Café Rotsunda: En dag i Oslo den 26 augusti

Aker Brygge, solen skiner, gatorna är fyllda av glada människor, lunchtid. Nog är det lite turistiskt med publikfriande uppstädade hamnkvarter, designade för kommers, liv och exklusivt boende än för skumraskaffärer och bordeller. Aker Brygge är inget undantag från denna tacksamma utveckling. Vi slog oss ner på restaurangen Druen, i sig inte märkvärdig men ändå trivsam och framför allt välplacerad och uppskattat. Vinlistan såg bra ut, som vanligt i Norge med en total dominans från den klassiska världen, men också med ett antal intressanta viner från bland annat USA.

Jag tog seden dit jag kommit och beställde ett klassiskt stilfult vin från Chablis och den riktigt bra men ännu inte helt välkända producenten Laurent Tribut, en ung och mineraliskt strukturerad 2008 Chablis Premier Cru Côte de Léchet, snygg, frisk och sval, precis det vi behövde i augustivärmen. Ett riktigt gott, försvinnande gott faktiskt, aperitifvin.

Lunchrätten krävde rött, och därför gick vi över till en god, även den klassiskt och perfekt svalt tempererade 2004 Château La Tour Haut-Brion, ett vin från en 4.50 hektar lite vingård som från och med årgång 2005 införlivats i det mycket mer kända och för ägaren Domaine Clarence Dillon mer inkomstbringande Château La Mission Haut-Brion. Det här vinet, gjort till ungefär lika delar av Merlot och Cabernet Sauvignon, är förhållandevis lätt och saknar lite av kropp, men aromerna är utsökta och stilfulla och strukturen fin utan att vara markerad. Såsom många nollfyror är det drickbart redan nu och bjuder på en fin blyertsliknande nyans.

Hamburgaren skriver man kanske inte ett brev hem om, men den var åtminstone rätt god och fyllde sin funktion och stillade hungerns för stunden. Nu var det ju inte för maten vi hade kommit hit, utan mer för att värma upp med ett antal goda viner inför helgens stora begivenhet, den tionde årgången av The Magnum Dinner.

Tyvärr var den väl prissatta 1994 Cabernet Sauvignon Special Selection från Caymus Vineyards i Napa Valley korkad, och istället för att ta in en ny flaska, beställde vi en 2006 Montebello från Ridge i Santa Cruz Mountains, i den här årgången en cuvée av 70 procent Cabernet Sauvignon, 20 procent Merlot och tio procent Petit Verdot. Som vanligt känner man igen den gräddvaniljglassliknande ton av sötma och kryddig vanilj från de helt nya amerikanska ekfaten, men till skillnad från många viner som har uppfostrats i amerikanska ekfat, har vinet Montebello tillräcklig koncentration och fruktdjup för att till allra största del absorbera eken. Den här årgången är ovanligt tillgänglig, normalt sett vill jag ge Montebello cirka tio års flasklagring innan jag rör dem, men tanninerna var ovanligt polerade och vinets frukt började breda ut sig efter bara ett tio minuter i karaffen och glasen.

Till den smakrika osttallriken, på vilken blandade ostar av get och ko av både pressad, tvättad och grönmögeltyp erbjöds tillsammans med kompott av tomater, karamelliserade nötter (nötter och vin är sällan en bra idé) och honung, bland annat, fungerade detta fylligt ungfruktiga vin bättre än vad det mogna vinet från Napa Valley hade gjort. Tur i oturen alltså.

Avslutningsvis en uppfriskande flaska 2002 Dom Pérignon från Moët & Chandon, ung och lite återhållet blyg, men god och vederkvickande. Nu väntade bara ett par timmar siesta, innan det var dags att kliva på igen.

Det blev en skön och efterlängtad snabbis på Alex Sushi på Cort Adelers Gate 2 i centrala Oslo, stadens allra bästa ställe för sushi! Och bra var det, riktigt bra! Eftersom det här var ett snabbt intermezzo mellan långlunchen och kvällens vinorgie, tog jag inga djupare noteringar. Det blev i alla fall pinfärsk sashimi på pilgrimsmussla, torsk, hälleflundra och lax, vilket smakade förträffligt i sin förunderliga balans mellan umamisötma, havssälta och textur.

