Ett par dagar i Peñafiel i maj

Vilka dagar, vilka vingårdsbesök. Vem bryr sig att det regnar lite då och då (det är bra för rankorna, övertalar jag mig själv), vem bryr sig att det är svalt. När den värmande solen bryter fram är allt det svalka som bortblåst. Det är världsliga och inte särskilt intressanta detaljer i en människas liv. En vecka i Ribera del Duero skulle också kunna ses som en världslig sak, men det är något särskilt med det karga, högt belägna landskapet, som de senaste 10-15 åren har blommat upp till ett förhållandevis välmående vindistrikt, och framför allt ur ett kvalitetsperspektiv synnerligen makalöst distrikt. Idag finns det cirka 270 bodegor, de flesta av dem såklart av medelmåttakvalitet, men den här veckan skulle vi fokusera på de allra bästa, la crema de la crema, som min gode vän Super Mario skulle ha sagt.

   Och reser man i Ribera del Duero, äter man spädgris och dilamm, bakade med salt, olivolja och vatten i ett par timmar i 180 graders vedugn till dess köttet formligen smälter och faller av benen. Det är himmelska upplevelser som sätter guldkant på tillvaron. Mer spädgris åt folket!

Och istället för väder och vind bryr vi oss om fantastiska vinhus som Pago de los Capellanes, och deras underbart komplexa 2009 Parecla El Nogal, djupt fruktigt och bläckigt med en riktigt läcker mineralitet och tanninstruktur, samtidigt så elegant. Det här är bara ett i raden av vinhus som har grundats i nutid (i detta fall 1996). Just det nämna vinet kommer från en sex hektar stor vingård, och trots att det har uppfostrats i hela nya franska ekfat under 22 månader, är det en elegant och närmst blommig fruktighet och kalkstensmineralisk finess snarare än ek som sätter doft och smak. Väldigt gott, väldigt gott!

Och vi bryr om den än mer träffsäkra klassiska grannfirman Bodegas Hermanos Perez Pasquas, både deras enkla men oväntat fint smakande 2010 Viña Pedrosa Crianza, som bjuder på långt bättre kvalitet och känslan av djupfruktigt och grafitnyanserad komplexitet än majoriteten av viner man provar från distriktet. Och såklart är vi inte helt oberörda när deras närmast magiska prestigepjäs 2004 Perez Pasquas Gran Reserva dukas upp och matchas med vinstocksgrillade dilammkotletter. Man behöver varken vara smart eller ens särskilt hungrig för att fullkomligt abdikera för dessa magiska frestelser. Mer dilamm åt folket!

Gårdagens besök hos legendaren Alejandro Fernandez och hans Bodega Pesquera gav mersmak, och eftersom vi bodde på hans väldesignade och personliga AF Hotel i den annars så oansenliga lilla staden Peñafiel, fick det också bli middag på den – som det skulle visa sig – riktigt trevliga Restaurante Luna Llena. Restaurangen, i källaren i hotellet, är något dunkel men sobert inredd, med vita dukar och vackra vita blommor som en visuell fägring och med den popmusik som flödar ur högtalarna fångar man upp känslan av modern lounge och boutiquehotell. Jag gillar det här hotellet, det är ett självklart riktmärke när man styr kosan mot Ribera del Duero. Dyrt är det heller inte, ska i rimlighetens namn tilläggas.

En av dagarna hade den historiska Bodegas Vega Sicilia på besöksprogrammet, men då vi inte skulle få chans att prova äldre viner hos dem, hade jag tagit tillfället i akt och fixat ihop en liten provning i restaurangen innan själva middagen på hotellet.

   Vi började en yngre och lite fylligare 2005 Tinta Valbuena No 5, som trots sin ungdom bjöd på en silkig textur, en viss blommighet i den framför allt rödaktiga frukten, men också den för druvan Tinto Fino och distriktet så typiskt tonen av grafit och bläckighet. Rätt gott, men inte påtagligt storslaget.

   Det som är typiskt med den här bodegans viner är att de behöver luft, och den först något stumma 1998 Vega Sicilia Unico var inledningsvis blyg på gränsen till lite gles. Ett visst mått av besvikelse sköljde över mig, det borde väl dofta och smaka mer än så här? Vinet var klassiskt, av den långa fatlagringen lite lättare i kropp och frukt, men med luften i glaset växte djupet upp ur det. Tanninerna fanns där och markerade en fortfarande vital och god struktur, och det som framför allt växte fram var den fruktiga eftersmaken och längden.

   Samma sak hände med Vega Sicilia Unico Reserva Especial, firmans svindyra toppvin som görs genom att blanda tre bra årgångar och långlagra vinet, upp mot tio eller till och med 15 år i fat faktiskt. Det vin jag hade med mig var en äldre cuvée av de tre fina årgångarna 1990, 1991 och 1994. Här var det, som väntat, mer tyngd och djup i smaken, och det var tveklöst det största och i min gom det godaste av de tre. Och även detta vin mådde gott av all den luft det fick med tiden i glasen.

Visst, det här är tre utmärkta och komplexa viner, och även om vinerna idag är både djupare och mer stadigt strukturerade, på modernt vis också lagrade under mycket kortare tid i faten, är det inte självklart att Bodegas Vega Sicilia ska räknas som en ikonproducent.

Hoppsan, Alejandro Fernandez! Visst visste jag att du gör fantastiska viner, och att de särskilt med ålder utvecklas med pondus. Det har jag mer än flera gånger upplevt. Den här gången var det märkligt nog ett för mig helt nytt och okänt vin som skulle lura och locka mig. En speciell cuvée gjord bara två gånger. Vi beställde in dem båda, ur magnum såklart. Den första årgången, 1996 Pesquera Millenium, en ren magnumtappad tempranillo från Bodegas Alejandro Fernandez, var ytterst komplex med en finstilt mogen näsa som nästan tangerade det bordeauxliknande, dock med en lite sötare och mer solmogen frukt. Vi blev nog lite tagna på sängen av hur superb denna tappning var, hur ung och vital den var (den växte rätt ordentligt i glasen under två timmar!), hur bordeauxliknande den var. Till skillnad från alla andra av firmans viner, är det här uteslutande lagrat i franska ekfat.

   Vi gav också på den andra årgången, 2002 Pesquera Millenium, en lite svalare årgång som förvisso hade gett ett rätt läckert vin, nu med mognad, men med en klart lättare och lite glesare kropp.  

 

Från Bodegas Emilio Moro, som vi under en av dagarna hade besökt och gjort en minst sagt unik minivertikal av deras toppviner, kom nästa vin den här kvällen. Eller snarare sagt, från denna firmas bifirma Cepa 21. Vinet, 2009 Malabrigo, är en toppcuvée som vi nog alla tyckte överlevererade. Vilken djup färg., vilken tät doft, och vilken massiv men ändå elegant och helt torr men inte på något sätt överekad beskrivning av vinet. Jodå, vi blev mycket positivt överraskade av detta vin.

   Veckan i Ribera del Duero skulle (för mig inte oväntat) visa på något helt annat – idag finns det många producenter som levererar bra mycket större vinupplevelser här.

Pingus!

Spaniens allra största och finaste vin. Ett av få grand vins i absoluta elit- och världsklass i detta världens största vinland.

I den lilla men välskötta bodegan togs vi emot av den charmerande unga vinmakaren Yulia, född i Ryssland men skolad i Bordeaux, och handplockad till Dominio de Pingus av Peter Sisseck. Vi började med de ännu inte buteljerade vinerna 2012 Flor de Pingus – supersnygg, rent fruktig och saftig med en bedårande fräschör och syra – och den ännu djupare, generösa men än mer eleganta 2012 Pingus. Såklart är det svårt att till fullo se potentialen och den yttersta kvaliteten, men att det är ett exceptionellt vin står bortom allt tvivel.

   En lite större saftighet, men samma fina fräschör, finner man i 2011 Pingus, ett vin som också har en ungdomligt busig frukt, charmerande, intensivt, mineraliskt och pur rent. Pingus är alltid det mer intensiva, silkigt strukturerade och mineraliskt komplexa av de två, men jag kan inte undanhålla att 2011 Flor de Pingus är ett fantastiskt vin som trots sin enastående kvalitet bara säljs till en tiondel av priset av Pingus. Just denna elva, lockade oss alla. Vi blev i det närmaste kära!

 

Lunchen avnjöts på det lilla boutiquehotellet (22 rum, med utsikt över floden Duero, alldeles intill Dominio de Pingus) och utmärkta restaurangen Fuente de la Aceña. Här har jag ätit vid ett flertal tillfällen, och alltid varit nöjd, med både maten och den genuina miljön. Restaurangen är inhyst i en många hundra år gammal byggnad, men renoverat till toppmodern och elegant standard.

Här blev det först lite charkuterier, goda och smakrika, till vilka vi njöt av 2011 Ossian, ett riktigt gott, generöst och citrusskalsfruktigt vin av druvsorten Verdejo från Bodegas Ossian, som ägs av Javier Zaccagnini från Bodegas Aalto i Ribera del Duero. Det här vinet är väldigt gott, och tack vare att det vinifieras med både stjälkar och skal, får det en struktur som är annorlunda än den i andra viner.

   Det här vinet passade också bra till den traditionella soppan, kokt av buljong, lök, vitlök, lite lätt kryddig paprika, bröd och jamón iberico. Enkelt, rustikt, gott.

 

Nog för att maten alltid är god här, men huvudattraktionen, som jag hade försäkrat mig om långt tidigare, i samband med att jag bokade bordet, var vinerna från Dominio de Pingus. Jag är väldigt svag för den klassiskt eleganta årgången 2010, och hade därför förbeställt 2010 Flor de Pingus, ett vin med tät men elegant frukt som (faktiskt) inte står särskilt långt bortom självaste Pingus när det kommer till intensitet, mineralitet och fräschör. Vilket vin!

   Peter Sisseck hade faktiskt skänkt oss 2006 Flor de Pingus att njuta av till maten, ett erbjudande man inte gärna tackar nej till. Vinet serverades som de andra vid cirka 18 grader, i glas med stor kupa och fick liksom de andra nöja sig med den luft som serveringen och stunden i glaset gav det. Här fanns gott och djup och frukt, men den ungdomliga spänst och intensitet som präglade de yngre vinerna var påtagligt mer vitala, och denna nollsexa bjöd till och med på en liten svag ton av mognadsoxidation. Det senare gav vinet komplexitet, samtidigt var jag lite förundrad över att vinet faktiskt visade lite mognad. Och kanske var jag lite tveksam, även om vinet var riktigt gott. I alla fall nu.

Som i en enkel handvändning hade Peter också sträckt över en flaska 2007 Pingus till mig, också den för att njuta av till lunchen. ”Ni har ju bara helt unga viner annars”, sa han i förbigående när han sträckte över flaskan i handen på mig.

   ”Ser man på – mina vinälskande och köpstarka gäster jag släpat med mig till hans bodega står tydligen högt i kurs”, tänkte jag och stoppade dyrgripen under armen.

   Det var fjärde gången jag provade denna nollsjua, och fjärde gången jag tyckte om den. För två år sedan var den lite tätare och yngre, om än inte knuten, för ett år sedan var den fantastiskt god med en fortfarande ungdomligt fruktorienterad doft och smak. Idag var den i stort sett oförändrad mot då, åtminstone rent strukturellt – däremot var doften en aning mer komplex med en begynnande första mognad.

   Mitt eget förbeställda vin, 2010 Pingus, gav emellertid inte nollsjuan en chans att briljera. Nu talade vi helt plötsligt om ett vin med en enastående blommig och blåfruktig parfym, ett vin med lika stor intensitet som perfekt välsvarvad balans, ett vin med myckna men i stort sett helt sammetslena tanniner, med syra och fräschör, med mineral och energi, och med en eftersmak som aldrig ville klinga av. Trots att vinet var så ungt.

Förtvivlat gott.

Pingus!

Nog är det något speciellt med Ribera del Duero.

Men tänk att det behövdes en dansk för att komma på det!