Woodinville är sannerligen ingen metropol. Och hit hittar
man egentligen bara om man är intresserad av vin. Den lilla orten ligger
förvisso inte särskilt långt norr om Seattle, en rätt spännande amerikansk
kuststad som utöver sitt kultur- och restaurangliv har en tung plats i den
internationella industrin tack vare Boeing. Woodinville har också en annan
”fin” grannstad, Bellevue, i vissa kretsar mycket mer omtalad som
Microsoftville, en stad som hela världen är beroende av genom det ständigt
krånglande operativsystemet. Det finns alltså miljarder dollar inom närmaste
räckhåll. Men Woodinville har också på senare år blivit hemvist för inte mindre
än ett 90-tal vinerier och
tasting rooms
i den alltmer spirande vinindustrin i Washington State. Och det är precis av
den anledningen jag är här, igen!
Och när man är här bor man på Willows Logde, ett riktigt
bra och komfortabelt hotell värd även den verkligt kräsnes besök. Nog för att
det säkert går att äta både enkelt och bra till betydligt bättre än så, men
efter 10-11 timmars vinbesök är jag mer bekväm än att jag kör runt till något
trevligt ställe för en riktigt god middag, särskilt när jag som så ofta reser
ensam.
(Att resa med andra vinskribenter ser jag normalt sett
inte som en direkt förmån i jobbet, om jag inte får välja sällskap av de väldigt
få vinskribenter jag tycker om och trivs med!)
På Willows Logde finns det tack och lov en mer än
anständig restaurang, Barking Frog (egentligen ett rätt märkligt namn på en
seriös restaurang), och här satt jag tre kvällar i rad och kände mig väldigt
nöjd med det. Varm och vänlig service, god mat och bra vinlista.
Som förrätt den första kvällen tog jag jätteräkor
marinerade i Grand Marnier (ja, varför inte, anka och apelsin är ju gott) som
friterats hastigt till en krispig yta men mjukt innanmäte, serverade med en
lätt sötaktig glaze av citrus och citrongräs och toppat med rostade sesamfrön.
Räkorna var försvinnande goda med sin fina balans mellan sötma och sälta, men
jag begrep inte alls varför man garnerade dem med ett antal klyftor mandarin.
Dessa åkte tillbaka till köket, frukt var jag inte sugen på.
Vinlistan är hyggligt stor och framför allt lokal (vilket
jag föredrar enligt den logiska principen ”vill jag dricka bourgogne åker jag
till Bourgogne”), däremot var utbudet av glasviner och halvflaskor lite magert.
Dock hittade jag
2011 Eroica Riesling
från
Chateau
Ste Michelle på glas, ett vin som görs i samarbete med deras sedan
länge frände och konsult Ernst Loosen från Mosel. Vinet är gjort i en tysk stil
med en släng av restsötma kvar, dess frukt är insmickrande och citrussöt med en
liten blommighet och god snarare än stramt frisk syra. Till rätten passade
vinet perfekt tack vare dess fruktsötma (som matchade sötman i glazen), och
även om det är ett gott vin, är det inte på något sätt lika nyanserat, livfullt
och mineraliskt som de som doktorn odlar hemma i Mosel.
Till varmrätt tog jag en tagliatelle med bräserad
kyckling (lokal sådan) som grytstekts med vin och grönsaker och sedan plockats
i aptitligt saftig trådig textur. Därtill smörstekt sommarsvamp, bondbönor och
ärter, samt spets av lite schalottenlök och färsk dragon. Det hela var hastigt
inkokt i kycklingfond och toppat med färskriven parmesan. En väldigt god
pastarätt, precis vad jag behövde efter en lång dag som hade börjat nere i
Oregon.
I glaset, ur halvflaska, en gammal bekant från förr, l’Ecole
No 41 som är en av de klassiska firmorna i det unga och dynamiska, och
numera 700+ vinerier stora Washington State. Jag har haft delade meningar om
denna producent, en del viner är riktigt goda, andra något glesa och
onyanserade och till och med helt ointressanta. Det här vinet var dock gott, 2008 Syrah med ursprung Columbia
Valley.
Frukten var rik, tät och lite köttig med viss
lakritskrydda, smaken drygt medelfyllig med stor intensitet (tätare än jag
mindre tidigare syrahviner härifrån) och sånär som på en lite värmande alkohol
som tangerade 15 procent, fanns det en del ”franska” karaktärer i vinet. Gott?
Ja, rätt så, men det var egentligen för kraftigt för den här pastarätten.
Nästa kväll var jag tillbaka igen, men nu mycket senare
och mer akut hungrig. En bit kött, och inget mer än det, fick det bli. En
riktigt god, välsmakande och rosastekt tournedos serverad med en krämig
svamptartelett, en lagom inkokt kalvfond smaksatt med vin och schalottenlök
samt smörsauterade haricots verts. Gott på det där klassiska sättet, verkligen.
Efter ett besök hos
Andrew Will tidigare på dagen fick
jag med mig ett par öppnade flaskor, vilket här i det långt mer än i Sverige
liberala USA, får man ta med sig eget dricka på krogen. Normalt sett betalar
man en symbolisk korkavgift för detta, och det har jag absolut inget emot (en
restaurang måste ju också få tjäna pengar), men här på Barking Frog slapp jag
det. Så trevligt!
Vinet var en alldeles ljuvlig
2006 Ciel du Cheval Vineyard, en cabernetdominerad bordeauxblend från en av
de allra bästa vingårdarna i Red Mountain. Tidigare på dagen var vinet generöst
mörkt bärfruktigt och stenmineraliskt men lite knutet, nu några timmar senare
hade det blommat ut och upplevdes något mer polerat och mer komplext. Att
Andrew Will hör till de bättre producenterna i Washington State framgår tydligt
när man fördjupar sig i delstatens vinutbud, men vinerna behöver tid i
vinkällaren, eller karaffen. Eller både och.
