På röken i St Helena den 10-11 maj

Solen skiner, himlen är knallblå, livet leker. Helgen i St Helena inleds med ett glas kyld 2009 Alienor Sauvignon Blanc från Lake County och Alienor Cellars, den enligt mig finaste etiketten från vinmakarparet Majbritt och Denis Malbec. Jag är väldigt förtjust i det här vinet, torrt, friskt och elegant fruktigt med en lätt blommighet och en diskret vaniljig fatnyans i en stil som närmast kan liknas vid vit bordeaux. Näst på tur en rosé jag aldrig tidigare hade kommit i kontakt med, 2007 Rosé Sontatina Vineyard från Xurus, också detta vin från Lake County och framställt av paret Malbec. Det hade en fint rödbärig frukt och lätt blommighet, och var trots sina snart fem år inte alls på väg utför.

   Avslappnade middagar med vinmakare på deras egen bakgård är inte som ett grillparty hos grannen i förorten, och några regler för hur vin ska serveras, i vilken ordning och till vad, existerar överhuvudtaget inte. Vin är ju, trots allt, när det kommer till kritan, inget mer än just … vin! Jästa druvor, helt enkelt. No more, no less! Inget att göra sig märkvärdig över. En otroligt skön och fri känsla.

Nästa vin som serveras är en först knuten, ganska rikt och mörkt fruktig 2009 Côte de Castelero från Alienor Cellars, ett druvrent syrahvin från steniga jordar i Lake County. Det är ett riktigt gott vin, men det är först två timmar senare det börjar blomma upp i glaset och bjuder på sig själv. Då bjuder det på en superb kryddighet med inslag av lakritsrot och lavendel, till och med en fin blommighet med toner av violpastill.

Det två första rätterna var vitvinsorienterade, därför lade vi till två vita viner. Det första hade jag tagit med. Det kom från den historiska firman Stony Hill Vineyards som ligger uppe i bergskedjan Mayacamas strax norr om St Helena. Sedan 1960-talet har man här gjort eleganta viner enligt klassiska metoder och denna 2008 Chardonnay är finstilt, diskret fruktig i en stil som närmast kan beskrivas som bourgognelik, helt torr och stram och absolut befriad från allt vad ekfatskaraktär är. Vinet är nämligen jäst i mellan sex och 30 år gamla ekfat (Stony Hill är den enda firman i Kalifornien som fortfarande gör sina viner så här) och för att ytterligare bevara fräschören i detta vin, vars alkoholhalt sällan kliver över 13 procent, låter man blockera den malolaktiska jäsningen.

Den första av rätterna var en sallad med frisée och inkokta rädisor toppad med en utsökt fruktigt och läckert kryddig olivolja från över 100 år gamla olivträd på Blankiet Estate i Yountville. På detta hastigt sauterade rock shrimps. Enkelt och gott, och tack vare rättens milda smak passade det finstämda vinet bra till.

Den andra rätten var lika enkel. En riktigt fet pilgrimsmussla, hastigt halstrad och serverad på en sötsyrlig bädd av melon och grapefrukt, men också med i olivolja och salt snabbt tillagad grön sparris. Till den här rätten var chardonnayvinet lite väl diskret och torrt.

Tack och lov hade vi ytterligare ett vin från Alienor Cellars, den lite mer fruktiga och utsökt friska 2010 Alienor Sauvignon Blanc. Här möttes fina tropiska fruktnyanser (guava, passionsfrukt) med grapefrukt och citronskal, en uppfriskande syra och en diskret nyans av ekfaten. Tack vare sin ungdom är vinet mer pådrivet av syra och fräschör än den ett år äldre årgången vi hade inledningsvis.

Lake County (alldeles norr om Napa Valley), från vilket det här vinet kommer, är ett riktigt bra ursprung för Sauvignon Blanc. Lite tidigare på kvällen hade vi tagit ett litet glas av 2008 Sauvignon Blanc Rooster Ranch från det danskägda vinegendomen Six Sigma Ranch, också den belägen i Lake County. Det vinet var mer fruktdrivet med nyanser av gula plommon och söt citrus, och hade trots en fin nyans av krusbär i eftersmaken inte alls samma fräschör och finess som vinet från Alienor Cellars.