Vinvalet gick ovanligt snabbt, trots att det satt många åsikter runt bordet, eftersom Världsmästaren bara beställde in den långa magnumpjäsen av 2009 Schieferterrassen Riesling från Heyman-Löwenstein i Mosel. Det var ju trots allt precis den typen av vin som vi behövde, mjukt fruktigt med en klädsam sötma och uppfriskande syra (och en fin stenmineralkänsla) för att balansera alla färska smaker i det stora omfång av sushi som nu skickades in.

Alex Sushi är en relativt liten restaurang där man allra helst ska sitta runt baren så man ser när kockarna arbetar, det är extra trevligt. Inte helt oväntat är fisken av högsta kvalitet, något man tyvärr sällan ser på sushirestauranger i Stockholm (till exempel). Stilmässigt är det samma nivå av kvalitet, ambition och inspiration som på Råkultur i Stockholm, något som passar mig alldeles utmärkt.
Då vi bara hade slunkit in på Alex Sushi som ett intermezzo mellan lunchens efterföljande siesta och det stundande middagspartyt, gick allt i ett rasande tempo, in och ut på 30 minuter.

Kvällen blev ”hemma hos”, och den blev minst sagt rörig ur ett logistikperspektiv. Rent smakmässigt blev den dock en fröjd!
Drygt 20 sommelierer från Europas alla hörn, mest från Sverige och Norge, samlades kring en enorm vinbuffé, det var väl säkert ett 40-tal viner i magnum och halvmagnum, från 2009 och ner till 1971. Alla hanns inte med, några direkta anteckningar togs inte eftersom det var mer fest och kära återseenden än seriöst ”arbete”. Vi började i alla fall med 1999 Special Club Grand Cru Blanc de Blancs Brut från Launois Père & fils, en fortfarande ung och citrusfrisk champagne med något stram mineralstruktur och god längd, snabbt följd av en faktiskt betydligt mognare och därmed med brödig och äpplig 1996 Special Club Grand Cru Blanc de Blancs Brut från samma firma. Jag, och jag tror de flesta med mig, föredrog den yngre tappningen.

Små snittar av surdegsbröd med skagenröra och ankleverterrin bjöds runt, och än så länge var gruppen någotsånär samlad i det stora köket, där Chef Heinz förberedde en av kvällens matmässiga attraktioner. Två stora lådor av pinfärska stora havskräftor attackerades av hans kunniga fingrar och vassa kniv.

Under tiden gav jag mig på den stora vinkylaren och plockade upp en magnum 2007 Chablis Grand Cru Les Clos från firman Domaine Christian Moreau, vars viner är eleganta och relativt strama men ändå har en viss kropp. Just den här årgången kändes emellertid lite slapp, trots en uttalad känsla av ostronskal och mineral, upplevdes syran något mjuk – jag saknade den där spetsen och livfullheten som jag tycker så mycket om i vinerna från Chablis.

De inledande vinerna, en fullt mogen men välhållen 1983 Chassagne-Montrachet från Domaine Blain-Gagnard samt en fint vällagrad med på inget sätt oxiderad eller för mogen 1983 Riesling Mönchberg Vieilles Vignes från Domaine Ostertag, passade alldeles utmärkt till de örtgrillade havskräftorna som hade grillats av Chef Heinz. Den mannen vet vad han gör!

Då jag gick över till rött, fann jag det intressant att prova igenom tre årgångar av det vin kompisen Christopher Moestue gör i Bourgogne under etiketten Vignobles Moestue. Den första årgången, 2007 Volnay, tog man över vingårdarna mitt i sommaren och har därför inte kontrollerat hela odlingssäsongen. Vinet är det svagaste i trion till följd av en något stummare fruktighet, men det har en fin ton av kalkmineral och en god snarare än frisk syra. Även om 2008 Volnay är ungt och knutet, har det en riktigt fin och för årgången typisk struktur med frisk syra och utmejslad mineral som ger den finstilta och bytypiska rödfrukten en ordentlig ryggrad. Av de tre vinerna, var det här den årgång som tog längst tid på sig att blomma ut i glaset, men också gjorde det allra bäst. Med en lite varmare och yppigare röd bärfrukt, typisk för årgången, är 2009 Volnay det mest tillgängliga av vinerna, och jag fann det dessutom vara oväntat fint strukturerat för årgången.

