Sideways, en vecka i december

Det låter väl ganska konstigt, och säkert är det också ganska konstigt, men det fick bli så ändå. Den gode Gertrud, som både har följt bloggen och även varit aktiv med en del kanske konstiga kommentarer och till och med suttit till bords på Café Rotsunda, hade aldrig varit i södra Kalifornien. Eftersom Gertrud både är välbeställd och generös (det får man väl ändå tillstå) fick jag som förslag att ledsaga densamma i Santa Barbara County. Då jag ändå hade tänkt åka dit, jag är ju sedan tio år tillbaka i Kalifornien ett par veckor i december varje år, hade jag svårt att värja mig för samåkandet.

Gertrud, som ställer lite högre krav på vardagen än vad jag gör (nej, inte avseende viner, där håller jag flaggan i topp och avstår billigare tråkviner), tog på sig att boka hotellrum. Således hade Gertrud bokat rum för första natten i Los Angeles. En svit, för två. Alltså inget eget rum. Fasen också, tänkte jag. Vad är det på gång?
Men Gertrud insisterade att så skulle det vara. Jag flög in senare, Gertrud hade flugit Air France över Paris, själv tog jag vanliga rutten med SAS till Chicago och vidare med tråkiga United Airlines därifrån. Vi möttes i receptionen och jag visades upp till sviten, en flaska NV Grande Cuvée från Krug stod på kylning. Det var ett härligt välkomnande, torr och frisk med underbar precision och till och med lång, finstämd eftersmak, trots att flaskan var ung.

Det blev sedan en kobe burger i hotellbaren, till vilken vi drack en 2008 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Chateau Montelena i Napa Valley. I de små glasen hotellen tillhandahöll, upplevdes vinet till en börjat lite surt, men det tog sig med tiden och blommade så småningom ut och bjöd då på en lite djupare cabernetfrukt, en fint mogen tanninstruktur och till och med en stenig och cederliknande finess.
Dagen därpå körde vi upp i vår stora blänkande SUV till den underbara staden Santa Barbara. Trots det sena datumet stod solen högt på den azurblå himlen och den värmde så gott till dryga 20 grader att det blev läge att ta av sig kavajen.

Vi slog oss ner på den trevliga Bistro Pierre Lafond, en restaurang med vinbar (en hygglig, men knappast märkvärdig sådan) som fokuserar främst på de egna vinerna från Santa Barbara Winery och det lite bättre Lafond Winery i Santa Rita Hills. Till en riktigt saftig och god kyckling med brysselkål, smålök och en gratäng med jordärtskocka och vitlök, drack vi ett glas 2006 Pinot Noir Arita Hills Vineyard från Lafond Winery. Vinet hade en något platt doft och upplevdes aningen övermoget fruktig, men det tog sig sedan vi hade satt det på kylning. Något större vin var det emellertid inte, även om det gjorde oss gott tillsammans med maten.

På kvällen blev det betydligt bättre, när vi åt middag på den utmärka restaurangen Wine Cask på Anacapa Street. Restaurangen är känd för sin digra vinlista, och det var såklart den som hade lockat oss. Medan vi botaniserade bland rätter och viner – det fanns så mycket att välja bland att det tog tid – tog vi in ett glas MV Brut från Roederer Estate i Anderson Valley, Mendocino. Det var ljuvligt torrt och uppfriskande hade den ungdomligt stram smak med inslag av citrus och gula äpplen.
Två smårätter blev det, en fräsch carpaccio (snarare tartar) av ahi tuna, samt en god knaperstekt kalvbräss med garnityr av sockerärter och vinägersyrade morötter. Den senare satt lite bättre till det pinotvin vi hade tagit in än till det mousserande vinet.

I glaset hade vi en 2007 Pinot Noir Cargasacchi Vineyard från firman Bonaccorsi, som inte har egna vingårdar utan köper druvor från svala vingårdslägen i Santa Barbara County. I detta fall kom druvorna från en mycket välkänd vingård långt ute i västra Santa Rita Hills. Färgen var djup men ändå transparent, doften först lite blyg och mörkfruktig, men sedan vi hade bett att få vinet lite svalare, lyftes dess ljusrödare parfymer och skänkte till och med en liten blommighet. I munnen upplevdes det svalt, elegant, fint strukturerad och uppfriskande, och på det hela taget var det ett riktigt gott och elegant pinotvin.

