Middag den 2 juli

"Jag har en plan", sa Världsmästaren med bus i rösten.
"Vi kör en heldag med Jönssonligan och grand crus från Bourgogne".
Såklart, vilken briljant plan.
"Den kör vi på, jag fixar fram Jönssonligan och har ett par sköna grand crus …", svarade jag såklart.
   Svårare än så är det inte att dra igång hjärnkontoret för sommarens skönaste filmdag, och att titta på de tre första filmerna i serien Jönssonligans är verkligen ett sant nöje. Svensk filmhistoria, en hel del fantastiska skådespelarprestationer med Gösta Ekman och Björn Gustafsson i högform, och Vanheden såklart, ett fint tidsdokument över ett Stockholm på 1980-talet, detaljer, helheter, enastående uträknade planer för att begå tidernas brott, humor och spänning i en intelligent sammansatt dramaturgi. Jönssonligan och grand cru, en magiskt kombination.

Det första vinet var först lite tillknäppt, inte alls så arketypiskt som jag hade förväntat mig av den fina producenten Domaine de la Vougeraie, som gör förhållandevis strama och nyanserade viner. Vinet ifråga var en 2007 Corton-Charlemagne Le Charlemagne Grand Cru, ett vin som först mest bjöd på en gulaktig stenfrukt och bara en liten jordighet, men som med mer luft blommade upp och gav lite mer av appellationens kritiga mineralitet och struktur. Det var gott, men inte stort (årgångarna 2008 och 2009 är lite vassare), men kom med tiden i karaff att bli allt finare och mer nyanserat. Någon direkt mognad fanns dock inte.

Pilgrimsmusslorna vara bara tunt skivade, lätt saltade och försiktigt smaksatta med citron. Till dem en liten kräm av crème fraiche med rivet citronskal och lite persilja. Att ha en krämig textur till är väsentligt för att all umami i musslorna och den kaviar som rätten garnerades med inte skulle ge vinerna en bitter bismak. En liten smaknyans av en rostad räkmajonnäs lades till, mest för att spegla vinernas nästan rostat jordiga mineralitet.

Domaine Faiveley har de senaste snart tio åren gjort ett enormt kvalitetslyft, och deras underbara 2009 Corton-Charlemagne Grand Cru är ett utsökt exempel på det. Här fanns det stramt kritiga mineraliteten, den unga strukturen med både fetma, intensitet och en nästan tanninlik stramhet i slutet av den långa smaken. Det här vinet var helt klart större och mer typiskt (trots den lite varmare årgången) än det från Domaine de la Vougeraie, även om båda vinerna var så goda att de tämligen snabbt rann ner till Jönssonligans galna upptåg och de två rätter som nu serverades.

Den första av dem lite halstrade pilgrimsmusslor i all enkelhet. Olivolja och vitlök i en ganska het panna, i med musslorna, sedan smör och två små kvistar rosmarin, ös och stek vidare i en minut, sedan i med en skvätt vitt vin och lite citronsaft. Klart!

   Musslorna satt perfekt till de nu välluftade cortonvinerna (ett ord som inte finns i Words rättstavningsprogram, vilket "kartongvinerna" gör, men så har väl Microsoft anlitat Bengt-Göran Kronstam som språkkonsult när de programmerade Word).

Det blev en liten rätt till, också den i all enkelhet. En mild äggkräm, slagen av äggula, crème fraiche och lite smör, serverad i äggskalen med en liten tryffelsky över. Inspirationen kommer från Thomas Kellers lilla aptitretare som alltid serveras på The French Laundry och Per Se.

Helvete i hela gatan vad besviken jag blev över att 1995 Corton Grand Cru från Bonneau du Martray var korkdefekt. Det är ett vin som nu skulle ha varit ruskigt gott att dricka, fortfarande ung och välstrukturerat såklart, men också med en komplex doft. Det här är en av ytterst få röda cortons från den riktiga delen av Corton-Charlemagne, vilket ger vinet en kritig mineralitet och god struktur av tanniner. Och som sagt, det skulle ha varit riktigt gott att dricka, om det inte hade varit defekt, vill säga. Det blev helt enkelt till att vaska vinet och istället glädjas åt att Charles Ingvar Jönsson lyckades ta sig in i den stulna SL-bussen igen, precis som bron öppnades och den Skåpbil i vilken han precis stulit ett diamanthalsband och en flaska Moët et Chandon började rulla iväg. Stor dramatik.

Ersättningsvinet visade sig vara alldeles underbart, så sorgen över korkdefekten lades sig väldigt snabbt. En 1999 Corton-Pougets Grand Cru från Louis Jadot och det mer precisa ursprunget Domaine des Héritiers Louis Jadot, alltså familjens egna vingårdar. Det här vinet har nu en riktigt fin mognadsarom med inslag av skogsgolv och tryffel på samma gång det också har kvar sin fina ungdomliga frukt. Den tanninstruktur som röd corton har som ung hade precis börjat poleras och vinet upplevdes lent och elegant. Då det kom direkt från vinkällaren höll det vara 14 grader, vilket är en aning för svalt, men med lite tid i glasen växte dess aromer riktigt fint.  

