Pinotmania den 28 juli

Jag har 6.7 promille Pinot Noir i blodet.
Och jag är lycklig!

Det hela började med att jag vann vingårdslotteriet, och som en av få fick göra ett besök på den 9.30 hektar och 3 500 lådor årligen lilla familjeproducenten Coeur de Terre i McMinnville, grundad av det genomtrevliga paret Lisa och Scott Neal så sent som 1998, med första årgång 2002.

   Här blev det inte bara rundvisning i vingård och vinkällare med tillhörande provning, utan också en väldigt trevlig lunch, där första rätten var en riktigt god slät morotssoppa smaksatt med en knivsudd av saffran, vilket inte bara gifte sig perfekt till morötterna i sig, utan också till firmans laxrosa 2012 Rosé Rustique, jäst av 75 procent Pinot Noir med fyra dagars skalkontakt och 25 procent kryddig Syrah.

Ett vin som verkligen imponerade på mig var deras 2010 Estate Pinot Noir, en cuvée av olika kloner från samtliga block i vingården. Doften är närmast burgundiskt, läckert fruktigt på ett aromatiskt men samtidigt lågmält sätt, något jordig och befriad från ekfat (omkring 30 procent nya, men väl valda och helt klart nertonade), och smaken var uppfriskande och elegant med en fortfarande ungdomlig struktur. Det var, helt ärligt, ett av de finaste exemplen på Pinot Noir jag har druckit från Oregon.

   Att 2009 Pinot Noir Reserve Renelle’s Block var fylligare och lite mer fruktbetonad, beror delvis på den varmare årgången, men även i detta vin skönjer man finessen och den av syra och lite mineral härliga energin. Jag tyckte också väldigt mycket om toppcuvéen 2009 Sacre Coeur Pinot Noir, av vilken man genom fatselektion och cuvée av ett antal beståndsdelar ur dessa fat bara gör två till tre fat årligen om, men liksom nästan alla amerikanska toppcuvéer av Pinot Noir var denna av allra fylligaste slag. Men, samtidigt sanns även den hustypiska elegansen och fräschören även i detta vin.

   Det här är en firma att hålla utkik efter, och de svalare årgångarna 2010 och 2011 är i synnerhet något man ska ställa in radarn på.

Föredraget om Bourgogne av den framstående och mycket duktiga vinskribenten Eric Asimov lämnade dessvärre en väldig massa frågetecken, den här gången var det tyvärr en tämligen dåligt påläst och svävande Asimov som hade väldigt svårt att vara precis och knappt kunde svara på frågor som jag själv tyckte var elementära (han gjorde mycket bättre ifrån sig vid de andra föredrag jag gick på, och när vi ensamma stod och diskuterade).

   En trio viner stod ut under provningen, och ett av dem var en till en början tämligen blyg och knuten 2006 Bonnes Mares Grand Cru från Domaine Comte Georges de Vogüé. Jag är inte lika begeistrad i deras viner som så många andra är, jag finner dem oftast vara lite glesa på gränsen till snipiga, och dessutom omåttligt överprissatta. Det är inte särskilt svårt att hitta bättre viner från samma lägen till helt andra priser. Jag lämnade glaset därhän i en halvtimma, och började därefter följa dess utveckling i glaset. Då kom den, den fina ljusröda frukten, den dansanta finessen, lite grand av det djup jag först saknade, och så med ens blev vinet komplett och inte bara stramt, kalkmineraliskt och uppfriskande. Eftersmaken var nu minst sagt helt sammetslen. Hade jag vinet i min egen vinkällare, hade jag dock väntat i minst fem men hellre tio år till, det är först vid den åldern jag tycker att de är verkligt goda.

   Det bästa vinet av de tre var 2005 Volnay Premier Cru Les Mitans från Domaine Michel Lafarge, som hör till byns allra bästa producenter. Även den här domänens viner behöver ett par års mognad för att poleras och blomma ut, och det här vinet hade verkligen kommit ut på rätt sida om den punkten, medan exempelvis 2001 Chambertin Grand Cru från Domaine Jean-Louis Trapet hade vikt ner sig och gått och blivit övermoget, även om det fortfarande hade kropp och struktur kvar i behåll. Nu är det här inte direkt en toppfirma, och årgången är också lite tveksam då jag alldeles för många gånger har noterat att nollettorna har börjat krokna.