Med sviten av viner från Kloster Eberbach i färskt minne, var det extra kul att prova (eller snarare dricka) den utomordentligt goda 1971 Riesling Heppenheimer Centgerich Spätlese från Hessische Bergstrasse, vars svagt gyllene halmgula färg inte alls gav vinet ett 40-årigt utseende. Även doften upplevdes yngre, och balansen av syra och den fortfarande vitala sötman var ljuvlig. Den här typen av vin går hem i just den här kretsen av oerhört erfarna vinprovare och sommelierer.

Jag var nog inte ensam om att gå fel på 2002 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Méo Camuzet som Sir Ausonius hade tagit med och dekanterat. Hur konstigt det än kan låta, gick jag till vare sig Pinot Noir eller Bourgogne till en början, trots att vinet hade en kalkig mineralitet. Det fanns faktiskt större likheter med en bordeauxblandning (!), och jag var faktiskt helt bortkollrad. Visst blommade de syrligare rödfrukterna ut med mer luft, men det var först med kunskap om vilket vinet var som de ”typiska ursprung” började hittas … om man ansträngde sig. Märkligt …

Varifrån nästa två viner kom rådde det ingen tvekan om. Mitt vin var det första, 1999 Signature Cabernet Sauvignon från Chappellet högst uppe på Pritchard Hill i östra Napa Valley. Årgången är en av mina favoriter i Napa Valley på 1990-talet (tillsammans med 1992, 1994 och 1995), och vinerna har nu börjat komma in i en riktigt läcker, första komplexa mognadsfas. Här möter den unga mörka bärfrukten mer nyanserade toner av blyertspenna, och samtidigt som mineraltonen står kvar och ger liv i vinet, har tanninerna påbörjat sin avrundning. Stilfullt och ruskigt gott!

Nästa vin var djupare och mer primärfruktigt, stort på allt sätt och vis, som trots sin massiva kropp hade en väldigt fin balans med nästan sammetslena tanniner. Att placera den i Napa Valley var inget svårt, däremot gick jag fel på producent och ålder (trodde det var en 1997, eller möjligen 2001, tack vare den rika frukten). I glaset hade Le Lys hällt upp en 1996 Cabernet Sauvignon Herb Lamb Vineyard (den ligger strax nedanför Howell Mountain) från Colgin Cellars.

De kraftiga men eleganta cabernetvinerna passade alldeles perfekt till den långsamt (5 timmar) stekta och ljuvligt saftiga steken från bergsgris (det sades i alla fall att grisen har gått omkring uppe på de norska fjällen), serverad med sin steksky och grönsaker i all sin enkelhet.

En 1997 Sassicaia från Tenuta San Guido slank också ner. Jag fann den vara lite märklig med sina nyanser av rostade kräftskal (tänkte först på ett vin från Ribera del Duero, faktiskt) och den var tyvärr lite slapp i struktur och eftersmak. Bättre liv var det faktiskt i den alldeles oväntat pigga 1986 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Perrières från Domaine Louis Carillon, ett vin som förvisso visade på tydlig mognad i all sin honungsaktiga och svagt nötiga komplexitet, men det fanns faktiskt inte en enda tillstymmelse till mognad.

Så helt plötsligt, mitt i den stora hopen av flaskor som stod på en bänk, hittade jag två oöppnade flaskor som fångade mitt intresse, båda från riktigt fina domäner i Bourgogne. Det första vinet kom från Domaine Arlaud i Morey-Saint-Denis, som nu in på 2000-talet gör allt bättre viner med en ljuvlig röd bärfrukt och blommig parfym, silkiga tanniner och sirlig mineralstruktur. Det jag hade hittat var en 2008 Morey-Saint-Denis Premier Cru Aux Chezeaux, som för min del blev kvällens mest förföriska vin. Mer komplext men inte lika yppigt fanns jag nästa vin vara, 1986 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Cras från toppfirman Domaine G Roumier, ett vin som precis hade börjat utveckla den typ av sensuella, jordiga, avrundade och eleganta aromer som under det närmaste tio åren (troligen) kommer att göra den röda bärfrukten sällskap innan vinet når en tydlig mogen ålder.