fantasilös rätt, men god och passande till vinerna.

Någonstans i sorlet hade jag hört lite "skitsnack" om vinerna från Long Island i New York State, och nog ligger det en del i kritiken. Klimatet är förvisso utmärkt, ambitionerna stora och tekniken den rätta, men jordarna inte särskilt bra (de flesta vingårdar har tidigare varit potatisåkrar).
   Hur som helst gjorde jag slag i saken och hällde upp två av de bättre vinerna därifrån som jag och AJ Styles köpte på vår vinresa dit för två år sedan. Båda vinerna var trots tidigare referenser denna kväll goda, ingen av gästerna gissade ens i närheten på New York State.
   I det första glaset en medelfyllig, mörkt fruktig men också något svalt gräsig 2005 Encore, en typisk bordeauxblend från Pellegrini Vineyards som jag tyckte uppförde sig riktigt bra i en klassisk stil. Det andra vinet kom från en annan av de bästa firmorna, Paumanok Vineyards, och var lite djupare fruktigt och bättre strukturerat, men kändes också något yngre, 2005 Cabernet Sauvignon Tuthills Lane Vineyard. Två goda men inte stora viner. Så var det med den saken!

Vår gode vän Pete hade fyllt 60 år för bara ett par veckor sedan, helt utan att vi i vänkretsen hade koll på det. Den missen måste ju korrigeras, tänkte jag, och dekanterade en flaska som jag visste att han skulle uppskatta, 1997 Harlan Estate. Mina tidigare erfarenheter av vinet var först att det påminde om vintage port (alkoholhalten ligger på drygt 17 procent), sedan att det var obalanserat, men att de med tiden blivit allt mer elegant. Nu, vid en ålder på 15 år, är vinet fullkomligt briljant, sensuellt fruktigt, lent, utan eld av alkohol, bordeauxiskt komplext, till och med mineraliskt. Det är tvivelsutan ett stort vin, värdigt att fira en 60-årig kamrat med. Det var min sista flaska, och den kom verkligen till sin fulla rätt!

Desserten utgjordes av jordgubbar, lätt smaksatta med apelsin och Cointreau, till vilken rostade pumpakärnor och en vaniljglass med vit choklad hörde.

Vinet därtill blev en överraskning för de alla, ingen visste att Morlet Family Vineyards också gör en liten mängd sent skördat vin. Det blev de dock varse om när flaskan till det gyllengula, fantastisk väldoftande och sauternesliknande 2009 Billet Doux Alexander Valley Late Harvest Sémillon (med 24 procent Sauvignon Blanc och en skvätt Muscadelle i cuvéen) avtäcktes. Tillsammans med Dolce (som görs av Far Niente) och Nightingale (Beringer Vineyards) är det här det finaste söta vin som görs i Kalifornien.

Innan caféet stängde för den här kvällen, bjöds ett svalkande vitt, 2009 La Carrière från Peter Michael Winery. Och den satt fantastiskt bra.

Summering: 8 gäster, 19 viner och 48 Riedelglas

3 kommentarer:

zwampen sa...

Jag är fortfarande mätt! F-n vilken kväll, vilken mat, vilka viner och vilka härliga människor!

Pete sa...

Fantastic evening! And to open the Harlan 97...... A big thank you!

Camilla sa...

Bästa bästa bästa Michel, tack!!!!