Bortamatch den 24 augusti

Borta bra, men hemma bäst. Och gärna när det är fest. Lammkotlettraderna var hastigt förstekta och täckta med panaden av Dijonsenap, parmesanost och mie de pain. Det skulle bli en enkel middag så tillvida att vi började med tilltugg, därefter varmrätt, och till sist dessert. I all enkelhet. Vinerna skulle serveras lite hur som helst, och vinlistan var inte heller riktig synkad. "Ta med vad du vill", ungefär.

Jag öppnade vinlistan med en djupt gulaktigt stenfruktig, fortfarande ung men med en allra första rostade mognadsnyans, rikt medelfyllig med fint syrarik men inte påtagligt stram 2006 Riesling Smaragd Loibner Oberhausen från toppfirman FX Pichler. Är man van med den här producenten och ursprunget (den östra, lite varmare delen av Wachau i Österrike), känns stilen igen, men alla hade inte den referensen. Därför gled gissningarna iväg till Australien, Washington State och Alsace enligt idén att "man vet ju heller inte vad cafévärden tar med sig". Stilmässigt låg dessa gissningar kanske inte så långt bort, men vet man vad vinet är, hittar man ju snabbare alla riktiga ursprungskaraktärer.

Tilltugg var enklas möjliga - alltså inga förberedelser annat än att besöka saluhallen - med en perfekt mogen Brie de Meaux samt lite god serranoskinka och en lite ljusare österrikisk skinka. Fett och salt, därmed passade tilltuggen alldeles perfekt till vinets rika frukt och goda men inte tydligt framträdande syra.

Gun och Lenny lurade mig (oss) en hel del med sitt unga och svagt grönskimrande vita vin, vars doft efter bara ett par minuter i glaset gav känslan av rhônedruvor, antingen det rörde sig om en cuvée eller ett druvrent vin av förmodligen Roussanne. Citronskal, vax, en läcker blommighet, ingen direkt krydda, en fet kropp och förhållandevis mjuk men på inget sätt flack syra, däremot ingen uttalad mineralitet eller karaktär av eken. Avsaknaden av mineral, fick mig att gissa på toppnamn med elegans i Paso Robles, men vinet visade sig vara franskt. Och det kom från Châteauneuf-du-Pape och producenten Domaine Girard, 2009 Les Gallimardes. Snyggt, gott.

Mr Z hade med sig ett vin, djupt halmgyllene i färgen och med en doft som rymde både sval och solmogen frukt, i den senare disciplinen ett uns ananas, och faten var nötiga men ändå väl integrerade och gav mer känsla av akacia. Vinet var amerikanskt i nästan hela sin uppenbarelse, men blint provat (den här gången visste jag vilket vinet var) kunde det faktisk ha annat ursprung - till och med något fetare grand crus i Bourgogne! Smaken var nämligen först kraftig, sedan torr och om inte stram så åtminstone mycket frisk av den syra. När ledtråden "en produktion på 42 lådor det här året" levererades, fick tanken på Bourgogne extra näring, men den smakmässiga logiken tog ändå över och sa Kalifornien, vilket var rätt. I glaset hade vi fått den nu drickmogna 2007 Chardonnay Eterium från Maybach i Napa Valley (druvorna kommer dock från Thierot Vineyard i Sonoma).

Min duo chardonnayviner togs förhållandevis snabbt, Aubert Wines i Kalifornien. Dels för att jag brukar hälla upp dessa fortfarande sällsynta viner (de importeras numera till Sverige), dels för att de rent stilistiskt är så hustypiska att man inte missar dem om man vet att möjligheten att de serveras finns. Det första var 2009 Chardonnay Larry Hyde & Sons från en vingård i Carneros, något ljusare halmgult och lite lättare i kroppen med en frisk syra och försiktigt kryddig fatkaraktär. Till skillnad från det andra i duon, växte detta vin inte lika mycket med luft, och även om det hade en rik kropp och hög alkoholhalt (drygt 15 procent), upplevdes det lite lättare och något stramare.
Det andra vinet var 2009 Chardonnay Laureen Vineyard från Sonoma Coast. Det hade en lite djupare färg, en större och mer intensiv doft med nyanser av citronkräm, en något tydligare nyans av vanilj och kryddiga fat, fortfarande med balans som nyckelord, och med en lång smak med frisk syra. Jämfört med vinet intill, kändes det som att detta hade lite mer av allt.

Nu hade lammet gått klart på medelhög värme i ugnen, och Pete smörslungade grönsakerna hastigt och ljummade på det utsökta risottoliknande tillbehöret av champinjoner och lök som kokats in i kalvbuljong med matvete och på slutet lite Brie de Meaux och Saint Agur. Det här var formidabelt gott!

