Årets Bästa 2017

Under 2017 blev det färre vinresor och vingårdsbesök mot normalt, istället kom året mycket mer att handla om restaurangbesök och utbildning. Däremot hann jag med omkring 120 besökta vinerier i framför allt USA, Bourgogne och Rhône, de tre områden där jag lägger allra mest av mitt fokus och min tid. Ska jag summera året som helhet, var det långt ifrån ett de mest extravaganta åren jag har upplevt, ändå bjöd året på väldigt många fantastiska upplevelser. Som vanligt är de tagna direkt ur minnet – jag har inte ägnat tid åt att gå igenom mina djupa arkiv av anteckningar. Bra minnen är sådana som ligger längst fram, inte sådana man måste leta efter. Dessutom finns det en hel del magiskt bra viner jag provade och drack under årets om jag kommer att berätta om i ett par kommande nummer av Livets Goda, sådana upplevelser är inte upptagna här. En hel del viner kan kanske för stunden ha varit bättre än vissa, andra har däremot snabbare plockats fram ur minnet när jag sammanställde den här årskrönikan. Jag ser inte min Årets Bästa som den absoluta sanningen, istället är det en berättelse om mycket av årets underbart välsmakande så som jag minns det.

 

Årets bästa mousserande

Med rekord i middagar under året har såklart en hel del goda champagner passerat mina sinnen. Av någon outgrundlig anledning dracks tre av de allra läckraste vid samma middag, i en champagneorgie som tog alla tänkbara priser i galenskap. Den mest förföriska av dem var nog den fortfarande unga 2004 Cristal Rosé från Louis Roederer som bjöd på precis den där läckert diskreta rödäppliga och svagt rosendoftande karaktären och stora fräschören som fin ung roséchampagne kan bjuda på. Rosévinsavdelningen vanns dock av den sensationellt sensuella 1999 Cuvée William Deutz Rosé Brut från Deutz som hade en ungefär identisk fruktighet och blommighet, men som i tillägg hade en komplex nyans av rostad brioche och rostad mandel. Om Cristal just för stunden är en aning ung och kanske saknar viss komplexitet, är Cuvée William Deutz ett under av storslagenhet och extravaganza.

   En annan champagne som imponerade stort var specialversionen 1998 Dom Pérignon P2 Brut från Moët et Chandon, en variant av ursprungsvinet från den varma årgången 1998 som initialt dégorgerades 2005 och sedan lanserades strax därpå. Den var god redan då och framför allt de kommande åren då jag drack den vid ett flertal tillfällen. P2, Plentitude Duexième, är en betydligt mer komplex version som fick mogna på sin jästfällning i 16 år fram till 2014 då den dégorgerades och försågs med en stilfull svart etikett. Det här var en av de allra godaste och mest komplexa Dom Pérignon jag någonsin har druckit. Mer av den varan, tack!

   Ska jag nämna en champagne som mer och mer under året har blivit huschampagne på Café Rotsunda och som mina gäster har uppskattat väldigt mycket är det NV Grande Réserve Brut från André Clouet, en smakrik men också frisk och framför allt väldigt måttligt prissatt champagne.

 

Årets bästa vita

Eftersom jag är lyckligt lottad att väldigt ofta dricka exceptionella viner, tenderar en lista på årets bästa viner att bli lite småkrystad. Bara tre dagar före nyår hade vi en liten middag med fyra viner från Montrachet, något inte ens jag har gjort särskilt många gånger i livet – ett par av vinerna skulle lätt kunna platsa på den här listan, men om dem läser du istället i 2017 års sista inlägg om middagen den 28 december. Jag söker mig därför till tidigare upplevelser och lyfter då gärna fram ett par vita bourgogner, en vinstil jag verkligen älskar i olika prislägen. Ett av dem var en läckert mognadrökig 1996 Meursault från J-F Coche-Dury som inte visade minsta spår av den annars förödande oxidationsvåg som sköljde över Bourgogne från just 1996 och fram till dags dato. Inte heller den alldeles fantastiska 1992 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine Faiveley led av oxidation, däremot bjöd den på en underbar mognadskomplexitet av den grad som vit bourgogne idag ytterst sällan når eftersom den före det hinner oxidera. Ett mycket billigare vin som tog mig med fullkomlig storm och lyfte gissningen till grand cru, framför allt Bâtard-Montrachet, var 2014 Saint-Aubin Premier Cru En Rémilly från Pierre-Yves Colin-Morey, en av de allra bästa vinmakarna i hela Bourgogne. Du kommer aldrig att hitta ett tveksamt vin från denna mästare!

   Nya världens utmanare nummer ett till Bourgogne under 2017 kom från Evening Land i Eola-Amity Hills i södra Willamette Valley, Oregon, och deras exceptionella 2014 Chardonnay Seven Springs Vineyard Summum, som blint provat placerades i händerna på någon av de allra vassaste vinmakarna i Meursault. Det är en imponerande vinodlar- och vinmakarbedrift. För övrigt måste jag säga att Chardonnay under de senaste två åren har gjort enorma framsteg i Oregon. Prova senaste årgångar från Bergström Wines eller Adelsheim Vineyards så förstår du.

   Chablis kommer också med på listan och då är det bland annat 2002 Chablis Grand Cru Clos från Domaine François Raveneau och 2008 Chablis Grand Cru Clos från Domaine Vincent Dauvissat som toppar listan. Även yngre viner som 2012 Chablis Premier Cru Fourchaume Heritage, toppselekteringen från riktigt gamla stockar i den första årgången från nya Domaine d’Henri kommer med på årslistan Jag har också två viner från Domaine William Fèvre som lyfts fram ur minnet, 2015 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre och 2015 Chablis Grand Cru Bougros, jösses vilka fullträffar.

   Det blev väldigt mycket gott från Rhône också och ett av de mest imponerande vinerna var en helt perfekt mogen och stenigt mineralrökig 2001 Saint-Joseph Les Granits från M Chapoutier. Det var så fenomenalt bra att det faktiskt passerade ett par vita toppviner från Hermitage med jämförbar ålder i en blindprovning. Så kan det gå när ursprungsmässig ranking inte alltid står över smak.

   Ska jag lägga till två billiga viner som alltid imponerar på mig blir det den underbara 2016 Côtes du Rhône Grande Romane från Pierre Amadieu, ett unikt vin av Clairette från gamla jordar i ett högt läge i Gigondas, och den utomordentligt eleganta och komplexa 2015 Bourgogne Les Sétilles från Olivier Leflaive, en generisk bourgogne med druvor främst från toppbyarna Puligny-Montrachet och Meursault. För 160 respektive 179 kronor är det oslagbara vinköp!

 

 

Årets bästa röda

Precis som de omöjliga i att rättvist välja ut ett par av några tusen provade viner, får jag helt enkelt plocka viner ur mitt spontana känslominne. Jag utesluter också medvetet alla de unga viner jag under våren 2018 kommer att skriva om i Livets Goda, faktiskt också alla (självklart underbara) de många viner från Domaine de la Romanée-Conti och Domaine Leroy jag har druckit under året.

   Listan över de mest spektakulära vinerna toppas av en hela makalös 1947 Château Petrus som fyllde hela matsalen med magnifik doft av både tryffel och fortfarande spänstig frukt. Jag kan faktiskt knappt ens minnas när ett vin tog mig med sådan storm som just det här. Nästan lika bra var en absolut sensationellt god 1961 Château Lafite-Rothschild. Håller vi oss till yngre viner är både 1986 Château Mouton-Rothschild och 1989 Château Haut-Brion bland de allra mest fantastiska vinerna under året. Jag har druckit dem vid otaliga tillfällen genom åren, de här var nog de allra godaste av dem – men de är båda fortfarande unga.

   Min fäbless för mogna amerikanska viner är stor. Den listan toppas av ett par fantastiska viner, bland annat 1996 Pinot Noir Hirsch Vineyard från Sonoma Coast och firman Williams Selyem, en riktigt komplex 1991 Cabernet Sauvignon från Forman Vineyards och en precis lika bordeauxlik och snygg 1992 Cabernet Sauvignon Reserve från Robert Mondavi Winery. Tänk om fler personer fick chans att dricka det mogna Kalifornien.

   På ett helt annat tema har 2009 Barolo Monvigliero från Comm. GB Burlotto förfört mig med årets kanske mest sensuella doft. Rosor, hallon och slånbär fick för mig en helt ny innebörd. Ett vin som inte kostar särskilt mycket men ändå överlevererar i typicitet och komplexitet är 2014 Saint-Joseph Offerus från JL Chave Selection. Tycker du om Syrah från norra Rhône är det här ett vin du inte ska missa!

   Årets smash-hit var annars en riktigt läcker och autentisk 2015 Côtes du Rhône Terre d’Argile från Domaine de la Janasse, för 180 kronor. Södra Rhône levererar alltid väldigt mycket per krona, det är ofta härifrån vi köper våra privata husviner.

 

 

Årets druvsort

Nu kommer vän av ordning som har följt mig i många år sparka bakut och tycka att jag är fånig, motsägelsefull, glömsk eller sist på bollen, eller något annat man kan skratta åt mig för, men det bjuder jag i så fall på. I alla tider, sedan jag för över 30 år sedan började intressera mig för vin och snart också arbeta med vin, har jag tyckt att Nebbiolo är en ganska ogästvänlig druvsort. Det tycker jag fortfarande, dess markerade och ofta alltför torra tanninstruktur står sällan i paritet med vinets övriga komponenter och helt ärligt tycker jag fortfarande att de allra flesta vinodlare och vinmakare i Piemonte inte lyckas så väl med sina viner av Nebbiolo som det allmänt upphaussade ryktet för Barbaresco och Barolo gör gällande.

   Men det finns undantag och dessa har min omgivning gjort ett utmärkt arbete med att visa upp för mig de senaste åren så att jag ska ändra min uppfattning. Jag tackar innerligt för allt makalösa viner jag under åren har druckit från framför allt Giacomo Conterno, Aldo Conterno, Gaja, Bruno Giacosa, Burlotto och Elio Altare, såväl bara några år unga som tio och tjugo och till och med över femtio år gamla. Många av dem har fått mig att förändras och långsamt börja se och acceptera storheten i Nebbiolo – och då inte bara den förföriska frukten. Att jag just 2017 väljer Nebbiolo som årets druvsort beror på att det var allra första gången någonsin jag helt frivilligt beställde in en flaska Barolo på restaurang, och njöt av den i allra minsta detalj, sniff för sniff, klunk för klunk. Sent ska syndaren vakna!

 

 

Årets vindistrikt

Första gången jag var i den södra delen av Walla Walla Valley, var det tillsammans med Charles Smith för kanske sex sju år sedan. På den tiden var den här nordöstra hörnan av Oregon främst ansedd som en liten obetydlig del av Oregon, fjärran både geografiskt (6 timmar) och smakmässigt (Syrah, istället för Pinot Noir) från resten av Oregon där Willamette Valley och Pinot Noir nästan är allt.

   Sedan dess har det hänt mycket, dels har utvecklingen i Washington State som Walla Walla Valley alltid har räknats till formligen exploderat i planterad areal och antal producenter, dels har just den här steniga bädden och före detta botten av Columbia River fått status som ett helt eget distrikt, The Rocks District of Milton-Freewater AVA.

   Det är fortfarande ett litet distrikt och bara ett fåtal producenter gör vin härifrån, men de som gör vin gör helt makalösa viner av framför allt Syrah och till mindre del Grenache och Bordeauxdruvor. Med firmor som Cayuse Vineyards och deras sidofirmor No Girls och Horsepower, och Reynvaan Vineyards, Delmas och Charles Smith, för att lyfta fram de mest kända, är det här ett fullkomligt enastående distrikt. Men det ligger långt bort, extremt långt bort, längre bort från allfarvägen än de allra flesta av vinvärldens vindistrikt. Kanske är det lite grand av charmen.

 

Årets årgång

I nästa nummer av Livets Goda ska jag mer i detalj resonera kring synen på en årgång. Alltför många vinkonsumenter, märkligt nog främst de som är förhållandevis duktiga och pålästa, verkar bestämma en årgångs kvalitet utifrån väderleken och de artiklar om årgången och de poängsättningar av viner de har läst om. Jag anser att det är fel metod för att avgöra kvaliteten på en årgång.

   Till att börja med är tekniker inom vinodling och vinframställning idag så pass noga genomarbetade att man även i svåra årgångsförhållanden kan göra fantastiskt fina viner. Och det är ju faktiskt vinet i sig som vi konsumenter ska bedöma, inte väderleksrapporter eller vinodlarnas möda och ångest under växtsäsongen. Årgång 2016 i Bourgogne var en besvärlig årgång med på många håll minimala skördar till följd av främst frost och därmed drabbades många odlare av ekonomiska svårigheter. Det här gäller inte minst i Chablis, där man drabbades av frost, hagel och mjöldagg av närmast bibliskt förödande omfattning. Men vinerna som gjordes var det minsann inget fel på – djupa och fruktiga med god fräschör och längd. Troligen blir det också en årgång som kommer att kunna utvecklas länge i flaska. Således utnämner jag 2016 i Bourgogne till årets årgång.

