Sturehof den 2 augusti

Laurie Hook, som har arbetat som vinmakare på Beringer Vineyards sedan hon examinerades från UC Davis 1986 och från 2007 har rollen som chefsvinmakare, besökte återigen Stockholm. Då blir det middag med massor av goda viner.

Men det började ändå med att jag och Fantomen körde en vända på Vinkällaren Grappe. Vit bordeaux är aldrig fel, men det är tyvärr en av de allra mest underskattade och sällan druckna vintyperna i världen. Denna 2007 Château de Fieuzal, från ett slott i Péssac-Léognan jag kom i kontakt med för över 25 år sedan och sedan dess har uppskattat väldigt mycket, var alldeles förtjusande läckert blommig, citrusfet och elegant med förvisso tydlig men mycket elegant vaniljsöt fatkrydda. God direkt från flaskan vid sval vinkällartemperatur, ännu godare och mer öppen med en halvtimmas luftning och ett par grader uppåt.

Fantomen är en sann bordeauxälskare och har sin alldeles egen uppfattning om vad som är bra. Den omoderna klassificeringen från 1855 ger han blanka fan i, och det borde alla göra. Istället vet han var som är bra nu, halvannat sekel senare, och ett av de slott som man aldrig talar om skulle nu blint komma till oss i glasen. Mörkt färgat, uppenbarligen ungt, mer elegant är tätt även om det faktiskt fanns en sötmoget fruktig nyans i doften som jag faktiskt initialt placerade i Napa Valley, en tanke som snabbt skingrades tack vare den slanka kroppen och finstilta strukturen. Nyanser av mörka bär, ceder och grafit, ett uns av kryddiga ekfat, och överlag en mycket god smak. Det här gillade jag, särskilt med lite luft. I glaset 2007 Château Lascombes från Margaux.

Sedan bar det av till Sturehof för att möta Laurie Hook. Ett glas 2002 Dom Pérignon från Moët et Chandon fick inleda kvällen. Vinet är förstås fortfarande väldigt ungt, men det har den där läckert nötiga mandelnyansen som ger den gulfruktiga kroppen dess hustypiska karaktär. Försvinnande gott, påfyllningen blev därför särskilt uppskattad. Fin och dyrbar etikett eller inte, Dom Pérignon har i alla tider varit en av mina absoluta favoritchampagner!

Middagen skulle såklart ägnas åt vinerna från Beringer Vineyards, och vi började med två chardonnayviner. Här hos Beringer Vineyards såväl som hos andra kaliforniska vinfirmor, har man backat från hög druvmognad och nya ekfat, och 2010 Chardonnay Private Reserve (60 procent nya ekfat) är därför mer elegant än i tidigare årgångar. Faten finns såklart där, lätt kryddiga med nyanser av nejlika, och även frukten har en lite mer tropisk nyans än i klassiska viner, men det är en finare chardonnay än den oroväckande mogna 2006 Chardonnay Private Reserve, som också har en lite väl ekkryddig karaktär. Den positiva utvecklingen var tydlig, och jag föredrog i alla lägen 2010 för 2006.

Toast Pelle Jansson, den läckra klassiker med smörstekt toast, lövtunn oxfilé och finhackad rödlök med löjrom och äggula. Det här var en av mina stående rätter på ett par av de restauranger jag var souschef och kökschef på under 1980-talet, och det blev ett kärt återseende. I sig ingen fantastisk vinmat, men god och fungerande, mycket tack vare att vinerna var så smakrika att de inte tog stryk av löken och äggulan.

Två årgångar av firmans bästa merlotvin, med en unga och fortfarande frukttäta och lite fatkryddiga 2005 Merlot Bancroft Ranch från den steniga vingårdar uppe i Howell Mountain i det första glaset. Just i nuläget är det här vinet inget jag är stormförtjust i, det är för sötfruktigt och onyanserat för det, men kvaliteten är utmärkt och jag vet (av erfarenhet) att det här kommer att utvecklas mycket positivt med några års flasklagring. Således bedömer jag vinet som mycket bra med goda framtidsutsikter. Att döma ut ett kaliforniskt vin bara för att det har en väldigt söt och tät frukt som ungt, vittnar egentligen mest på att man inte har särskilt stor koll på vin. Man dömer ju knappast ut en ung bordeaux för att den är för sträv, utan väntar några år till dess strävheten rundas av.
   I nästa glas ges bevis på just den tesen, 2002 Merlot Bancroft Ranch är ett betydligt mer nyanserat och elegant vin, fortfarande generöst fruktigt men mer förfinat med en liten stenig komplexitet från den vulkaniska jorden. Det här är gott, och då är det fortfarande bara en försmak av hur gott det kommer att bli med ytterligare ett par till fem års flasklagring.