Fördelen med att sitta i baren och äta, vilket jag nästan
alltid gör när jag reser själv (en stor svensk undersökning visade att det för
de allra flesta personer är en ”nära-döden-upplevelse att äta middag ensam), är
att man kan snacka lite med bartendern. Och såklart också studera utbudet på
barhyllan.
Den här gången fastnade ögonen på ett par flaskor från
Woodinville
Whiskey Company, ett lokalt destilleri beläget ett par stenkast från
restaurangen.
Det blev två små stänkare, en vardera av den rätt
fatkryddiga, fruktiga och vaniljsöta One
Hundred Percent Rye Whiskey, lagrad i helt nya brända ekfat under knappt
fyra år, och den lite mer eleganta och med försiktig vaniljsöta Bourbon Whiskey, också den lagras i
fyra år helt nya fat. Båda höll en värmande alkoholhalt på 46 procent och
skulle såklart ha druckits lite svalare med en bit is eller kylt vatten i, men
jag gör som vanligt och föredrar spriten i sin allra råaste form, helt ren!
Utan att väcka några större sensationer till liv i kroppen, var båda sorterna
goda.
Nästa kväll var jag tillbaka igen, och hade siktat in mig
på ett vitt vin som den här kvällen tyvärr var slut. Som alternativ tog jag ett
stort glas
2011 SBS Sauvignon Blanc
Sémillon från Columbia Valley och firman
Cadaretta, huvudsakligen
jäst i ståltank men också neutrala ekfat som gett vinet en lite mer avrundad
textur. Citrus, grapefrukt, vit persika och melon, därtill en frisk syra och en
viss rondör, men en helt torr eftersmak. Det var nästan vad jag hade tänkte
mig, men framför allt skulle det visa sig vara bra till kvällens förrätt.
Dungeness crab,
som jag är så förtjust i, en generös näve finplockat kött format som en tartar,
toppad med vattenkrasse och tempurafriterad avokado, därtill en friskt smakande
dressing med citrus. Gott, men tyvärr saknades det lite salt.
Dags för rött vin,
2009
Sorella från
Andrew Will stod på
tur (65 procent Cabernet Sauvignon och resten Cabernet Franc och Merlot från
den berömda Champoux Vineyard i Horse Heaven Hills). Provad dagen innan var den i och för sig
underbart rikt och djupt fruktig med en massiv ton av mörka körsbär och en
läckert komplex nyans av blyerts och stenkross, och just de bitarna av vinet
stod kvar med närmast oförändrad pondus. Däremot hade tanninerna rundats av i
nattmörkret och gav vinet en helt annorlunda och mer behaglig struktur såhär
dag två. Att vinerna från Andrew Will behöver luft visste jag, så det hela
förvånande mig egentligen inte. Helt ärligt var det just därför jag lät flaskan
stå på skrivbordet över natten.
Så var det då dags att kolla ställets hamburgare, en
blue cheese bacon burger med sallad och
perfekt rostad
egg bun. God var den,
men inte märkvärdig. Egentligen begriper jag inte varför det ska vara så svårt
att göra en riktig djävulusiskt magisk välsmakande och saftig hamburgare
(alldeles för ofta är de torra och sega). Att koka trestjärnigt går ju, att
göra ett underbart långkok går ju, att transplantera hjärtan går ju också bra,
och att skicka folk till månen verkar ju heller inte bara några större problem.
Så varför är alla hamburgare, nästan i alla fall, på sin höjd godkända och
goda, men inte exceptionella?
Nåväl, det blev ändå en burgare som landade på godkänt.
Men fortfarande har ingen gjort en godare burgare än de på Taylor’s Refresher
(som numera går under fusknamnet Gotts Road Side) och på Café Rotsunda.
Pommes frites valde jag som tillbehör, och fick riktigt
fina späda pommes frites. Det är faktiskt det enda intelligenta. Hur kommer det
sig att så många kockar ska ge sig på fingertjock pommes, så blir mosiga inuti
och mjöliga på ytan? Varför inte skära dem späda från början så att de blir krispiga
snarare än tråkigt kokta och mjuka.
Och till burgare dricker man självfallet ett gott glas
rött, såsom jag gjorde idag. Det är väl mest för att Mac The Fucking Donald inte har vinrättigheter som vi har fått för
oss att läskedryck är den bästa kombinationen till burgaren. Men så är det ju
såklart inte…
Bilen packad, nu drar jag till Walla Walla. Sist jag var
där gick det nästan åt helvete. Vi får se hur det går den här gången!
4 kommentarer:
Känns bra att du håller igång ordentligt och inte fuskäter massa vego/sallad/rawfood/slankmat utan genuine US food.
Angående burgare så åt jag mitt livs burgare 3 ggr i Miami i veckan på Burger & Beer Joint, fick Gott´s att skämmas!
Gör ont i mitt Napa hjärta att behöva erkänna en sådan sak.
Syns snart hos Bagarn!
Cheers
Mr Z
Ser mamn på, då får jag väl åka till Miami på Burger Safari!
Men visst är det konstigt att det ska vara så svårt att göra en "riktigt djälva god burgare".
Ses om två veckor ... tur att Bagarn har stor och stadig brygga. Så man får plats, menar jag...
Cheers,
Cafévärden
Hamburgare på storkrån Bagarn bakar Isterbukarna gör burgarn.
Pax för PLUSMENY på Storkrån!
Skicka en kommentar