 

 

Årets vinmakare

Vinvärlden är full av fantastiska vinmakare och jag skulle gärna lyfta fram dem alla. När jag satt och funderade på den här posten tänkte jag på Didier Seguier på William Fèvre i Chablis, en enastående skicklig vinmakare som år efter år levererar viner i världsklass och med det svåra årgången 2016 visar sin skärpa och skicklighet. Jag tänkte på Christophe Baron och hans assisterande vinmakare Elizabeth Bourcier på Cayuse Vineyards i The Rocks District of Milton-Freewater i Oregon (eller Walla Walla Valley och Washington State som de själva väljer att ange som ursprung) och även på Ken Pahlow på Walter Scott Wines i Willamette Valley i Oregon.

   Men mitt val 2017 faller på Franck Grux på négociantfirman Olivier Leflaive i Bourgogne, en man som egentligen borde ha fått den här utmärkelsen för flera år sedan. Franck har en både lång och förtroendeingivande bakgrund som vinmakare i Côte de Beaune. Det var hos Guy Roulot i Meursault som han började sitt värv i vingård och vinkällare, hans mor var nämligen gift med de numera sett legendariska Guy Roulot och det var hos honom som Franck fick gå i lära.

   Olivier Leflaive grundade sin firma tillsammans med sin bror 1984 och de första fem åren var det med hjälp av Jean-Marc Boillot, som skötte om vinframställningen.

   ”Min idé var alltid att fokusera på vita viner från Côte de Beaune, främst Chassagne-Montrachet, Puligny-Montrachet och Meursault, jag ville inte göra dem för kraftiga och heller inte använda för mycket nya ekfat”, berättar Olivier Leflaive vid ett av mina besök på egendomen, ”och inte överdriva bruket av bâtonnage eftersom jag hellre vill ha finess och fräschör i vinerna än smörighet och rik kropp”.

   När Franck Grux anslöt i vinkällaren hos Olivier Leflaive till skörden 1989 började ett först långsamt men sedan ett mer övertygande kvalitetsarbete. Jag var själv inte särskilt imponerad av vinerna under 1990-talet, men ett antal viner i framför allt toppskiktet var enastående i början av 2000-talet. Den stora förändringen mot perfektion började synas vid 2008 och än mer 2010 för att i toppårgången 2012 var totalt närvarande. Det som har skett är egentligen inget revolutionerande, men både Franck och Olivier själva säger om än lite lågmält att det handlar om att Franck numera har ett hundraprocentigt ansvar för allt som har med druvorna, vinifieringen och lagringen att göra. Den lilla sista detaljen verkar ha varit förlösande på det remarkabla kvalitetslyftet. Således, hatten av och ett stort tack till Årets Vinmakare, Franck Grux!

 

 

Årets vinproducent

Den här titeln skulle jag både kunna och vilja ge väldigt många vinproducenter runt om i världen, det finns ju hundratals fantastiska vinodlare och vinmakare som år efter år levererar vin av yppersta kvalitet alldeles oavsett prisklass. Jag lämnar alla nygrundade och unga vinproducenter åt sidan och gör detsamma med de nyupptäckter jag har gjort under året. Istället väljer jag att hylla en vinproducent som inte bara är en legendar och pionjär i sitt område, utan som också ständigt har varit i rörelse mot framtiden. De senaste två åren har David Adelsheim och hans team på Adelsheim Vineyards i Willamette Valley i allra högsta grad tagit sikte på ett mer modernt Oregon.

   Det finns flera hundra vinproducenter i Oregon och åtminstone ett tjugotal av dem är riktigt bra även sett ur ett världsperspektiv. Men det som gör Adelsheim Vineyard så intressant är att man sedan David grundade firman 1971 och faktiskt var med och lade fundamentet till vinkulturen i Oregon, faktiskt har börjat ifrågasätta och förändra det man själv har skapat. Bland annat han David börjat fundera över effekten i nutid och framtid över vad den övergripande appellationen Willamette Valley är och kommer att vara och med än större kraft än tidigare snarare satsa på viner med typicitet för respektive underappellation. Just typicitet, ursprungskänsla och finess är tre ledord i hans syn på Oregons framtid. Och med tanke på den status David Adelsheim har i Oregon, kommer folk att lyssna på honom – hans engagemang och övertygande arbete gör att jag tilldelar Adelsheim Vineyards titeln årets vinproducent.

