Half Magnum Dinner den 6 augusti

Tyvärr blir inte allt som man vill, och hur fast i bläck en dag än är skriven i min och mina närmaste vänners agenda, blir det inte alltid som vi tänkt oss. Det jag tänker på är sista helgen i augusti, då den årliga Magnum Dinner alltid utspelar sig, någonstans. I år är jag bortrest den helgen, och fyra av de andra tunga representanterna i den illustra magnumklubben är heller inte tillgängliga för årets middag i St Petersburg. Sådant kan inte passera obemärkt.

   Alltså fixade vi till vår egen svenska magnummiddag, men med halvmagnum (75 cl) istället.

Den första champagnen serverades redan i limousinen på väg till Café Rotsunda, där den halva magnummiddagen skulle serveras. Jag tyckte nog först att champagnen var lite stum, men efter en stund i glaset började en välbekant mandelnyans och äppelfrukt att öppna upp sig, på samma gång frukten var medelstor och svagt vinteräpplig. Jodå, jag kände igen den, men var för stunden inte kapabel att säga att det var just det jag kanske innerst inne ändå trodde, 2002 Dom Pérignon från Moët et Chandon. Dock med en färgglad specialetikett à la Warhol. Så kan det gå … champagnen försvann ändå, blixtsnabbt, så god var den!

Själv hade jag tänkt servera 1996 Dom Pérignon till aperitif, och jag blev faktiskt lite tagen av att Diamond Lager hade tänkt samma sak, dock med den skillnaden att han slog upp en 1996 Dom Pérignon Oenoteque från Moët et Chandon i glasen. Doftmässigt fanns ett antal likheter med föregående vin, mandeln och den fina äppelnyansen, men smaken var både djupare och mer intensiv, trots den syrliga årgången faktiskt rundare och lite mer polerad. Och väldigt god.

Vi fortsatte med den senare av champagnerna när vi satt oss till bords, där en rejält tilltagen Toast Skagen med en stor skopa löjrom från Kalix över. En superb förrätt, och trots att jag innerst inne tycker att den här rätten egentligen inte alls är en höjdare till vin, höll jag god min och lyfte fram kombinationen som åtminstone helt okej till den lyxiga champagnen.

Björnen, som hade skänkt limousinchampagnen, stod också för middagens första vita vin, en utsökt elegant, mineraliskt fet och blommigt nyanserat vit bourgogne som fick oss alla till kalkstensstram terroir, i Perrières, Corton-Charlemagne eller möjligen Chevalier-Montrachet. Det som talade mot detta var den lite lättare kroppen och kortare smaken, men arommässigt var vinet slående likt dem från nämnda ursprung. Vi blev alla glatt överraskade när etiketten röjdes, 2007 Morey Saint-Denis från Domaine Dujac. Jösses vilket gott vin!

   Fantomen hade tagit med ett vitt, mest på kul, som i sig inte alls spelade i den liga som vi har som outtalad överenskommelse. Det var moget, gulfruktigt med en liten nyans av honung och äpplen, men märkligt nog inte alls övermogen och trött. Smaken på denna 1992 Chardonnay från Weingut Bründlmayer var tydligt mogen men visade inte heller den några tecken på att vika ner sig, och jag var helt ärligt tagen av att vinet var så gott och vitalt som det var.

Toast nummer två, den här med rostad surdegsbröd och en ordentlig sked med smörstekta och sedan i lite grädde och persilja hastigt inkokta kantareller. Då middagen var hastigt påkommen och mer eller mindre skjuten från höften, hade vi bestämt att maten skulle vara enkel. Att de blev två toasts i menyn, ett upprepningsfel som inte får förekomma i en seriös meny, gav vi blanka sjutton i.

