Tarla är ett
trevligt och förhållandevis nytt brasserie på First Street i centrum av staden
Napa. Hit kommer alla möjliga typer av människor, och rätt mycket lokalt folk,
vilket är både trevligt och en garanti för kvaliteten. Numera vimlar det av bra
restauranger i Napa Valley, och deras enda chans att locka just
lokalbefolkningen är att vara väldigt bra, i annat fall kommer man inte
tillbaka.
Tarla visar sig också vara bra, inte
enastående, men generöst och vänligt, med god mat och en rätt hyggligt vinlista
som är mycket måttligt prissatt. Den här kvällen tog vi dock med oss viner och
betalade då bara 10 dollar i korkavgift per flaska. Så här skulle jag vilja ha
det hemma också, inte minst för att man själv har så galet mycket bra viner i
sin vinkällare, och än mer eftersom svenska sommelierer och krögare fortfarande
inte har fattat att de på allvar måste tänka över sina överprisade vinlistor!
Vi började med en torr och
uppfriskande stram aperitif i form av 2009
Sauvignon Blanc från Alienor, som görs av det duktiga och
trevliga vinmakarparet May-Britt och Denis Malbec. Druvorna, 90 procent
Sauvignon Blanc och resten Sémillon, kommer från Lake County och musten jäses i
neutrala ekfat. Det är ett elegant och aningen bordeauxlikt vin med fina toner
av citrus, grapefrukt och även krusbär, och med en fin textur tack vare
fatjäsningen.
Intill detta hade vi 2009 Gap’s Crown Chardonnay från vår egen firma Soil
and Soul, ett vin som efter en halvtimmas dekantering visar sig utmärkt
med en fin fruktighet, en liten nyans av ekfat, en lätt rostad jordig
mineralitet och en fin syra.
Min förrätt bestod av tre
goda, köttiga köttbullar, som serverades med en krämig sås smaksatt med
tryffel, och till det smörstekt brysselkål. En god rätt som dock var lite för
smakrik för de vita vinerna.
Alltså serverade vi 2009 Alienor Grand Vin från firman Alienor,
också det av druvor från Lake County, men här en cuvée av Cabernet Franc och
Merlot. Vinmakaren Denis Malbecs uppväxt och tio år som vinmakare på Château
Latour i Pauillac ger sig väl tillkänna i vinet, som har en påtagligt
bordeauxisk komplexitet och nyanser av grafit och ceder i den rika men
samtidigt eleganta vinbärsfrukten. Med luft blommar vinet ut alltmer och vinner
en karaktär som lättast kan beskrivas som ett utmärkt äktenskap mellan Bordeaux
och Napa Valley. Det här gillar jag skarpt, men vinet är fortfarande ungt.
Tre cabernetviner från Soil
and Soul, för första gången ställda mot varandra. Dels hade vi den
tidigare omskrivna 2009 Cloudy Cabernet
Sauvignon i första glaset, som vanligt rikt fruktig och elegant på samma
gång, med fina toner av ceder och bläck, något charmerande men ändå med en god
struktur. Det var väldigt intressant att ställa detta vin mot uppföljaren 2010 Cloudy’s Cabernet Sauvignon, som
till skillnad från sin föregångare inte behövde något strukturellt tillskott
från To Kalon Vineyard (fem procent i årgång 2009) eftersom 2010 var en lite
svalare och stramare årgång. Tian är också lite mer strukturerad, dess fräschör
är en aning större och mineraltonen uttalad, samtidigt finns det en charmerande
mörk bärfrukt även här.
Ett helt nytt vin är 2010 Mountainside Cabernet Sauvignon, en druvren cabernet från en
bergsvingård i den sydöstra delen av dalgången. Det här är, om man nu kan säga
så, ett lite snyggare och framför allt lite mer klassiskt stringent vin som
väckte stor uppskattning hos de allra flesta som njöt av det under middagen.
Min varmrätt utgjordes av
en krämig risotto smaksatt med tryffel, toppad med långkokt kött från revben,
bräserat i rött vin av Cabernet Sauvignon och granatäpple. Lite söthet chile
hörde till, liksom smörstekt svamp. En god och krämig rätt som på ett fint sätt
plockade upp de unga vinernas strävhet och polerade den. Krämighet är en
fantastisk komponent i maträtter till unga sträva viner. Min favorit till den
här rätten var vinet Mountainside, men egentligen passade alla viner lika bra
till. En av de viktigaste komponenterna till unga cabernetviner är en krämig
textur som fångar upp vinernas strävhet, sedan löser sig det mesta i
kombinationen av sig själv.
