Skärgården den 27 juli

Tyvärr kom bagaren inte med, han smet! (Man behöver inte ha stor fantasi för att räkna ut hur många gånger jag har velat hitta användning för detta urgamla dåliga skämt, idag fick jag chansen.) Vi fick helt enkelt köra skärgården utan honom den här gången.

Lunch med matjessill, färskpotatis och gräddfil på en solstekt klippa med klickande vatten nedanför fötterna, och till den fantastiska inramningen lite god öl från Oppigårds Bryggeri, ett av vårt lands allra bästa bryggerier. Summer Pale Ale är en välhumlad och elegant lite ljusare ale som har en fin balans mellan malt, fruktig jäsningsarom, humle och beska, och den upplevdes, både tidigare och här i den sommarvackra skärgården, väldigt lättdrucken. Så lättdrucken att den försvann i samma stund flaskan öppnades.
   Lite mer krävande smak har Amarillo, en lite djupare ale med mer distinkt humlekaraktär och beska, i detta fall enbart den amerikanska sorten Amarillo.

Champagnen var uppenbart mogen till doften, nougat och bokna äpplen präglade doften, som trots mognaden hade en intensiv nyans av söt citrus. Smaken var också mogen och lite nötig, men hade en god fräschör kvar, och åldermässigt lade jag den kring 1990, eller möjligen ett par år äldre. Det stämde, i glaset 1990 Brut Chardonnay från Pol Roger. Om jag initialt hade fått en känsla av vinet var på väg utför, kom det med luft i glaset faktiskt att upplevas både lite yngre och mer spänstigt. Det är, i vida ordalag, något jag har noterat med årgång 1990 just nu, den typiska mognaden som lurar en, men en smak som upplevs yngre.

Mitt vin var läckert märkt av kalksten och mineral, frukten var klassiskt stram men åt det gula hållet till, ett uns av smörighet eller snarare fetma, allt fortfarande ungt och väldigt komplext. Gissningarna gick precis åt det håll som gav poäng på druva, ursprung och ålder, även om producent inte togs. Mitt vin kom från den förstklassiga producenten Domaine Roulot och var 2007 Meursault Les Luchets, en oklassificerad vingård på sluttningen ovanför byn som i alla lägen kan utmana de flesta av de högre rankade vingårdarna premier crus i byn. Det här är ett underbart vin som fortfarande är ungt och primärt (vinerna från Domaine Roulot har inte drabbats av oxidation som så många andra viner har gjort, därför vågar man lagra dem), och som kräver en god stund i karaff innan det har blommat ut.

Pilgrimsmusslorna var bara hastigt stekta i olivolja med ett par krossade vitlöksklyftor och ett par kvistar citrontimjan, därefter i med rikligt med smör innan de kryddades med flingsalt, peppar från kvarn samt citronsaft. Den här dagen ville vi göra maten så enkel som möjligt, sommarsega som vi var. En helt perfekt matchning till meursaultvinet.

Nästa vita vin, från Platter, gjorde oss förbryllade. Min första tanke var att det var ett fylligt fatjäst chardonnayvin från Kalifornien, eken fanns där utan att vara påtagligt rostad och nötig, snarare vaniljsöt. Men så växte en påtaglig sötfrukt fram, till en början mest citrus men inom kort en massiv ton av ananas och även lite mango, och med tanke på att vinet hade en fet kropp, en balanserad snarare än frisk syra, lämnade jag Chardonnay och drog mig åt en cuvée av Rhônedruvor (arommässigt var tanken på seriös Chenin Blanc från Nya världen gångbar, men syran var för låg för det). Nej, det var sannerligen ingen lätt nöt att knäcka, och efter att ha gått genom felgissningar som bland annat en vin tappning från Sine Qua Non, väcktes tanken på att det kunde vara en vit bordeauxblend. Och så var det, 2009 La Proportion Dorée från Morlet Family Vineyards, dominerad av Sémillon med en något mindre andel Sauvignon Blanc och en knivsudd Muscadelle. Det var första gången jag provade nollnian, och jag måste medge att jag inte kände igen stilen, som i den här årgången var betydligt mer tropiskt fruktig än vanligt.