Mitt överraskningsvin, inte heller det i den liga vi hade kommit överens om, var stiltypiskt för Nebbiolo, rosor och lite tjära med en väldigt fin parfym, dock i en något varmare stil men med en fullt godkänd druvkaraktär. Det var dock svårgissat, vilket var meningen, denna 2003 Nebbiolo Punta Esclamativa från Clendenen Family Vineyards i Santa Maria Valley, Kalifornien. Druvorna kommer från en liten lott i Bien Nacido Vineyard, och vinet passade alldeles utmärkt till toasten, vars gräddiga kantareller polerade tanninerna och gjorde vinet lent.

Det här är kul, att blint hälla upp ett riktigt moget kaliforniskt vin och höra vad som sägs. I den här rutinerade skaran av toppsommelierer är det numera ingen som går bet på ursprunget, men gissningarna föll på början av 1980-talet, eller möjligen 1970-talet. Moget, ändå med en god frukt, jordigt och komplext med nyanser av skogsgolv, tryffel och söt tobak, men också med en ursprungstypisk ton av mintchoklad. God kropp, lena tanniner och rätt komplex lång eftersmak. Så smakar en 1964 California Mountain Cabernet Sauvignon från Louis M Martini idag. Druvorna kom från bergsvingårdar i både Sonoma och Napa Valley. Vi njöt av det till den sista tuggan kantarelltoast och den första av varmrätten.

Fantomen hade lagat en cassoulet av konfiterade anklår, tryffelsalcicca, bönor och lök, en härligt rustik fransk rätt som smakar underbart gott till klassiska viner från, exempelvis, Bordeaux.

Det var åtminstone därifrån de följande vinerna kom. Första vinet var tyvärr inte helt rent, någon typisk korkdefekt rörde det sig inte om, men det fanns en liten störande oren ton i det. Att de hade mognad stod klart, att det var ett riktigt bra vin i grunden, stod också klart. Dess smak, textur och längd var betydligt mer imponerande än doften, och med lite luftning växte vinets kropp och komplexitet än mer. Det var, trots den lilla doftstörningen, ett riktigt gott vin, denna 1986 Château Montrose från Saint-Estèphe, som Fantomen hade tagit med.  
   Sedan radades storheterna upp på löpande band!

Första vin i kommande trio (också det från Fantomens vinkällare) var sensuellt, lent till texturen, samtidigt med en fortfarande inte fullt ut mogen struktur. Dess doft var förförisk, lätt jordig, nyanser av ceder och blyerts fanns där, men frukten var trots vinets ålder fortfarande i allra högsta grad vital, om än inte primär. Ett verkligt grand vin, denna 1986 Château La Mission Haut Brion från Péssac-Léognan, som är utsökt gott att dricka nu, men också har framtiden för sig.

   Ungt och till och med yngre (i stilen) var även nästa vin, vart frukt var något tätare och mörkare och struktur en aning stadigare. Här trängdes mörka bär, en grusig mineralitet, lite mer av ceder och en svag nyans av kaffe, och smaken var både större och stramare med en kanske något knuten eftersmak. Men oj så vansinnigt god denna 1986 Château Latour var, ett vin man bara behövde lägga näsan i för att inse att det rörde sig om ett riktigt stort vin. Tack Diamond Lager för det!

   Det tredje vinet var yngre, hade inte samma komplexitet men var tveklöst ett verkligt bra vin det med. Jag gick bort mig lite på grund av den lätt gräsiga nyansen och ganska djupa vinbärsfrukten i doften, och fick för en stund för mig att vinet kom från Philip Togni i Napa Valley. Hans viner kan med några års ålder uppföra sig påfallande bordeauxlikt, precis som det här vinet, men Sir Ausonius, som var ägare till flaskan, gav negativt svar på den gissningen. Mer riktigt hade varit att lägga budgivningen på ett stort vin från Bordeaux i en lite svalare årgång. Det hade stämt mycket väl i på exakt de egenskaper som denna 2002 Château Haut Brion från Péssac-Léognan visade upp.

   Tre formidabla viner som passade som hand i handske till den härliga grytan.