Kvällen avslutades med ett
glas kyld 2008 Blanc de Noirs från Schramsberg,
ett av de mest framstående husen för mousserande vin i Kalifornien. Just den
här tappningen var ganska rikt fruktig med toner av röda vinteräpplen, samtidigt
torr och nästan lite stram, men den hade inte den komplexitet som viner lagrade
länge på sin jästfällning brukar ha. Vinet görs till cirka 90 procent av Pinot
Noir och faktiskt resten Chardonnay (för fräschörens skull), och man låter
vinet mogna 24 månader på sina jäst och ger det 11 grams dosage. Ett okej, men inte stort vin.
Har man känningar på Robert Mondavi Winery och tar dit
grupper med ”viktiga kunder”, vilket jag gör emellanåt, som nu, finns det
alltid en chans att få beställa en lunch i deras historiska Vineyard Room. Här
har sedan slutet av 1960-talet otaliga vinmåltider avnjutits, att sälja vin
handlade för Robert Mondavi alltid om att sätta vinet i dess rätta miljö, till
maten. Den filosofin håller man fortfarande på, och tusentals måltider
signerade många av landets skickligaste kockar har tillagats här för ett
oräkneligt antal gäster, många av dem att räkna till den moderna vinhistoriens
verkliga potentater. Det är inte konstigt att man känner vördnad, ödmjukhet och
litenhet av att bara bänka sig vid det dukade bordet här.
Ett glas 2011 Fumé Blanc Reserve To Kalon Vineyard,
såklart från Robert Mondavi Winery, serverades som aperitif, och skulle sedan
göra oss och maten följe ett litet tag. Det här är gott, riktigt gott,
uppfriskande fräscht med nyanser av grapefrukt, lime och citrus, en somrig
blommighet och ett uns vanilj från de franska ekfat vinet är jäst och
uppfostrat i.
Gott!Vi fick först en uppfriskande kall amus bouche, en slätmixad och diskret sötaktig men också friskt smakande soppa av vattenmelon med en mild olja av gräslök och i den lite gurka. I all sin enkelhet blev melonens aromer och friska smak absolut helt perfekt till vinet.
Precis lika perfekt om
inte ännu mer perfekt, blev vinet till salladen med krämig getost, svagt
rostade mandlar och under den kaliforniska solen mogna och närmast genant
välsmakande persikor. Herre min skapare vad perfekta kombinationerna blir om
man först söker en lika stor smakintensitet mellan vinet och rätten, sedan
hittar den identiska nivån av sötma och syra i vinet och maträtten, och
därefter försöker spegla vinets dofter med motsvarande råvaror i maten. Den här
salladen var absolut hundraprocentig till vinet. Lika barn leka bäst …
Det godaste pinotvin jag
någonsin har druckit från Robert Mondavi Winery var den 2011 Napa Valley Pinot Noir Reserve från
distriktet Carneros som nu skänktes upp vid cirka 16 grader i det stora
bourgogneglaset. Stort och väldoftande, men elegant, med en intensiv röd, söt
och friskt syrlig fruktighet med drag åt hallon och jordgubbar, men också röd
citrus. En underbart silkeslen textur, mjuka tanniner och god syra, och en
kvardröjande eftersmak.
Att det historiska
vineriets ikonvin Cabernet Sauvignon Reserve är ett vin som kan åldras till
absolut pondus har jag känt till länge. Många årgångar provade de senaste åren
har vittnat om det, bland dem 1994, 1990, till och med den svala årgången 1989
(och den allmänt sett negativt omskrivna 1998), den fantastiska 1987 och även
klassikern 1979. Den här lunchen var det dags igen för 1979 Cabernet Sauvignon Reserve, ett vin som vid ett flertal
tillfällen har uppfattats som en riktigt fin bordeaux vid blindprovningar. Så
uppför den sig fortfarande. Färgen är tydligt mogen, ändå med en djup kärna,
och doften är relativt stor, huvudsakligen med mogna aromer som multna löv,
skogsgolv, lite tryffel, finaste tobak och en sötaktig nyans av torkad frukt,
samtidigt finns det fortfarande en vital spänst i frukten. Smakmässigt har
vinet en läcker textur och sammetslena tanniner, men också här med en
vitalitet. Det är utsökt gott och komplext, och har man en fin flaska på ett
perfekt ställe, kan vinet mycket väl hålla sig i minst fem år till. Jag ser dock
ingen anledning till det, idag är det sanslöst gott att dricka!