Pete hade inte bara lagat maten, utan också dekanterat kvällens första röda vin. Och det gjorde han med besked! Doften var typisk Napa Valley i sin rika, soligt mogna och djupa blåbärs- och vinbärsfrukt som i tillägg till denna charm har en läcker nyans av valnötter. Samtidigt kunde man inte bortse från den uppenbart bordeauxliknande elegansen och mycket väl integrerade alkoholhalten, eller den påtagligt storslagna känslan man finner i viner som exempelvis de från Harlan Estate och Dalla Valle. Allt detta tillsammans ledde mig till Kapcsándy Family Winery i Yountville, med en viss tvekan för att tanninerna var så tydliga. Gissningen stämde, och i glaset hade vi den utomordentliga 2007 Roberta's Reserve State Lane Vineyard, det allra finaste vinet av Merlot i Napa Valley!

Fred var inte sämre han i upphällandets konst, men vinet var av diametralt annat slag. Dess sötyppiga plommon- och vildhallondoft, läckra krydda av lakritsrot, viol och Läkerol Salvi, därtill blommiga toner av aloe vera, plus en lätt malörtskryddig ton (från stjälkarna) placerade mig direkt i Châteauneuf-du-Pape. Vinet var fortfarande ungt, en aning hållet av tanniner, men samtidigt drickfärdigt tack vare den rika texturen. Producent var Clos de Mont Olivet och vinet var 2007 La Cuvée du Papet, en cuvée av omkring 70 procent Grenache och resten Mourvèdre och Syrah som är vinifierat i öppna tankar med ungefär 50 procent hela druvklasar. Det här var såklart riktigt gott, men egentligen lite för fruktmättat och kraftfullt för det eleganta lammen. Men vad gjorde det ... vinet försvann ändå!

Milli tog oss tillbaka till Napa Valley med ett vin som jag först inte kände igen (men som såklart träffsäkra Mr Z spikade i en handvändning). Att det hade mer ålder än de två tidigare stod klart genom att titta på färgen, som förvisso inte visade ålder men heller inte hade en ungdomliga tätheten som de andra vinerna hade. En massiv doft av yppig men inte bara söta, utan också syrliga svarta vinbär, slog upp mot näsan, dessutom en svalt vinbladsaromatisk ton och försiktiga men mer komplex första mognadsnyanser. Tanninerna var perfekt integrerade i frukten och eftersmaken alldeles underbar! Med bara en ledtråd till, lyckades jag knipa både producent, årgång och vin; 1996 Rutherford Cabernet Sauvignon från Lokoya.

Nästa vin hittade jag producenten på med en gång, Sine Qua Non, och trots att den var så sötfruktig med både ljusa övertoner och mörk fruktbotten, fick jag känsla av Syrah snarare än Grenache. Vinet var fortfarande ungt, dess tanniner höll frukten och den värmande alkoholen (som drickvin betraktat är det lite väl alkoholkryddigt) i schack, vilket är nödvändigt för att skapa den svårfunna balansen i så stora viner som detta. Mitt i all kraft, fanns där en sval nyans och fin syra som vittnade om en förhållandevis sval vingård. Med ledtråden "första årgång" tog jag vinet direkt, den långlagrade 2003 The Inaugural, den första årgången från vingården Eleven Confession i Santa Rita Hills.

Vi hann med ytterligare en Sine Qua Non innan desserten, denna helt klart med Grenache som huvuddruva eftersom doften var fullpackad av mogna mörka plommon, söta vildhallon och ett uns av lakrits. Eken var också rätt framträdande, liksom den värmande alkoholen, men som vanligt lyckas Manfred Krankl balansera på slak lina och få till en balans ändå - om än i storslagen skala. Det vi hade i glasen var 2003 Li'l E.

Inget av de senare två vinerna är något att ha om man är lite tveksam till stor koncentration, högt extrakt, massor av svindyra nya ekfat, alkohol för både kropp och själ och en eftersom som varar längre än man kan vara tyst. Då får man söka sig till andra vintyper.
Allra bäst hade nog varit att låta båda dessa viner få mulla till sig i karaff över en timma eller två, men för sådana tålamodsprövande övningar var vi alla alldeles för sugna på den mörkfruktiga kraftdrickan!

Lenny hade bakat en försvinnande god äppelkaka, igen, och gjort en lika försvinnande god vaniljsås. Sötman var perfekt i äppelkakan, den hindrade inte den fina äppelsyrligheten att tränga igenom. Dessutom var kryddingen försiktigt, för mycket kanel, och det hela blir helt fel ... framför allt till vin.

Gun gjorde sitt och spillde på godis från Sauternes i glasen, 1988 Château Rabaud-Promis, gyllengul, skönt honungs- och vaniljdoftande med det samspel av nyanser av crème caramel, torkad svamp och krondill som jag tycker är så läcker! Smaken ädelsöt med komplex mognad, syran välbehövligt frisk och eftersmaken närmast torr. Typ, slutet gott, allting gott, kan man kanske säga.