 

Årets vingårdsbesök

Under året har det utöver ett antal förstagångsbesök i Chablis, Côte de Beaune, norra och södra Rhône samt Oregon och Washington State, mestadels blivit återbesök hos ett stort antal toppfirmor. Ska jag nämna ett par fantastiska premiärbesök som stack ut och lämnade djupa avtryck, blir det Domaine de la Vieille Julienne i Châteauneuf-du-Pape i Rhône och kultförklarade Cayuse Vineyards i The Rocks District of Milton-Freewater i nordöstra Oregon. Det årliga besöket hos Domaine Perrot-Minot i Morey-Saint-Denis i Bourgogne stack ut som ett av de mest imponerande, precis som det hos négociantfirman Olivier Leflaive i Puligny-Montrachet i Bourgogne. Vilka enastående firmor!
   Men så finns det ju dagar som är så sprängfyllda av magiska vingårdsbesök där man från början till slut njuter av viner sprungna ur kvalitetsdrift och nitiskt detaljfokus bortom ekonomisk reson. Jag hade en sådan dag i maj, en All In Bill Harlan Day, då vi började morgonen hos hans nya Promontory som nästan är helt färdigbyggt till ett absolut magnifikt och elegant designat vineri (bilden). Där blev det en omfattande och personlig provning med vinmakaren Davide och tre årgångar av deras exklusiva vin. Som om det inte vore nog blev ett en fullständigt genomgång ledd av manager Scott av senast lanserade årgången på Bond Estates, samt en lunch designad trestjärniga Meadowood, också det en fantastisk upplevelse. Vi slutade vinorgien med besök på Harlan Estate, där vi tillsammans med manager Don njöt av två årgångar av det ultraexklusiva vinet. Att sedan avsluta dagen med en underbar middag på trestjärniga The French Laundry säger allt om hur episk dagen var. Ibland är det är kul att vara jag!

Årets negativa trend

En mycket tråkig trend för oss vinälskare är de skenande priserna på fina viner, som de senaste 20-25 åren har blivit ett allt större problem. Till viss del ligger en upphaussad jakt på de allra mest exklusiva vinerna bakom detta, ivrigt pådrivet av skriverier och höga poängnoteringar i olika inflytelserika media, som i sin tur föder en ganska osund vinkonsument som mer triggas av prestigevärdet och statusen av ett vin snarare än dess smak. Det här är inget nytt, men det har tyvärr spårat ur en aning. Tack och lov är trycket från media idag något mindre än tidigare, men i gengäld har olika forum på nätet tagit skribenternas roll och skapat ett nästan än värre sökande efter det mest åtråvärda. Jag tror till del det handlar om privat skryt man vill visa upp i olika sociala media för att visa för omvärlden vilken förträfflig vinperson man är. Frågan är om inte det är värre än var effekten av Robert Parker en gång var.   

   Jag vet inte direkt om det ovan beskrivna har med saken att göra, men helt klart finns det ett samband även om det kanske är det motsatta, att skrytkonsumenterna idag söker sig till de dyraste vinerna snarare än att vingårdsägare vågar investera mer i sina firmor. Men det är ett gigantiskt problem med försäljningen av egendomar till fullkomliga fantasipriser.

   Jag vet inte exakt när det började, men vi kan ju ta ett exempel från 1991 då Domaine Leflaive köpte en 0.04 hektar (400 kvadratmeter) liten plätt i Montrachet för två miljoner francs, en hisnade summa på den tiden (idag ligger motsvarande markpris snarare på en bit över två miljoner euros).

   Vi såg också fantasipriser när Duckhorn Vineyards (163 hektar, cirka 70 000 lådor) i Napa Valley såldes för 250 miljoner dollar år 2007, vissa källor säger snarare 600 miljoner dollar, och när Stag’s Leap Wine Cellars (91 hektar, cirka 65 000 lådor) samma år såldes till Antinori och US Tobacco för 185 miljoner dollar.

   I Bourgogne har ett par försäljningar den senaste tiden väckt uppmärksamhet. Förrförra året såldes Clos des Lambrays (10.72 hektar, cirka 4 400 lådor) till LVMH-gruppen för troligen 230 miljoner euros. Under 2017 såg vi två spektakulära försäljningar, först köpte den amerikanska mångmiljardären Stanley Kroenke den anrika familjefirman Bonneau du Martray (11.50 hektar, cirka 4 700 lådor) för en okänd summa, men troligen minst 200 miljoner euros. I oktober var det dags igen, nu för än mer historiska vingården Clos de Tart (7.53 hektar, 2 500 lådor) att säljas. Köpare var François Pinault som också äger Château Latour (bland annat) och köpeskillingen låg enligt uppgift på 240 miljoner euros.

   Ingen sund person kan ens tro att de nya ägarna ska kunna tjäna tillbaka några rimliga summor på sina nya egendomar, det här handlar om skatteplanering och investering i mark, som betalar sig rikligt först när de någon gång i framtiden kommer att sälja egendomarna. Problemet är att den här typen av affären driver upp priserna på annan vingårdsmark och andra mindre berömda egendomar, vilket i slutändan gör att få privata vinodlare kommer kunna köpa vingårdsmark i de klassiska distrikten. Istället kommer det bara att vara storföretag, försäkringsbolag, investmentföretag och stiftelser som kommer att kunna köpa attraktiva vingårdar, dessutom kommer priserna på viner i största allmänhet att drivas uppåt. Det är en mycket olycklig utveckling.

 

 

Årets positiva trend

Det som började med en längtan hos naturvinmakare att gå tillbaka i historien och göra vin så okonventionellt och rustikt som man gjorde för länge sedan, har de senaste åren blivit en alltmer växande trend även bland klassiska vinmakare. Jag talar om jäsning och lagring av vin i amforor. Hos alltfler kvalitetsdrivna vinmakare i Spanien, Kalifornien och södra Frankrike har jag under de senaste två tre åren sett små och medelstora amforor som man använder till primärt vita viner men också i viss utsträckning till röda viner. Idén är primärt att minska uttrycket av ekfatskaraktär och ge vinet en mer autentisk känsla av druva och ursprung. Hos de klassiska producenterna har man sedan slutet av 1990-talet och än mer i början av 2000-talet dragit ner på andelen nya ekfat, introducerat stålfat för absolut renhet och fräschör och även i större utsträckning börjat arbeta med små cementtankar och cementägg. Just därifrån har steget mot amforor inte varit särskilt långt. Skillnaden mot så kallade naturvinmakares arbete med amforor är att de klassiska producenterna är skickligare och mycket mer noggranna och att vinerna därför är helt befriade från störande vildjäsning och oxidation.

 

 

Årets restaurang

Det har som vanligt blivit väldigt många restaurangbesök av verklig klass. Ett att det härligaste var Chefs Table at Brooklyn Fare i New York i somras, ett annat på en av mina favoritkrogar i Tokyo, Yakitori Souten, och ett tredje på enastående Oaxen tidigt i våras. Men den restaurang som utan konkurrens kammar hem positionen som årets allra bästa restaurang är nyöppnade Frantzén. Björn Frantzén, köksmästare Marcus Jernmark och Viktor Westerling och vin- och matsalsikonen Carl Frosterud får idag ses som en uppställning lika imponerande och oslagbar som vilken som helst av de mest legerariska sovjetiska hockeyfemmor som har beträtt en rink.

   När Frantzén fick sin andra stjärna i Guide Michelin våren 2010 började många av oss tro att den tredje stjärnan snart skulle komma. Jag själv tyckte nog att man hade nått den nivån tre eller snarare fyra år senare, men inget hände. I den nya lokalen, som bjuder på en helt annan totalupplevelse än i den lilla ”holken” i Gamla Stan som man stängde sommaren 2016, har man skapat en restaurangmiljö och en upplevelse som rymmer precis allt som även den mest kräsna restauranggäst kan önska. För stunden har man ingen stjärna, dem förlorade man när man stängde och flyttade, men jag är väldigt säker på att man direkt får två stjärnor när Guide Michelin kommer ut om några månader och att den tredje stjärnan kommer våren 2019. I min värld har Frantzén redan med självklarhet förtjänat sin tredje stjärna.

 

 

Årets svenska vinperson

Jag brukar lyfta fram och hylla en person som inom restaurangbranschen har gjort något fantastiskt och positivt för vinkulturen i Sverige. Det har oftast varit en skicklig sommelier som med sin talang har bidragit till att utveckla vin- och restaurangkulturen och också blivit en förebild för sina kolleger och för den övriga vinbranschen. För 2017 tänkte jag bryta det mönstret genom att dela ut titeln som ”Årets svenska vinperson” till en vinimportör, nämligen Daniel Turpeinen på den egna firman Quaffable Wines som han grundade för ett par år sedan.

   Att starta vinimport är sanna mina ord ingen enkel match, det krävs ett enormt mod och en stor kunskap att ge sig in i marknad som är fullkomligt övermättad av importörer som alla tror sig ha helt unika viner. Väldigt få importörer har det. Daniel Turpeinen däremot, har faktiskt det. Med just lika mycket kunskap som mod tar han med oss svenska vinkonsumenter till mer eller mindre okända men högt siktande moderna kvalitetsproducenter i vingårdar vi knappt har hört talas om. Han rör sig gärna i utkanterna av det vi redan känner till, men tar oss med överraskning ytterligare en bit bort. Det må vara ett svalt och ytterst elegant Australien, en producent i Sydafrika som utmanar Bourgogne eller en gammal vingård med Grenache i Châteauneuf-du-Pape som sätter blindprovarens gissningar på betydligt mer kända och dyrbara adresser. Det är en sann glädje att följa Daniels passion och entusiasm och också se den vitaliserad i många av hans utomordentliga viner. Tack Daniel, för att du gör vinvärlden så rolig och spännande för oss.

 

 

Önskade trender inför 2018

Det finns alltid mycket att önska inför framtiden och utan att skriva in några större världsomvälvande förändringar hoppas jag på följande trender under 2018:

1.       Att konsumenter börjar inse att kändisviner inte alls har med kändisarna att göra, utan att kändisarna het utan djupare inblandning har sålt sina namn till ett kommersiella trick för att sälja enkla och undermåliga bulkviner med ett upphottat och egentligen falskt namn.

2.       Att trenden att lura konsumenter att köpa viner genom oskäligt höga och publikfriande nivåer av restsötma i dem. Kan inte vin få vara vin utan kommersiellt påklistrad sötma?

3.       Att Systembolaget börjar satsa på utvecklingen av sitt sortiment istället för att ödsla felriktad kraft och ekonomi på att ljuga om sin egen förträfflighet som allsmäktig och den enda ansvarstagande försäljaren av alkoholdrycker och dessutom omedelbart upphör att ta ett politiskt ställningstagande i debatten om näthandel och gårdsförsäljning.

4.       Att naturvinsproducenter fortsätter att göra bättre viner, en trend jag har sett de senaste två åren som verkar vara ihållande. Således, bort från feljäsningsaromer, oxidation och orenheter och istället med större renhet och autentiska ursprungskaraktärer i vinerna.  

5.       Att fler konsumenter vågar leta sig fram till producenterna i Côte Chalonnaise och Mâconnais i södra Bourgogne istället för att mestadels fokusera på appellationerna i norra och mycket högre prissatta Bourgogne.

6.       Att renässansen för klassiska och eleganta kvalitetsviner från Beaujolais fortsätter. Det finns väldigt mycket bra vin i Beaujolais och långt från allt bra är ännu omtalat.

7.       Att restaurangerna fortsätter att utveckla sina dryckeslistor och framför allt vinpaketen till sina avsmakningsmenyer. Under 2016 och än mer 2017 har jag sett en positiv utveckling på den här fronten. Nu hoppas jag på fortsatt arbete i den riktningen.

8.       Att intresset för vin fortsätter att utvecklas som det hittills har gjort, med fullsatta klassrum på landets sommelierskolor och med ett ökat fokus på utbildning inom vinklubbar såsom Munskänkarna.

9.       Att de av vädermässigt komplicerade årgångar hårt ansatta vinodlarna i framför allt Chablis och resten av Bourgogne får en god skörd så att de kan fylla på sina lager med bra viner så att de åter kan komma på fötter.

 

10.    Att svenska sommelier och bartenders ska fortsätta sina segertåg på den internationella scenen, det mår både branschen och det gastronomiska landet Sverige bra av.