Mitt röda vin var en rejäl stänkare, mörk och tätt fruktig med nyanser av blåbär, björnbär, vinbär och plommon (herre jösses vad duktig jag är på att rabbla frukter), men också en räcka av mycket mer komplexa nyanser som lagerblad, salvia, violpastill, lakritsrot, torkat kött och salami, helt enkelt en kanonad av intensiva och läckra dofter. Stilmässigt Côte-Rôtie, men nästan ett steg tätare. Nya världen, helt klart, menade Mr Z, och både han och Platter var överens om att det rörde sig om ett vin av Syrah. Smaken var lika explosiv, läckert sötfruktig men helt torr, med myckna men mogna tanniner och en lätt rökig och kryddig fatkaraktär. Hur god som helst, särskilt efter två tre timmar i karaff, och troligen mer än sensuellt om ett par år när alla komponenter har lugnat ner sig lite och hittat varandra ännu mer.

   Vinet kom från den nyetablerade Reynvaan Family Vineyards och de här var deras allra första vin, 2007 In The Rocks, en syrah med fem procent Viognier. Oj, den här firman är ett alldeles fantastiskt framtidslöfte!

Mr Z hade dekanterat två röda viner, och jag kände inte igen något av dem. Det var också tanken, det är alltid en sport att lyckas servera viner som ingen kring bordet tidigare har provat. Det första av dem hade en rätt god mörk bärfrukt, men i nuläget en alldeles för markerad kryddighet, rostning och vaniljsötma från ekfaten för att jag skulle gå igång på det (det uppförde sig mycket bättre till maten, då fatkänslan tonades ner en hel del). Sett till vinets övriga beståndsdelar, såsom frukt och struktur, var denna 2007 Oakville Cabernet Sauvignon från Tierra Roja Vineyard and Winery helt okej, men inte stor.

   Jag föredrog 2007 Napa Valley Cabernet Franc från Palazzo Wine Company, som var mer förfinad och elegant, kaliforniskt stor och fruktrik förvisso, men med en finare parfym och mycket bättre integrerad ek. Smaken var också mer polerad, tanninerna en aning lenare och frukten mer måttligt solmogen. Kul med två helt nya bekantskaper från Napa Valley, där det idag finns cirka 400 vinerier men drygt 900 registrerade vintillverkare, och det går inte att hänga med i utvecklingen.

En riktigt fin hängmörad och välmarmorerad entrecôte, hastigt och brutalt grillad till perfektion (det ska flamma upp lågor, det ska bli en riktigt grillyta) med saftigt rosa kärna. Salt och peppar, inga märkligt grilloljor. Är köttet bra, som det här var, finns det ingen anledning att dölja dess smaker. Till detta bara ett par grabbnävar med champinjoner och knipplök som friterats tempura. Barnsligt gott, och alldeles förträffligt passande till de kraftiga röda vinerna.

Hallonen och vinbären plockade vi själv, det är något särskilt med nyplockade bär, det är sommarens finaste primör och även om latmaskens på torghandelns köpta sommarbär också är goda, kan de aldrig mäta sig med nyplockad vara. Glassen köpte vi dock, ambitionen den här dagen var inte att laga mat, utan att koppla av och dricka vin.

Sedan kom århundradets lussebulle! Vilken enorm doft av saffran, med i detta fall var det ett vin som uppförde sig så här, och då är det alltid botrytis med i bilden och i nästan samtliga fall kommer vin från Sauternes eller Barsac. Ett visst mått av första mognad gick också att skönja i doften, som annars mest dominerades av torkad gul stenfrukt. Vi hann inte ens göra några djupare gissningar, innan Platter tog fram flaskan, 1994 Château Climens från Barsac. Gott!