Vi var egentligen inte så vansinnigt hungriga, men att få en välhängd ryggbiff av wagyu för bara 42 dollar gick inte att säga nej till. Det blev två sådana, och som jag och Gertrud åt och njöt av den! Smaken var inte alls lika elegant och mjukt köttsöt som den jag hade upplevt i köttet på AG häromdagen, istället var den kraftfullare och köttet hade också en mastigare textur.

Jag hade noterat att de hade viner med lite mognad från toppegendomen Verité i norra Sonoma, och för 250 dollar flaskan var det nästan ett tjänstefel att inte beställa in sådan. Gertrud hade inget emot det. Den vi tog var en 2001 La Joie, vilket är den cuvée som har hämtat inspiration från Saint-Emilion. Vi fick vinet dekanterat och slog så upp lite av det i våra stora bordeauxkupor. Doften var stor, fortfarande ungdomligt tät och intensiv, mörkfruktig och djup med tydligt bordeauxliknande men lite kraftigare drag. Här fanns verkligen nyanserade toner av ceder och grafit i den täta frukten, men också en fint stenig mineralkänsla som särskilde det från bordeauxvinerna. I munnen var vinet ungt, stadigt strukturerat och djupt smakande men livlig mineralkänsla, ett uns av faten och med en lång, härlig kvardröjande eftersmak. Vilket underbart vin, vilken kväll!

Det blev ett par cocktails på vägen tillbaka till det trevliga hotellet vid strandpromenaden, och återigen ett rum för två, men med separata och skönt stora sängar. Gertrud var mycket mer sällskapssjuk än jag hade trott.

Efter ett intensivt provande hos nio vinerier i Santa Rita Hills och med lunch flygande farten, blev det efterlängtad middag på vägkrogen Hitching Post, en liten barberquesylta och vinbar som blev världsberömd genom filmen Sideways. Här har jag varit massor av gånger och hit måste man gå om man ska ”göra Sideways på riktigt”.
Stället är inte stort, och en kväll som denna – måndag i början av december – är det lugnt. Knappt halvfullt. Doften av brinnande vedträn i grillen, köttet och ligger därpå, det hör till. Vi började med ett glas 2008 Santa Barbara County Chardonnay från legenden Au Bon Climat, helt okej i sin rena och gula men inte överdådiga frukt och sin torra smak, gott utan att vara stort.

Vi tog också in ett par smårätter, som en stor grillad grön chili fylld med ost, till vilken en sallad av majs och lök hörde, dessutom en tallrik med grillade tigerräkor med lök och morötter. Lätt kryddigt, smakrikt, och härligt grillade toner…

En av ägarna till Hitching Post gör också viner under etiketten Hartley & Ostini, framför allt pinotviner från Santa Rita Hills, men också en del andra viner. Stilen är mer lätt, klassiskt rustik och elegant än saftigt fruktig och modern, men det passar mig rätt bra, särskilt till maten. Dessutom hör det till, tycker jag, att dricka deras egna viner när man äter på den trevliga krogen.
Vi tog alltså in deras 2006 Pinot Noir Cargasacchi Vineyard från den svala västra Santa Rita Hills, som nu hade börjat få en första antydan om mognad. Den var torr, ganska frisk, hade dock fortfarande kvar en del tanniner, och vann under tiden det stod i glaset en del komplexitet utan att bli riktigt stor. Vin behöver inte alltid vara stort, det kan också skänka lite emotionella vibbar, och det tyckte jag nog att det här gjorde … just här och nu.

Los Olivos är verkligen en mysig lite stad, och här ligger bland annat den trevliga restaurangen Brothers at Mattei’s Tavern. Efter en rustik och rätt god men inte märkvärdig mexikansk lunch (den mexikanska maten i Kalifornien kan vara absolut sensationell), ville vi ha en lite mer ordnad middag på hög mysfaktor. Vinlistan var riktigt bra, så det såg ju lovande ut. Vi hittade ett vin från Evening Land, ett högintressant projekt som spänner över Santa Barbara och Oregon med konsulterande förgreningar i Bourgogne. Vinet, 2009 Chardonnay från vingårdar i svala Arroyo Grande Valley norr om Santa Barbara, var elegant och mjukt fruktigt med uppfriskande syra och intelligent balanserad fatnyans. Det passar fint till den rätt med friterad bläckfisk med en kryddig chilimajonnäs.