Medan grillen tog sig upp mot cirka 400 grader, dekanterade jag ytterligare en corton, det här var ju en helgjuten cortonkväll (ytterligare ett ord som inte finns i rättstavningsprogrammet, vilket dock "kartongkväll" gör). Vi återvände till Domaine de la Vougeraie, men den här gången till deras 2004 Corton Grand Cru Le Clos du Roi. De allra flesta nollfyror har börjat förlora sin unga frukt och istället fått en lite mer murken och jordig och inte alls särskilt fin arom, men det här vinet var fortfarande vitalt med en rätt fin rödfrukt och bara en liten jordighet. Av årgångens ofta tydliga gröna arom, fanns här bara ett lätt örtigt stick som snarare tillförde vinet en trevlig parfym och komplexitet, och det var på inget sätt ett vin som var på väg utgör. Tvärtom var det rätt läckert!

Medan Dynamit-Harry förtvivlat försökte öppna ett sexpack med Pripps Blå, serverades varmrätten här på Café Rotsunda.

 

Gödkalventrecôte, grillad rosa, serverad med smörstekt karljohansvamp och lite haricots verts. Kalv och svamp är precis vad röd bourgogne vill ha, och vad vi vill ha. Får man dessutom lite tryffelsky till gör ju det inte saken sämre. En given matchning med andra ord.

Både jag och Världsmästaren är svaga för klassisk potatisgratäng, och vi river gärna i rikligt med Comté, lika mycket för smaken som för den krämiga texturen. Det blev mer än en liten "kastrull" var av den goda gratängen.

Kvällens höjdpunkt, förutom den klassiska scenen när Jönssonligan hänger på den stora klocka som inte finns på Stadshuset (och ett dussintal legendariska scener till), var nästa vin, 1996 Corton-Renardes Grand Cru från Domaine Leroy. Den hade nu stått dekanterad i två timmar, och blommat upp till en sagolik parfym, där djup och höjd var lika imponerande. Doft såväl som smak var makalöst väl sammansatta och doften minst sagt gudomligt. Jag har ingen aning om vad Madame Bize-Leroy gör med sina viner, men med några års mognad är de minst sagt enastående. Det här flaskan var magiskt god, och har precis nått sitt första sensuella mognadsstadium.

Våldet på teven hade nu trappats upp, istället för de tämligen oförargliga medlemmarna i Jönssonligan, var det nu de brutala gängen i dåtidens New York som fyllde upp rutan i kultfilmen The Warriors.

   I glasen stod nu en ny godsak på den vingårdsklädda kullen i byarna Pernand-Vergelesses och Aloxe-Corton. Producent denna gång var Bonneau du Martray, och vinet i fråga var den magiskt fina 2010 Corton-Charlemagne Grand Cru. Det råder ingen tvekan om att det här ett grand vin, och att det kommer att utvecklas till stor komplexitet inom cirka tio år från idag. Idag är vinet fortfarande lite knutet och rätt stramt hållet av syra och mineralitet, men det har en fin koncentration och något kritfet kropp som är utsökt läckert att njuta av även idag.

Det blev visst en dessert också, hallon och jordgubbar med saffransglass, chokladkrisp och rostade hasselnötter, och en och annan maräng på det. Men inget i glaset. Vi hade nog med torra viner att återvända till.

Rött vin var vi sugna på igen, helt annan typ, bort från Corton kände vi båda. Och varför inte. Jag tog mig till Napa Valley i vinkällaren och det ruskigt fina 2007 The Maiden från Harlan Estate. Det är ta mig tusan inte så stor skillnad mellan detta andravin och huvudnumret, åtminstone avseende elegansen och komplexiteten. På ett sätt är det synd att knäppa korken i så här stora viner så tidigt, mina vertikalprovningar av de bästa cabernetvinerna från Napa Valley har med tydlighet visat att de perfekt (enligt mig) drickfönstret är cirka åtta till 15 års ålder. Samtidigt är det ju så vansinnigt gott att dricka toppcabernetviner när de är relativt unga. Och, vad fan, det är ju bara vin, och det ska ju drickas!

En sabrerad 2003 Ermitage Brut från Roederer Estate i Anderson Valley fick sätta slutpunkt på denna filmafton, som nu blivit morgon. I förhållande till kvällens strama cortonviner upplevdes det faktiskt inte särskilt stram. Men rätt gott …

Summering: 2 gäster, 8 viner, 4 Riedelglas och 4 filmer