Hos Millie och Hansa är det precis så, därför trivs man extra bra. Vi började i köket med en god blindchampagne, torr och stramt strukturerad från en syradriven årgång, med toner av kanderade citronskal och gul stenfrukt, men också med en liten hint av mognad. Helt klart en blanc de blancs, några röda vinteräpplen eller motsvarande rödaktiga fruktnyanser fanns inte, och troligen 1996 - fast egentligen bättre och mer vital. Det vi hade fått var en 1989 Grand Cru Blanc de Blancs Special Club från Bonnaire i Cramant, ruskigt god i det att den just nu är i en perfekt balans mellan ungdom och mognad. Vi njöt av den till lufttorkad skinka medan sista handen lades vid förrätten.
Doften var stor, elegant och fet på samma gång, toner av citrus blandades med fet kalkjord och akacia, och liksom i champagnen fanns en viss mognadston men ändå en ungdomlig vitalitet. Det var ett väldigt gott vin som pekade åt Bourgogne, och förmodligen en riktigt bra premier cru i Meursault just för sin intensitet och fetma, men ändå stora elegans. När jag fick reda på att det var en 1996 Montrachet Grand Cru från Bouchard Père & fils, förstod jag karaktären, men tyckte nog också att vinet saknade lite djup och längd för att leva upp till sitt rykte. Positiva var dock att denna 15-åring inte har drabbats av oxidation, utan var livfull och fräsch.
Alltför ofta överanstränger man sig när det gäller matlagningen då man har gäster. Att försöka glänsa vid spisen när resultatet sällan når hela vägen, ger ingen stjärna i gästboken. Det viktiga är att maten är god och att den passar bra till vinet och enkelhet ger alltid flest fullträffar. Så är det alltid hos Millie och Hansa.
En i generös smörklick stekt toast med gräddstekta kantareller, utan tjafs, onödiga kryddor och garnityr, blev ett alldeles perfekt sällskap till vinet. Spegling är viktigt för perfektion och här möttes vinets kropp av smörigheten i rätten, och mognaden av den smörrostade toasten. Enkelt, fullträff.
Ännu en vit bourgogne, och jag kände mig nog som en vilt fäktande amatör som till det här vinet levererade samma analys som till förra. Vit bourgogne, högklassig, viss mognad, Meursault, premier cru, och firman J-F Coche-Dury. Ungefär som att om man gissar samma sak tillräckligt länge får man väl rätt till slut. Den här gången "visste" jag att det förhöll sig precis så här, vinerna från denna mästerliga vinkonstnär har ett särskilt signum. I glaset en 1996 Meursault Perrières Premier Cru. Fortfarande ungdomlig med en läcker blommighet, frisk syra och en något nötig fatnyans.
Den stora piggvaren hade bara bakats ugnen ungefär en och en halv timma, tagits av benen och serverades med lite riven pepparrot och lättbrynt smör. Att tillaga fisken hel på benen ger inte bara köttet en högre smak, smaken från benen speglar också vinernas mineralitet på ett läckert sätt. Även det här kombinationen var, i all sin enkelhet, alldeles perfekt.
Nu stod röda viner på tur, och först ut var ett par viner jag direkt fick in Spanien, i Rioja Alavesa respektive Priorat. Första vinet var otroligt elegant, fint utvecklat med en liten stallighet i den fortfarande mörka bärfrukten, och med en liten känsla av kalkstensjord. Med en nästan burgundisk elegans, en god men inte markerad tanninstruktur och det typiska arompaketet var det inte svårt att placera vinet rätt, däremot var det några år äldre än jag trodde. Vid avteckning röjdes 1996 Viña el Pison från Artadi, som vanligen är ett av de allra finaste vinerna i Rioja.
Nästa vin var mörkare i färgen, djupare i frukten, hade en antydan av sötmognad, därtill en liten kryddighet och ett djup och längd som skärptes av frisk syra, fortfarande tydliga tanniner och en hel del stenmineral. Priorat, tveklöst, med största sannolikhet från vingårdar kring Gratallops. Stilmässigt var det så djupfruktigt och elegant att det borde vara Clos Mogador eller Clos Erasmus, men där gick jag bet. Jag borde ha gissat 1996 l'Ermita från Alvaro Palacios istället, men det gjorde jag inte eftersom just det vinet vanligen upplevs lite sirligare. Skön "nästan-rätt-gissning" på ett riktigt, riktigt gott vin!
Mitt eget vin var större, tätare och något yngre, dock med en väldigt fin första mognadsnyans. Björnbär, söta vinbär, ett stråk av valnötter, god struktur av tanniner och fin syra, men ändå len textur, därtill en lång och begynnande komplex eftersmak. Under den timma det fanns lite kvar i karaffen, blommade vinet ut till ännu större komplexitet. Vinet kom från toppfirman Verité, den kalifornier som har fått flest hundrapoängare av Parker, och var deras ljuvliga tolkning av vinerna från Pauillac, 2001 La Joie.
Majskycklingen, fylld med lök, citron och örtkryddor, och långstamt stekt i ugnen, var nu färdig och trancherades av Hansa medan Millie skötte fritösen. Återigen enkelt, helstekt majskyckling med pommes frites, men så fantastiskt gott. Och till vinerna alldeles utmärkt.
Jag gick helt fel på ursprung och producent på båda, men fann lyckan i de goda smakerna i vinerna, som dansade på tungan tillsammans med det saftiga kycklingköttet. Det första vinet var ljusare, hade en lättare kropp, mer elegant aromatisk röd bärfruktighet, en fin syra och silkeslen struktur, och till kycklingrätten det godaste. Min problem att pricka in det kan vi lämna därhän, det kom hur som helst från den nyuppvaknade Domaine d'Ardhuy, 2007 Clos de Langres, en monopole som utgör den sydligaste vingården i Côte de Nuits.
Nästa pinot var mörkare och fylligare, fortfarande elegant men med en tätare fruktighet med toner av mörka körsbär och fullmogna slånbär, dessutom en liten nyans av blodapelsin. Det var ett lurigt vin, som på ett par sätt "försökte" vara en bourgogne, men hade en helt annan textur. Gissningen gick därför till södra Willamette Valley i Oregon och producenten Antica Terra, eller möjligen till Ken Wright, vilkas pinotviner kan uppföra sig som det här. Och det var såklart fel. Gissningen skulle ha varit kvar i USA, men långt söderut, och jag borde ha sagt Ojai, en producent som de senaste åren gör allt mer eleganta viner med högre parfym och mindre ek. Det vi hade fått i glasen var 2007 Pinot Noir Solomon Hills Vineyard från Santa Maria Valley.
Pinot smittar av sig, alltså ner i källarimperiet i jakt på en god bourgogne. Vi hittade inte den vi initialt letade efter, men blev så glada över den 1995 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine René Engel vi hittade. Den dekanterades och skulle snart börja utvecklas i karaffen. Den här firman, som inte finns längre utan såldes till Château Latour 2004, var kända för att göra ypperliga och sensuellt parfymerade viner med fin syra- och mineralstruktur och silkeslena kropp. Precis så uppförde sig det här vinet, och hur gott det än var idag, kändes det som att det var på väg mot ännu större komplexitet med fem till tio års vidare lagring.
Till osten blev det vitt, och den här gången var det skolboksmässig amerikansk chardonnay som hade landat i glasen. Vilket passar alldeles utmärkt till feta, lagrade och välsmakande ostar. Denna 2005 McCrea Vineyard från Kistler Vineyards hade ett par år på nacken och hade därför börjat anta lite stramare och elegantare drag, men det fanns fortfarande kvar nyanser av söt citrus, vanilj och blommor.
Till dessert blev det chokladglass och färska hallon, och därtill en vintyp som jag älskar men sällan dricker. Det är simmigt sött, russin- och chokladaromatiskt med toner av hasselnötter och kanderade apelsinskal, och mitt i all sötma finns där en syra som ger en viss spänst. Vinet hade också tydliga mognadstoner, vilket lägger till en klädsam komplexitet i doft och smak. Det vi hade fått serverat var den 30-åriga Noe Pedro Ximenéz Muy Viejo från Gonzalez Byass.
Sedan återstod bara ett gott glas traditionell av fatlagring svagt bärnstensfärga grappa från den sedan några år tillbaka hädangångne Romano Levi. Det är en ynnest att få möjlighet att prova grappa från denna legendariska producent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar