Middag den 28 december 2008

Mellandagarna betyder "JULFEST", eller som jag själv gärna säger ... "MELLANDAGSREA". Man kan ju alltid undra vad som menas med det, i själva verket handlar det om att jag alltid bjuder till lite extra, i alla fall på vinlistan. Årets upplaga av mellandagsmiddagen var den nionde i ordningen. Café Rotsunda blev fullsatt - åtta personer totalt. Vilket gäng!
Vi började med ett ordentligt champagneheat. Först 1988 Blanc de Blancs Special Club från Sugot-Feneuil som var fullt mogen och förvånansvärt pigg och frisk (tidigare upplevelser av vinet har varit mindre vitala) och en läcker och också välhållen 1993 Cuvée Sir Winston Churchill från Pol Roger, som upplevdes pigg och fräsch, om än lite mjukare och mer rödaktigt äppelfruktig, vilket kan förklaras av årgången och den högre andelen Pinot Noir. Det var extra roligt att Cat Woman hade tagit med sig 1996 Cuvée Sir Winston Churchill från samma Pol Roger, som visade sig vara både mer livfull och faktiskt godare. Med facit i hand väntade sig ingen heller något annat.
(Jag upptäckte senare att jag hade glömt att servera den champagne som Meringue hade tagit med, 1996 Fleur du Passion från Diebolt-Vallois - den ryker säkert nästan gång).
Till dessa utmärkta champagner serverades som vanligt goda potatischips (jag är måhända dyr i mina vinvanor, men jag är en sucker for chips!), parmesan bruten i bitar och oliver fyllda med ansjovis. Gott och enkelt. Jag har aldrig förstått varför man ska krångla till det ....
Väl till bords blev det tre vita viner, det första 2006 l'Aprés Midi (främst Sauvignon Blanc, som fatjäses) från den makalösa producenten Peter Michael Winery i Sonoma, Kalifornien, och deras vinmakare Nicolas Morlet, och den lite fylligare och mer komplexa, faktiskt bordeauxlika 2007 La Proportion Dorée från hans bror Luc Morlet och hans Morlet Family Wines i Napa Valley. Det senare vinet har en större andel Sémillon, och är därför lite fetare. Mot dessa ställdes en outsider, österrikaren 2007 Urgestein Terrassen Grüner Veltliner Smaragd från den fantastiska producenten FX Pichler i Wachau, som bjöd på en fin mineralitet till den feta, och nästan tropiskt gula frukten. Och maten till dessa tre skönheter var minst sagt passande - pasta kokt till perfektion, serveras med lättkokta sparrisknoppar och rikligt med fast hummerkött, hastigt pocherat i smör och friskt vitt vin och serverat med en kraftigt nedkokt hummerfond med vitt vin som hade monterats med smör. Oj, oj, oj ... pratar vi gastronomisk sensualism, eller?
Min coola och generösa son AJ Styles bjöd flott från sin egen vinkällare en 1991 Pinot Noir La Bauge Au Dessus från Santa Maria Valley i södra Kalifornien och firman Au Bon Climat (vinet gjordes på den tiden av Jim Clandenen och Adam Tolmach) som han hade fått av Jim Clandenen. Idag är vinet fullt moget, läckert och komplext, men inte vidare långlivat i glaset. Kul, och ett utmärkt mellanspel i dagens middag. Tack för det AJ!
Till varmrätt vankades det fransk majskyckling, stekt långsamt i 80-gradig ugn under förrätten, och serverad med confit på jordärtskocka, brysselkål (wow, vilken underskattad grönsak) och savoykål, och serverad med potatiskräm och tryffelinkokt kycklingbuljong. Egentligen är det här så gott att man inte borde få berätta det - ostraffat - men jag tar gärna emot kritik, eller lovord. Överhuvutaget - ge fan i att göra maträtterna krångliga ... allt handlar i slutändan om hur du tar hand om råvarorna. Inte vilka de är! Alltså, kyckling och kål! Och lite tryffel. Enkelt!
De fyra rödvinerna därtill signerades den från Screaming Eagle kultförklarade vinmakaren Andy Erickson, dels i hans egna synnerligen eleganta och kraftfullt stiliga 2005 La Magdalena Red Wine (58% Cabernet Franc och 42% Cabernet Sauvignon) från hans egen firma Favia och en toppvingård vid foten av Spring Mountain i Napa Valley som ägs av David Abreu, dels tre viner från firman Jonata som ägs av team Kroenke och Banks, som också äger just Screaming Eagle. Dessa viner var den tätt fruktiga men ändå eleganta och både cassisfruktiga och gräsiga 2005 El Alma de Jonata (95% Cabernet Franc), den ännu tätare men faktiskt elegantare 2005 El Desafio de Jonata (93% Cabernet Sauvignon) och den grymt välpackade, intensiva, mörkt fruktiga och strukturerade 2005 La Sangre de Jonata (100% Syrah). De tre senare vinerna är helt nylanserade, och ytterst sällsynta - och alltså platsar de mer än väl på Café Rotsunda. Något annat väntar sig inte mina gäster.
Min gode vän, toppsommelieren Tom Niccola, hade tagit med sig en champagne som han gärna ville servera till kycklingen. Såklart kan man inte neka en god vän. Alltså blev det en utsökt, rik och läckert mogen men alive and kicking 1979 Cuvée Louise från firman Pommery. Den var långt bättre än väntat - och passade utmärkt, inte minst tack vare tryffelfonden.
Från storbildsteven ljöd de sista tonerna av Buena Vista Social Club, som snart följdes av Rod Stewart, och efter honom Michael McDonald.
Le Soul Jones bjöd på ett vin blint - i en bourgognekupa - och de flesta tjöt självsäkert "Bourgogne, eller i alla fall Pinot Noir", men jag höll inte med. Jag tyckte Cabernet Sauvignon, kanske, eller inte, men var osäker. Någon sa Syrah. Javisst, tänkte jag. Och vips, så tog Le Soul Jones fram flaskan, 2000 Côte-Rôtie La Mouline från Guigal. "Såklart", tänkte alla högt och skämdes lite. Eller inte alls. Vin får aldrig bli komplicerat, eller farligt. Det ska vara kul!
Och så njöt alla av det fantastiska vinet!
Vid den här tiden börjar det alltid bli högljutt kring bordet - och alltså lugnade jag ner tempot med en fantasisk röd bourgogne. Den sensuellt förföriska doften av en magisk röd bourgogne får de mest inbitna festprissarna att för stunden fokusera energin på ... doften!
Ahh ... magiskt ... djupt ... åh, vilken läcker blommighet, och syran! ... och den silkeslena strukturen. "Vi måste vara i Bourgogne", säger de flesta. "Nej", säger någon annan.
Pinot Noir förför. För en bakom ljuset. Luras. Bedrar.
Det är charmen med Pinot Noir.
Därför älskar jag Pinot Noir.
Och vi är i Bourgogne.
Jag tar fram flaskan ... 2006 Chambertin Clos de Bèze Grand Cru från toppfirman Groffier - en av de allra bästa i Bourgogne. Vinet är lika sällsynt som välplacerat. Det här är precis vad man behöver efter en samling tätt koncentrerade röda viner!
Nu står osten på tur. Det blir en 30 månaders Comté (världens bästa ost?) som serveras med ett rostad lantbröd av surdeg, och en kompott kokt av fikon och lagerblad.
Vinerna till detta blev tre sällsynta rödviner: 2005 Tenuta di Trinoro från Toscana som Dan the Man tog med (och som jag tyckte var en riktigt, riktigt bra St-Emilion ... ser man på!), och mina egna superba, massivt moget björnbärsfruktiga men mineralstramt strukturerade 2004 Costers de Velles Vinyes från Mas Doix och 2004 Nit del Nin som görs (2 fat om året bara) av Ester Nin som är vinmakare för magnifika Clos Erasmus. De båda sista senare vinerna kommer från Priorat, Spanien, och görs av Garnacha och Cariñena från gamla, gamla stockar. Jösses, vilka viner!
Stämningen var uppsluppen, men ändå inte fullt laddad för dessert, så jag tog fram en grym rödvinare till, på inrådan av Mr Z, som absolut ville ha mer "rött kaliforniskt" - i ala fall efter att jag hade övertalat honom att han ville det.
Så fick det bli. Jag hämtade, dekanterade och serverade en 2001 The Maiden, andravinet till Harlan Estate i Napa Valley, som är ett sjuhelvetes grymt bra vin. Helt ärligt, det bästa röda vinet ikväll. Just for the hell of it. Och varför inte, om man har sådana viner i sin källare! Vin ska drickas ... inte samla damm!
Ett annat vin som också bara "poppade upp" (ja, sånt händer hela tiden på Café Rotsunda, där gästerna mer än gärna tar med sig egna viner - utan korkavgift från krögaren, ska tilläggas!) var en ljuvligt kryddiga, komplexa och alldeles utmärkta toppcuvéen 2006 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Speciale från Tardieu-Laurent. Wow, vilket vin. Tack Dan the Man för det!
Dags för dessert ... äntligen!
Och som vanligt på min mellandagsmiddag flygs den alltid upp direkt från det klassiska, berömda Hotel Sacher i Wien, Österrike ... en riktig Sachertårta! Till den serverades ett av de allra finaste österrikiska söta vinerna, 2002 Ruster Ausbruch Saz från min gode vän Michael Wenzel. Gult fruktigt, sött, intensivt, friskt, elegant ... och alldeles perfekt till tårtan och den lättvispade grädden.
Därmed började kvällen ta slut, och i väntan på taxibilarna serverade jag en uppfriskande, fet men ändå mineralisk 2004 Meursault Premier Cru Les Charmes från Rémi Jobard. Inte så illa, tvärtom alldeles perfekt! Som vanligt en kväll i den anda vi alltid eftersträvar på Café Rotsunda.
Kaffe dricker vi aldrig.
Sånt dricker man på Wayne's, eller inte.

Summering: 8 gäster, 21 viner, 48 Riedelglas.