Gösfilén var smörstekt, serverad med en generös skopa smörstekta och hastigt gräddkokta kantareller, därtill en smakrika rödvinssås som var god men egentligen inte behövdes för att göra rätten anpassad till smakrika röda viner. Ett par krispigt friterade söta lökringar hörde också till. En underbart god sommarfisk!

En minivertikal skulle sedan visa utvecklingen på firmans bästa cabernetvin, Cabernet Sauvignon Private Reserve, som har gjorts sedan 1978. Jag har vid flera tillfällen blint serverat tidiga 90-talsårgångar, och även haft en vertikal ner till mitten av 80-talet, och vinet har en dokumenterad hållbarhet och uppför sig väldigt bordeauxlikt med cirka 15 års lagring.
   I första glaset den ännu inte lanserades 2009 Cabernet Sauvignon Private Reserve, absolut rent och intensivt vinbärsfruktig med stor fräschör och en i nuläget fortfarande lite kryddig och kafferostad fatnyans. Stilmässigt, menar Laurie, påminner det här vinet om den alldeles utmärkta lite svalare årgången 1999, som just nu dricks med stor behållning.
   Precis som 2005 Cabernet Sauvignon Private Reserve är det dock mer fruktorienterat än elegant, men renheten och den fina texturen i båda vinerna är utmärkt, och det är där som kvaliteten ligger och bedöms.

Ett vin som överraskade lite var 2004 Cabernet Sauvignon Private Reserve, som bara för ett år sedan upplevdes så varmfruktigt och baktungt som den ovanligt varma sommaren resulterade i. Nu har den söta primärfrukten börjat ge vika och ur den noteras fint jordiga och mer komplexa nyanser och vinet är godare nu än någonsin tidigare. Tur att jag har fyra flaskor i min egen vinkällare!

   Just nu var dock 1996 Cabernet Sauvignon Private Reserve godast, det hade precis tagit sig in i det stadium där den första mognaden visar sig så fint, då cederträ och skogsgolv börjar skönjas men frukten fortfarande består.

Sedan blev det lite mer lössläppt. Allra först var vi tvungna att dricka champagne, därför lades en 2000 Comtes de Champagne från Taittinger på is. Det här är ytterligare en av de champagner jag håller som allra godast, särskilt när den börjar få de första mognadstonerna och då bjuder på en läcker arom av apelsinzest, eukalyptusmjölk och rostad mandel. Riktigt dit hade den här nollnollan kommit, men den var ändå väldigt god och till och med komplex. Det är aldrig fel med friskt och fräscht efter en rad fylliga amerikaner.

Suget efter god bourgogne resulterade i att beställde en flaska 2008 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses från Jacques-Frédéric Mugnier. Doften var ljuvlig, rödfruktig och blommig, förtjusande elegant med en sval kalkstensmineralitet, och smaken var som en smekning i gommen, fräsch och elegant med sirlig textur och livgivande mineralspets. Dock, måste jag säga, saknades den där extra magin som jag håller som speciell för vingården Les Amoureuses, och jag är inte ens säkert på att magin infinner sig med mer mognad. Gott, men inte riktigt så stort det borde ha varit.

Då var nästa vin betydligt mer imponerande, om än inte lika elegant. Djupare i färg och frukt, tyngre men fortfarande stilfullt, en fastare struktur med något tydligare tanniner och en nästan tuggbar mineralstruktur. Ungt, oförlöst, men oj så läckert. Det visade sig vara 2009 Corton Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti, ett vin som sist jag provade det upplevdes något mer knutet. Det hade dock i ärlighetens namn behövt mycket mer tid i karaff, först mot slutet av vinet började det blomma ut.

Mer champagne, nu hade vi ju kommit in på avdelningen att fira födelsedag, därför fick det blir NV Cuvée Rosé från Laurent Perrier. Den försiktiga rödfrukt försvann i och för sig i minnet från de två röda bourgognerna, men den fanns ändå där någonstans, lätt sommarbärig. Det var snarast fräschören och bubblet som lockade. Men ska jag vara petig var det inte en direkt superb champagne, den fyllde dock sitt syfte.

Sist men inte minst, fetfruktig och mineralisk komplexitet med viss mognad i 2000 Bourgogne Blanc från Maison Leroy. Gott så det förslår. Inte för att vi egentligen behövde det, mest för att vi kunde.