Varmrätten bestod av en
perfekt tillagad hälleflundra som serverades med en puré av potatis och mild
vårvitlök och till det lite smörsauterad spenat och en romescosås. Tack vare de
milda råvarorna kom faktiskt båda rödvinerna att passa perfekt till, bland
annat för att de hade rätt smakintensitet för den eleganta maträtten.
Pinotvinet dessutom för att det hade en så ljuvlig fruktsötma och fint
balanserande syra, det mogna cabernetvinet just för att det var moget och lent.
Dessutom ska man inte underskatta betydelsen av att sitta i den historiska
miljön, och veta att en del av den moderna amerikanska föddes just här, i detta
rum, med fantastiska viner från både Robert Mondavi Winery och andra
förstklassiga vinegendomar runt om i världen. Och såklart har otaliga kända och
på sin tid ännu inte kända kockar passerat revy här genom decennierna. Det bor
formligen mat- och vinkultur i den här matsalen.
En kväll i Napa, när det
var folkfest i staden (gatufestival med restaurangstånd och musikunderhållning
på gatorna) blev planeringen inte som tänkt. Min intention var att gå på den
lilla och supertrevliga restaurangen Zuzu,
nere på Main Street. Inriktningen på lite exklusivare och mer lagade tapas i en
genuin, personlig och livlig miljö är svårslagen. Ett stort minus är att man
inte kan boka bord, något jag själv tycker är väldigt gästfrånvänt och
egentligen en stor lathet från ägarens och personalens sida. Detta trots att
jag redan två månader tidigare var här och berättade att jag skulle komma med
åtta restaurang- och vinreserärer från Sverige, och trots att jag först tre
timmar innan det tänkta besöket ringde och frågade om bord, och då fick
hänvisningen att komma förbi en timma innan och sätta upp mig på väntelista.
Enligt instruktionen gjorde jag det, för att mötas av ett absolut nekande.
Verkligt oprofessionellt och tråkigt, tycker jag. Sådana restauranger är svåra
att rekommendera, även om de rent smakmässigt är verkligt bra.
Räddningen blev restaurangen Angele tvåhundra meter bort. Här har
jag ätit vid ett flertal tillfällen och varit nöjd, alltså ett säkert
alternativ. Även här blev det lite tråkigt, en så lång väntetid på bokat bord
och en tilltänkt cocktail under tiden, att vi till slut inte ville ha någon
cocktail. Maten visade sig dessutom vara högst ordinär, inte dålig, men heller
inte särskilt märkvärdig denna kväll.
Däremot var ett par av vinerna verkligt
fina, inte minst de två röda. Det första av dem kom från Keplinger (Helen
Keplinger är en mycket skicklig vinmakare och sedan 2009 ansvarig på Bryant
Family Vineyards), Vinet, 2010 Lithic
som är en cuvée av 44 procent Grenache, 31 procent Mourvèdre och 25 procent
Syrah, har en mörkt fruktig och ganska tät doft, och först efter en liten stund
i glaset började mer kryddiga, nästan animaliska och även lite för Grenache så
typiskt rödfruktiga aromer välla fram. Det här var riktigt gott, och det
passade väldigt bra till min trio av kalv (lättrökt kalvtunga, långkokt
kalvbringa och en smörstekt kalvfilé).
Det är inte alltid så att maten och vinerna
spelar på samma nivå och är lika minnesvärda. Ibland blir det så att vinerna
överträffar maten. Så var det den här kvällen, och vid närmare eftertanke
tänker jag inte klaga på det särskilt mycket. Däremot vet jag inte om jag är så
sugen på att ta mig tillbaka till Angele på ett tag. Det finns ju så mycket
annat gott att välja på i Napa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar