En vanlig kväll i Yountville den 7 maj

 

Yountville, Napa Valley. Kaliforniens coolaste restaurangstad. Världens bästa restaurangstad. I alla fall räknat per invånare och kvadratmeter. Här ligger enstjärniga Redd och Bouchon Bistro, här ligger Ad Hoc, den mer rustika Bistro Jeanty, relativt nyöppnade och gemytliga Redd Wood och här ligger en av landets sunkigaste barer – ökända Pancha’s. Men här ligger också det trestjärniga gastronomiska templet The French Laundry. Inget av det gjorde vi den här kvällen. Istället åt vi en enklare måltid på hotellet, Vintage Inn, ett hotell jag minst sagt älskar och alltid vill bo på när jag är här.

Ett glas 2010 Blanc de Blancs Brut från kvalitetsorienterade Schramsberg, tillsammans med Roederer Estate ett av de bästa bubbelhusen utanför Champagne. Även om frukten är rik, aningen gul och sötaktigt citrus med en fin äppelnyans, är vinet torrt och elegant med god syra och till och med en liten stringens så snart dosagen har lagt sig.

Eftersom vinfokus denna kväll var förlagt till varmrätten, valde vi bort vinerna som restaurangen hade föreslagit till de två första rätterna. Det mousserande vinet var gott, och fick helt enkelt ledsaga oss fram till varmrätten. Det gjorde det med bravur till den hälsosamma förrätten, krispig sallat med kanderade hasselnötter, päron och en vinägrett smaksatt med päron, över vilket chèvre hade rivits.

Bubblet följde också med till risotton, kokt al dente och garnerad med smörstekta sparrisknoppar och lite sparrisjuice. I all sin enkelhet en rätt god rätt. Och vinet lekte fin även med dessa dofter, smaker och texturer.

Men så kom vi till det moment vi alla var spända på, jämförelsen mellan en trio viner från Ridge Vineyards i Santa Cruz Mountains och tre från Shafer Vineyards i Stags Leap District i Napa Valley.

   De tre första vinerna kom från Ridge Vineyards, och allra först ut var 1994 Montebello, en cuvée som till 73 procent dominerades av Cabernet Sauvignon och landade på 12.7 procents alkoholhalt. I kraft av sina 19 år, bjöd det här vinet på en fin mognad med komplext jordiga och lite tobaksliknande aromer som gav det en nästan en bordeauxlik karaktär. Årgången är klassisk och även om vinet bjöd på en mognadskaraktär, upplevde jag det inte helt utvecklad ännu. Typiskt för Montebello, en sval och kalkstenrik vingård som ligger allra högst upp i Santa Cruz Mountains, är att vinet behöver tid på sig att mogna. Särskilt om det som detta kom ur magnumbutelj.

Behov av och vinsten av tålamod med flaskmognad vittnade även nästa vin om, 1995 Montebello. Årgången rankas också som mycket god, men var lite svalare och märkligt nog mindre hyllad än 1994 (vilket jag inte alltid håller med om). Det här vinet hade ändå en lite rikare kropp, en lenare textur och längre, intensivare och mer komplex eftersmak, där balansen mellan kropp, tanniner, syra och även mineralitet (typiskt för Montebello) upplevdes allra mest harmonisk. I mer än en och en halv timma som vinet stod i glaset, blommade det långsamt upp och bjöd på alltmer förfinade aromer, och frukten stod pall för all luft och fortsatte ge balans åt tanninerna. Bordeauxlikt – om det nu ska anges som en kvalitetsparameter (det beskriver åtminstone vinets karaktär) – var också något som alla runt bordet noterade.

   Vinet var gjort av 69 procent Cabernet Sauvignon, 18 procent Merlot, tio procent Petit Verdot och en pyts av Cabernet Franc, och alkoholen låg på 12.5 procent, vilket bidrog till vinets lättsamma fräschör. Kvällens vin enligt de allra flesta!

Nog för att 2007 Montebello är ett ungt vin och vintypen som sådan behöver ålder, gärna åtta till tio år från skörd, dess unga intensiva och djupa mörkfrukt förförde ändå. Parfymen var helt annorlunda, frukten var såklart tätare och av blå nyansering, den var till och med lite yppig, och bjöd också på små läckra stråk av rödfrukt. Dessutom bär vinet fortfarande spår av de helt nya amerikanska ekfaten som är typiskt för Ridge, detta genom nyanser av vanilj och kokos. Faten är dock helt balanserade (som alltid) med vinet, de är bara ungdomligt närvarande. Med några års flaskmognad gömmer de sig i frukten. Snyggt vin, gott vin, men ännu ingen vinnare just på grund av de äldre vinerna var mer komplexa.