Dags för rött, såklart i helt fel ordning enligt klassiska serveringsregel ”lätta viner för fylliga viner”. Vad spelar det för roll när man har en fullkomligt informell middag med sina vänner? Det är ju trots allt bara vin.
   Notre Vin är också en etikett som ägs och görs av Majbritt och Denis Malbec. Jag har provat deras viner under ett par års tid, men egentligen aldrig fullt ut gått igång lika mycket på den serien som på den utomordentligt fina Alienor. Häromdagen drack jag emellertid deras 2008 Howell Mountain Cabernet Sauvignon, som bjöd på en ytterst elegant och djupt fruktig doft och smak med den typiska stenkrosskänslan av de magra vulkaniska jordarna uppe i Howell Mountain. Det är det allra finaste, mest komplexa och som ungt (deras viner vinner stort på lagring!) utsökt drickbara vin jag har druckit från dem.

   Deras pinotviner har jag faktiskt aldrig fascinerats särskilt mycket av hittills, helt enkelt för att jag tycker att de saknar lite av de aromatiska övertonerna och den uppenbart charmiga rödfrukt jag vill ha i ett pinotvin. Den 2009 Pinot Noir Clos Madeleine från den södra delen av Sonoma Coast vi nu fick, dessutom kvällsluftssvalt serverad, fann jag dock vara så fin att det blev både en och två påfyllningar av den.

Det blev också en duo mogna viner, av vilka det första var det bästa om än inte direkt stort. Att det var tydligt moget framgick av den avmattade och nu tegelnyanserade färgen och den skogsgolvskomplext jordiga, tobakssöta och intorkat fruktiga doften. Det fanns något bordeauxliknande över doft och smak, men med ett lite sötare anslag, och jag fick känslan av Napa Valley och 1970-tal. Det var rätt, och mitt förslag på producent var först Beaulieu Vineyards och därefter Robert Mondavi Winery, och det var det senare av de två. Däremot blev jag förvånad över att det var firmans vanliga cabernetvin som hade skänkts upp, 1974 Napa Valley Cabernet Sauvignon, inte deras mer hållbara reservetappning. Därmed måste jag säga att vinet var ovanligt väl hållet, trots att det var tydligt moget.

   Nästa vin var både kraftigare, mer rustikt och sötare fruktigt, så till den milda graden att det faktiskt rent doftmässigt hade vissa likheter med ett moget portvin, förvisso med en rätt tydlig ton av choklad och mörka russin. Smakmässigt var denna 1978 Cabernet Sauvignon från Chateau Chevalier Winery högt uppe i Spring Mountain ovanför staden St Helena (idag är detta slott och vingård en del av den mycket större Spring Mountain Vineyards) gammal, men märkligt nog inte särskilt oxiderad. Jag tittade på alkoholhalten och noterade 13.26 procent, en för tiden oväntat hög alkoholhalt, och högst troligt hade man skördat druvorna väldigt sent till detta vin. Gott? Nej, inte särskilt, men det fungerade faktiskt bra till ostarna. Intressant? Absolut!

Jag tror nog att fläsksidan hade rökgrillats i ekfatet (Seguin-Moreu, fransk ek, tidigare "light toast", men efter hundra grillkvällar mer än "Brutal Heavy Toast") under fyra timmar, till saftig konsistens och fint rökig arom. Det var utsökt gott, och serverades med stekt endive, smörstekt svamp och lite lök. I all sin enkelhet.

 

Det tar knappt två timmar att köra från St Helena ut till kusten, där det blev ett stop på Hog Island Oyster Company, där vi köpte 50 ostron för 48 dollar. Vi körde sedan ut till en avlägsen stenstrand, öppnade en flaska kyld 2011 Fogdog Chardonnay från Joseph Phelps Freestone, firmans vineri ute i svala Sonoma Coast, och satt sedan i en timma och öppnade och njöt av de magiskt färska ostronen som smakade mineraliskt som en frisk havsbris. Det lätt fruktiga och eleganta vinet, som har en liten mineralton och är helt befriat från ekfatston (bara en knapp tredjedel nya), passade väldigt fint, mycket tack vare att ostronen var så matiga och faktiskt också umamisöta.

Sedan blev det siesta!

En sväng upp till trestjärniga Meadowood är alltid trevligt, den här kvällen skulle vi tyvärr inte äta middag här, middagen skulle bli mer privat, hemma hos så att säga. Men en liten stänkare innan är alltid trevligt. Ett glas 2010 Sauvignon Blanc från Araujo fick det bli. Föredömligt citrusaromatiskt och blommigt, fruktigt och elegant, och alldeles förtjusande gott. En värdig aperitif i en sober, elegant miljö.

   Eftersom vi var lite tidiga till middagen, passade vi på att öppna en flaska 2009 Zinfandel Eastern Exposure från den klassiska firman Storybook Mountain Vineyards i Calistoga i norra Napa Valley. Såklart ett ungt vin, rikt av björnbärsfrukt och ganska silkig, men också lite knuten. Den här firmans viner brukar må bra av upp mot tio års lagring eller mer, och i nuläget var vinet mest fruktigt, och lite eldigt. Kanske inte världens bästa aperitif, men what the fuck!
 

Såklart hade vi köpt med oss en liten säck med ostron även till kvällens middagskalas, fattas bara när man kommer över toppråvaror som dessa pinfärska ostron. Det vin som värdparet hade valt till var förvisso rätt gott, men inte till ostronen. Denna 2004 Pinot Gris Grand Cru Altenbourg de Bergheim från firman Lorentz var märkligt nog en aning sötaktig, nästan som en mild vendange tardive, men den hade också en årgångstypiskt lätt örtigt och stram karaktär samtidigt som smaken klingande av och gav intryck av något torkad frukt.

Klart bättre passade 2004 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från Domaine Morey-Coffinet, ett vin som först var lite stängt och återhållet, men som efter en tids luftning, och sedan vi gått inomhus och vinet nått lite högre temperatur, också blommade ut och gav full valuta med en fet, jordig och mineraliskt komplex doft och smak i klassisk stil. Det här blev ett av kvällens viner, faktiskt.

Det allra läckraste och mest komplexa skulle dock bli en champagne, en sent dégorgerad 1976 Dom Pérignon Oenoteque från Moët et Chandon. Mjukt mandelaromatiskt, gult äppelfruktig, torr och elegant med en avrundad munkänsla och god, uppfriskande men ändå len syra. Med lite extra luft, och tack vare att vi slog över champagnen i en större champagnekupa (vilket jag tycker att man ska göra med mogen champagne) blommade en underbar mandel- och hasselnötsarom ut, och vinet vann än större djup och mer komplexitet.

En sallad med nyanser av pinjenött och torkade tomater, med hastigt stekta flodräkor som hade smaksatts med lite timjan, dill och dragon blev en (för mig i alla fall) lite annorlunda förrätt till champagnen. Tack vare lite olivolja, valnötsolja och sesam, fick sallatens beska en liten avrundning.

Det vin jag hade tagit med skänktes nu upp, också det i en bourgognekupa. Vinet kom från Cobb Wines, en av de bättre firmorna för Pinot Noir ute i Sonoma Coast. Denna 2009 Pinot Noir Emmaline Ann Vineyard var fortfarande ett ungt och en aning frukttätt vin, men det bjöd på en finstämd och lite rödblommigt aromatiskt fruktighet, en god syra och silkiga tanniner. Personligen skulle jag velat ha haft den serverat lite svalare, cirka 16 grader, vilket skulle ha förstärk finessen, men allra helst skulle vinet ha fått ytterligare tre fyra års flasklagring till.

Vidare lagring var inget som nästa vin var i behov av, denna 1983 Reunion Reserve Cask från Inglenook (vid den här tiden bara ett enkelt varumärke som var allt annat än så bra det var under sina glansdagar då John Daniel gjorde vinet) var rätt trött och oxiderad, men hade en viss textur. Vinet var troligen gjort uteslutande av Cabernet Sauvignon.

Cabernet Sauvignon var också druvan i nästa en aning insomnade vin, 1978 Cabernet Bosché från firman Freemark Abbey i Napa Valley. En gång i tiden var det här en av firmorna man kunde lita på i dalgången, idag är de ett minne blott (trots att jättefirman Kendall-Jackson har köpt firman och pumpat in osedvanligt mycket pengar i den), och kvaliteten är allt annat än imponerande.
    

Vi fortsatta på inslaget spår ”gamla viner från Napa Valley”, och fick återigen en förhållandevis trött liten sak i glasen. Skillnaden var att den 1974 Cabernet Sauvignon från Beaulieu Vineyards fortfarande hade en del liv kvar. Rent utseendemässigt var vinet tydligt moget, ljust i färgen och helt tegelrött, och även doften var tydligt präglad av de många åren i flaskan. Jämfört med den sjuttiofyra från Robert Mondavi Winery vi hade kvällen innan, var den här något bättre, men att tala om vitalitet känns ändå krystat. Russin och söt tobak var vinets tydligaste dofter.

Kycklingen vägde säkert en bra bit över två kilo, det var en bjässe som hade grillats på roterande spett i närmare två timmar i den stora rökgrillen på bakgården av huset mitt i St Helena. Redan när vi satt ute i trädgården och åt ostronen, hade doften från kycklingen retat sinnena och ökat hungern. Nu var det dags. Köttet var välsmakande och saftigt, och till det hörde diverse ekologiska grönsaker som hade sauterats. Faktiskt, måste jag tillstå, gjorde sig den äldre vinstilen helt okej till den här rätten, men då jag tycker att vin fortfarande måste ha frukt och vitalitet kvar, kom jag på mig själv med att spilla på mer av pinotvinet från Cobb Wines, vilket var ett klokt drag eftersom den typen av vin passar alldeles fantastiskt bra till kycklingrätter som denna.

Ost skulle det också bli, men det var nog utan större koncentration som jag mer slentrianmässigt åt av de goda, vällagrade och lite kryddiga ostarna. Favoriten var, som vanligt, en Comté som av allt att döma borde ha varit mellan 24 och 30 månader gammal. Nu kom återigen de mogna smakerna, som nästan var lite portvinsliknande om än inte alkoholstarka, i de äldre vinerna till sin rätt. Men återigen fann jag mig bara provsmaka gamlingarna, för att sedan återgå till det spänstiga pinotvinet, som nu med luft hade blivit allt elegantare.

   Väldigt många unga viner vinner på ordentlig luftningen, men tyvärr upptäcker man det först när de sista dropparna håller på att ta slut. Alltså, lufta de unga vinerna i karaff, gärna minst en halvtimma!
 

Sista vinet på kvällen blev också det allra bästa. Det var stort, djup och intensivt, samtidigt inte tätt och koncentrerat. Det vilade en urläcker bordeauxisk komplexitet över vinet, en slags grusig stenighet med inslag av ceder och grafit, men här fanns också en rik och absolut ren frukt med inslag av vinbär och blåbär. Tanninerna var myckna, men fint polerade, vilket vittnar om en minutiös odling och sortering, och av ekfaten fanns bara spår och framför allt textur, också det ett tecken på noggrannhet. I glaset en 2005 Cabernet Sauvignon State Lane Vineyard från Kapcsándy Family Wines, den första riktigt bra årgången från denna idag med all rätt superhyllade toppfirman. Frågar man mig, placerar jag dem bland ”Topp 5” i Napa Valley.

   Detta underbara vin fick sätta stopp för kvällen och blev en riktigt värdigt avslutning på en hur rolig helg som helst.