VM-guld i Madrid, den 19 maj

 

Samtidigt som Tre Kronor gled in på isen i Globen, gled vi in på den anspråkslösa men lovordade Asador Real i hjärtat av Madrid. Alldeles intill operan, alldeles intill slottet. Vi kände oss som hemma!

   Tre timmar senare stod krögaren och värmde stora aromkupor med tevatten, fyllde dem sedan en efter en med en oproportionerlig mängd 1866 Brandy Grand Reserva från Malaga och den internationella spritproducenten Pernod Ricard. Doften var ljuvlig, segerns sötma i ett stort glas, värmande och brännande, karamell och kola och guldstänkta hockeyskydd, sötma och vanilj från faten, glädjens tårar över landsmännens bragd – vi slog det otippat segervissa Schweiz vi var så rädda för, vi visade var bucklan ska stå, vi njöt av de heta dropparna, vi berusades av glädjeyra och alkoholromantik. Vi var bäst i världen, bevisligen!

   Vi var kungarna i Madrid.

Asado Real är en på alla sätt ett typiskt spanskt grillparadis, lysrörsljust och grillröksdoftande med en på ett märkligt sätt både genuin och turistisk känsla. Vårt bord var uppdukat längst in i restaurangen, och eftersom jag hade rådfrågat min vän Super Mario om stället, hade han också bokat bordet åt oss och sett till att vi skulle bli kungligt bemötta. Vilket vi blev!

In dukades först en riktigt god lomo, mycket mildare och mer perfekt kryddad än jag är van vid, därefter lite jamón iberico som var milt sötsalt och riktigt god. Spanjorerna kan sina skinkor, den saken är klar. Det blev också stora fat med sötläckert grillad och skalad paprika, denna superba delikatess.

De grillade räkorna var riktigt fina, läckert mjuka och salta, och kanske inte det bästa tilltugget till de röda viner som började segla in på bordet, men var man smart nog åt man dem separat och väntade med vinerna. Räkor och rött vin är som … en förlust i en VM-final.

Detsamma gällde all den paprikakryddade pulpo, stor bläckfisk som seglade in på bordet, fat efter fat. Men hur gott kan det egentligen vara? Ett fat till tack!

Det första vinet, rekommenderat av señor själv, var okej men inte så mycket mer. Trots att han bedyrade att det var ”det bästa”, tyckte vi nog alla att denna 2009 Selección Reserva från Bodegas Fuentespina i Ribera del Duero var ett lite väl neutralt vin i förhållande till införsäljningens lovord, men visst hade det en rätt god och mörk körsbärsfrukt som vi gillade.

Klart bättre var 2008 Pesquera Tinto Reserva från Bodegas Alejandro Fernandez, också det i Ribera del Duero. Det vi gillade med det här vinet var den lite finare och mer uttalade tanninstrukturen, och den läckert bläckiga tonen i den mörka frukten. Samtidigt blommade det ut en del klassiska nyanser som av dill i den alltmer växande doften i takt med att vinet stod i glaset.  

Det tredje vinet vi tog in var en helt vanlig 2008 Malleolus från Bodegas Emilio Moro, såklart också den firman i Ribera del Duero. Det var ju för bövelen dit vi skulle under kommande vecka – att vi satt och drack vin efter vin från Ribera del Duero var ju för att förbereda oss på äventyret ”där uppe”, så att vi under resans gång inte skulle ådra oss några skador på grund av dåligt förarbete. Ännu mörkare fruktigt, noterade jag, tätare och mycket mer modernt än de två första, läckert texturerat utan att ge avkall på tanninstruktur och mineral. När vi smakade vinet stod det 2-1 till Sverige. Skål, ta mig fan!

Först kom dilammet, stekt med vatten och lite olivolja och salt i cirka två timmar i vedugnen. Det formligen smälte i munnen och smakade fullkomligt magiskt. Det spanska sättet att steka kött på är, måste jag tillstå, bäst i världen. Att stället heter Asador Real, det kungliga stekhuset, handlar rent geografiskt om att man ligger ett par stenkast från det kungliga slottet. Min förklaring är nog snarare att deras stekteknik är kungligt storartad!

Sedan kom spädgrisen, bakad på samma sätt, närmast beigevit i utseendet och så mör att endast anklever kan mäta sig i textur. Lite flingsalt på det, och VM-guldet kom att smaka ännu bättre. Ett par skivor oxkotlett, förstekt rosa och sedan färdiggrillad vid bordet, fyllde ut se sista fickorna i magen. Vilken magnifik och generös måltid, som om man räknade in det pinsamt måttliga priset, ändå måste citera Håkan-Kråkan Larsson i hyllningskören: ”Mer än prisvärt!”

   Till och med Bengt-Gertrud Kronstams ”Bästa Köp” kom på tal!

Det hade inte undgått mig att man i den förvisso inte särskilt imponerande vinlistan också hade ett par viner från en av mina favoritdoldisar i Ribera del Duero, Pago de Carraovejas. Härifrån drack vi först en underbart läcker, mörkfruktig och mineraliskt driven 2004 Reserva, sprungen ur firmans fina vingårdar i en dalgång alldeles utanför Peñafiel. Vilket sagolikt gott, fint parfymerat och stilfullt balanserat vin, som med en halvtimma i glaset växte sig större, och större, och större … för att sedan abrupt ta slut.

   Därför in med en ny flaska – men nu i en annan årgång. ”Ni har ju druckit upp allt jag hade kvar av den bästa nollfyran”, sa den skrattande krögaren.

   Nu blev det en årgångstypiskt mycket rikare 2005 Reserva, från samma fina firma såklart. Lite tätare och mörkare fruktig, läckert violaromatisk så som Tempranillo kan vara, med en god kropp och tack vare den lite mer silkigt upplevda tanniner. Om alla viner gav mersmak till den kommande veckan i Ribera del Duero, satte just det här vinet ribban för hur fantastiskt detta vindistrikt kan vara.

Och med dessa rara droppar firade vi in att Sverige tagit VM-guld i ishockey, en sport som ingen av våra serverande spanska vänner den här kvällen kände till. De var nämligen helt övertygade om att sjöng deras lov, när vi lika mycket hyllade våra gulklädda landsmän i deras bragd!