Det fanns gott om riktigt bra röda viner, till måttliga priser också ska tilläggas, och vi fastnade till slut för 2002 Matriarch från Bond i Napa Valley. Vinet var fortfarande ungt och tätt, koncentrerat mörkfruktigt men ändå ytterst elegant med toner av både ung mörk blåaktig fruktighet och mer komplexa nyanser av svarta oliver, pennvässfnas och mörk choklad. Tanninerna var betydande, men ändå väl integrerade i frukten. Efter en hel dags provande av chardonnay- och pinotviner, satt det här vinet som en keps, särskilt till den riktigt goda, saftigt grillade tjocka fläskkotletten med grönsaker (och en äppelkompott som jag stod över, för vinets skull).

Lunchen blev enkel men god. I Sverige finns det inga bra ställen att äta riktiga ”mackor” på, i den disciplinen är USA oslagbart. I den charmiga danska staden Solvang styrde vi mot Succulent Café, som vi hade rekommenderats. En grillad macka med pulled pork (revbensspjäll tillagade till dess köttet faller av benen), med en syrad kålsallad med jalapeño, gott och lagom kryddigt med en fint mjukgörande syra från kålen (syra rundar av de hetaste elementen i chilen). Då solen sken och värme till cirka 20 grader, beslöt Gertrud och jag att ta ett glas uppfriskande vitt, men samtidigt fyllig nog att stå pall maten. Vi föll för en 2009 Chardonnay Estate Verna’s från toppfirman Melville Vineyards. Den var mjukt smörig och gulfruktig, men samtidigt frisk och bara diskret ekfatsnyanserad, och med en mot slutet av eftersmaken fint torr finish.
Det finns en del restauranger i Solvang (och en bunt klassiskt danska kafeterior med småkakor och underbara wienerbröd), men egentligen ingen riktigt bra. Vi körde middag på hotellet Hadsten House, vilken brukar vara okej även om kvaliteten inte är särskilt finslipad. Den här kvällen hade vi sällskap av Jen från Paris, och vi delade en flaska 2009 Santa Barbara County Chardonnay från Au Bon Climat innan vi satte oss till bords.
Förrätten av pilgrimsmusslor med mie de pain och bruniose av lufttorkad skinka lämnade en del att önska, även om den passerade strecket godkänt. Vinet därtill var långt bättre, en utomordentligt friskt strukturerad och elegant 2008 Chardonnay från Alma Rosa, en firma som har grundats för några år sedan av den legendariska Richard Sanford (som för 40 år sedan skapade vindistriktet Santa Rita Hills då han planterade sin vingård Sanford & Benedict i det som då var ingenmansland). Hans viner på Alma Rosa är knivskarpt eleganta och kan varmt rekommenderas.
Jag var supertråkig idag och beställde en entrecôte som kom med haricots verts, och till det tog vi en flaska 2008 Santa Rita Hills Pinot Noir från en annan pionjär, Ken Brown. Vi satte den på svalning, pinotviner passar ju allra bäst vid cirka 15-16 grader, och fick väl i och denna saftigt och friskt fruktiga men inte särskilt komplexa pinot också.

Den här berättelsen är kanske inte lika uttömmande som filmen Sideways, men liksom i den handlade veckan (eller den första delen av veckan) om ungefär samma saker, men med lite annan valör.

- Bokmanuset var lämnat, men bokförlaget tog både det och ett par till som är ”på gång”.
- Vi besökte inte ett enda ”tasting room”.
- Och eftersom vi inte gjorde det hällde vi ingen spottkopp över oss.
- Ingen av oss blev jagade av någon naken och upprörd ”äkta hälft”.
- Ingen av oss gjorde illa näsan.
- Och tyvärr blev det vare sig bröllop eller 1961 Château Cheval Blanc.

Men frånsett det levde vi nog upp till i stort sett allt i filmen. Nästan ...