Både jag och Fantomen, som serverade nästa vin, var faktiskt lite förvånade över att rätt land inte dök upp vid blindprovningen av nästa vin. Att gå från ultrakomplexa bordeauxviner till en yngre, rikare och mer fruktaromatisk 2005 Seña (57% Cabernet Sauvignon, 25% Merlot och resten Carmenère och andra bordeauxdruvor) från Seña, är kanske inte helt rättvist. Chile brukar sällan visa sig från en särskilt imponerande sida, ens om vinet är av den här höga kvaliteten. Jag var dock mycket positivt till detta vin, som trots en tydlig ton av svarta vinbär och Nickel inte alls var så överdrivet fruktig som det allmänna ryktet om chilenska viner gör gällande. Det var till och med riktigt gott, och väldigt ungt.

Men det hade ingen chans mot 2005 The Maiden, den formidabla andravinet hos Harlan Estate, djupt och tätt fruktigt i en stil där koncentration och finess möts hand i hand, en fortfarande lätt vaniljsöt men ytterst elegant välplacerad ekfatsnyans. Det är såklart ett alldeles för ungt vin för att mäta sig med komplexiteten hos bordeauxvinerna, men jag sätter en slant på att de kommer att växa till sig till ett stort vin inom fem sex år.

   Stort sett till kraft, djup och tanninstruktur är cabernetvinet 2006 Pluribus från Bond, syskonfirman till Harlan Estate, som Björnen hade tagit med, ett större vin. Det här vinet, som kommer från en bergsvingård uppe i Spring Mountain, har en tät, mer primärfruktig och violpastillkryddig doft och markerade tanniner som kommer kräva minst fem års lagring till innan det har polerats och uppför sig mer harmoniskt i munnen. Men det är ett ruskigt läckert vin, men alldeles för ungt för stunden.

Innan dessert blev det ett snabbt mellanspel av en 2002 Riesling Zöbinger Heiligenstein Alte Reben från Weingut Bründlmayer i Kamptal, ett vin som visade på en ganska god gulfrukt och jordig mineralitet, men saknade lite av den spänst jag hade hoppats på.

   Istället gick vi över på desserten, en ljummen och krämig brownie av Valrhona 85% mörk choklad som serverades med färska hallon och en glass jag gjort av gräddmjölk, vanilj från Tahiti och citron. Eftersom jag gillar tokajer, fick det bli en sådan, 1999 Tokaji Aszú 6 Puttonyos från Tokaj Oremus,

ägt att Bodegas Vega Sicilia. Djupt bärnstensgyllene med en stor doft av torkade aprikoser, kanderad apelsin och honung, och en fint silkigt söt smak med viss utveckling och en god syra.

Kvällens besvikelse var 2007 Chevalier-Montrachet Grand Cru från Domaine Leflaive. Inte för att vinet var dåligt, men det hade inte alls den kritiga fetma och det djup jag söker och hoppas få från den här vingården, heller inte riktigt den nervpirrande mineraliteten. Det var dock föredömligt rent och elegant, och såklart också för ungt för att ha utvecklat den där magiska komplexiteten, men både jag och de andra förväntade oss mycket mer. Tyvärr.

   Istället tog jag fram en 2008 Puligny-Montrachet Premier Cru Referts från Domaine Marc Morey, ett vin från en förvisso bättre och mer mineraldriven årgång, men också ett vin som verkligen levererade det jag sökte. Här var mineraltonen mycket mer framträdande, och även om frukten var mer elegant än djup, fanns tillräcklig längd och komplexitet i detta vin. Och det uppfyllde våra förväntningar, verkligen.

En sista fräschör fylldes på ur sabrerad flaska 2004 Special Club från Gaston Chiquet. Det är så skönt att i lugn och ro avsluta en sen långlunch som går över i middag med ett glas uppfriskande champagne. Så också denna hastigt improviserade alternativa magnummiddag.

Summering: 5 gäster, 17 viner, 25 Riedelglas