Ett vin som på pappret inte alls skulle ha en chans mot sina större kamrater, var 2004 Merlot från Shafer Vineyards i Napa Valley. Inte nog med att Merlot är en snabbare mognande druvsort som dessutom varken har nyansrikedom och struktur såsom Cabernet Sauvignon har, just den här tappningen kom dessutom från den avgjort varmaste årgången av de sex. Denna värme noterades i form av en lite sötaktigare frukt, som gränsade till att upplevas som något blåbärssyltig, men det fanns också små stråk av stenmineral och även mognadskomplexitet i vinet, därför upplevdes det påtagligt bättre än förväntat. Det måste i all ärlighet lyftas fram, att i annat sällskap än med fem toppviner från bra årgångar, skulle denna merlot högst troligt ha gjort succé. (Och till maten passade det väldigt bra!)

Shafer Vineyards har en helt annan grundfilosofi till vinframställning än vad man har på Ridge Vineyards. Hos Shafer söker man lite högre mognad i druvorna och siktar på att göra viner med större kraft och intensitet, vilken inte bara genererar i en mer framträdande fruktighet (som är förföriskt charmig och god), utan också i alkoholhalter som tangerar eller passerar 15 procent. Det är ingalunda något negativt om vinernas övriga komponenter hanterar detta. Och det gör de hos Shafer!

   Ett vin som var på vippen att kamma hem titeln ”Kvällens Vin” var 2006 Hillside Select Cabernet Sauvignon, vars doft närmast golvade oss alla med sin intensitet och komplexitet. Till en början var vinet, skänkt ur magnum, dock en aning knutet, men med luften i glaset blommade det ut och bjöd på en symfoni av både ung och begynnande moget frukt, en läcker bläckighet, med tiden även en liten stenig mineralrökighet (vingården ligger på en bitvis brant sluttning med vulkanisk jord bakom vineriet) och överlag en rätt oemotståndlig finess. Jämfört med viner från Ridge av motsvarande ålder, var det här vinet lite lenare till sin struktur, vilket driver på känslan av elegans. Vilket vin!

Om man skulle lyssnat på omvärldens kritiska röster, hade man (åtminstone på pappret) lagt sin röst på fullpoängaren 2001 Hillside Select Cabernet Sauvignon. Jag har provat vinet vid ett flertal tillfällen, bland annat vid en stor vertikalprovning med 16 årgångar av detta vin för ett par år sedan, och alltid hållit det som ett av de bästa viner man har gjort på Shafer Vineyards. En snabb jämförelse med mina noteringar från den gången, visar att vinet inte har utvecklats något alls – det är fortfarande faktiskt lite knutet. Av den anledningen blev jag kanske en aning besviken på vinet, jag ville ju ha allt det där goda jag har känt genom åren. Icke sa Nicke! Frukten är tät, djup och mörk med bläckiga och steniga nyanser (allt detta är superbt), men jag saknade övertonerna och de högre aromatiska komponenterna som exempelvis 2006 bjöd på, och tanninerna (om än något lenare än sist) är fortfarande så tydliga att den imponerande frukten nästan knyter sig i eftersmaken. Trots detta, finns här en massiv intensitet och charm som troligen kommer att utvecklas de kommande tre till fem åren. Jag kommer att vänta med att öppna min två flaskor jag har kvar …

Stilskillnaden mellan de två vinhusen kunde inte ha varit tydligare. Klassisk elegans, lägre alkohol, mer mineralitet, större tanninstruktur och en lite mer uttalad bordeauxisk finess med mognad – så beskriver man vinerna från Ridge Vineyards. Opulens, charmerande frukt med ett lite sötare anslag, lika stora tanniner men något mjukare upplevda samt en högre och lite mer värmande alkoholton i vinerna från Shafer Vineyards.

    Båda är bra, till och med stora viner, och båda är verkligt goda. Men olika. Den här kvällen tog Ridge Vineyards hem spelet med sin magiska 1995!

Vi drack vinerna till en (tyvärr) för välgrillad oxfilé som serverades med en potatis- och lökgratäng och en smakrik rödvinssås. Grönsakerna hade vi fått i salladen och sparrisrisotton innan, så de lyste med sin frånvaro.

Sist med inte minst, en citrontarte med maräng och kompott på huckleberry (ett blåbärsliknande amerikanskt bär) som jag tyckte var god. Ändå slevade jag i mig desserten kvickt som blixten, eftersom jag ville tillbaka till mina sex goda röda viner.