   Mitt tredje val ur provningen var en oväntat bra och fortfarande ung 1997 Volnay Premier Cru Santenots du Milieu från Domaine des Comte Lafon, som bjöd på en förhållandevis rik frukt med både djup och lite högre aromatiska toner, och med bara ett stråk av komplex mognadsnyans.

Pinotorgien fortsatte i en enorm provning där ett trettiotal producenter skänkte pinotviner. Ett vin som verkligen överraskade mig positivt var 2010 Pinot Noir Rochioli Vineyard från Gary Farrel Vineyards i Russian River Valley. En gång i tiden, när Gary Farrel själv gjorde vinerna, var de riktigt bra, men när firman såldes följde ett decennium av rätt stökiga, ofokuserade och överekade viner. Att det här vinet var så absolut rent fruktigt, så aromatisk och välbalanserat, så lent och elegant, gjorde mig glad och hoppfull. Än mer glädjande är att den skickliga Theresa Heredia har tagit över rollen som vinmakare 2012 (hon har slutfört och blandat årgången 2011). I hennes händer kommer vinerna bli allt bättre, tro mig!

Anthill Farms blir man inte besviken på, och deras 2011 Pinot Noir Abbey-Harris Vineyard från en högt belägen vingård ovanför Boonville i Anderson Valley hörde till ett av uppställningens finaste viner. Som vanligt förenar de en yppig och mjukt texturerad frukt med silkiga tanniner, en god syra och försiktigt hanterad ek. Den svala årgången 2011 gjorde sitt till för fräschörens skull.

Bäst i test på den stora provningen, var en alldeles bländande 2011 Pinot Noir McDougall Ranch från Kutch Wines, en firma som nu på sitt tionde år har hittat formen och kan räknas till de allra bästa pinotproducenterna i norra Kalifornien. Jamie Kutch har verkligen hittat stilen sedan han lämnade sin inhyrda hörna i Deerfield Winery och hyrde in sig i ett mycket mer modernt vineri i utkanten av staden Sonoma och där har tillgång till bättre utrustning och svalare källare. Numera vinifierar han dessutom de flesta viner med en mängd hela druvklasar, i just detta fall har 85 procent av stjälkarna följd med i jäskaret. Frukten är djup och förhållandevis mörk, men sval och frisk och det lätt kryddiga inslaget av stjälkar ökar komplexiteten. Smaken bjuder på intensitet, stor fräschör och läcker frukt och längd.

   Jag måste medge att det var ett mer imponerande vin än den 2010 Vosne-Romanée som Mathilde Grivot från Domaine Jean Grivot skänkte upp. Nog för att bourgognen bjöd på större klass och mer uttalad mineralisk energi, men just nu vann Kutch tämligen enkelt.

Här stod också härliga Maggie Harrison på Antica Terra och bjöd 2011 Ceras, ett av hennes pinotviner från Oregon. Maggie gör alltid viner i en kraftigare stil, ett arv från tiden hon var vinmakare hos Manfred Krankl på Sine-Qua-Non, och det här vinet var också de fylligaste och något lite mer kryddigare av ek som provades den här dagen. Ändå så gott …

Världens knasigaste laxparty måste vara just det här, den klassiska Salmon Bake där säkert 100 laxar har fått sätta livet till och sedan grillas över öppen eld. Och när vi ändå gör det till ett knasigt laxparty kan vi lika gärna spåra ur helt och hållet. Tänk dig själv, drygt 1 400 gäster på världens största barbequefest, av dem kanske 400 vinmakare, sommelierer och väletablerade vinskribenter, som alla tar med sig viner, fantastiska viner, gamla viner, viner som ännu inte har lanserats, kort sagt, otaliga viner!

Vårt bord hade hög vinmakarfaktor och därför poppades det korkar i parti och minut, först ett antal champagner och sedan ett potpurri av vita viner som jag egentligen hade tänkt utelämna, men eftersom några stack ut ur mängden kan jag lika gärna hastigt nämna dem. De två bästa av dem var dels en kritmineraliskt stram men också fruktfet och elegant 2010 Meursault Premier Cru Genevrières från Pierre-Yves Colin-Morey, dels en absolut förtjusande och rent doftmässigt bourgognelik 2011 Chardonnay Sanford and Benedict ur magnum från tokigt bra Sandhi, som i de svalare årgångarna 2010 och 2011 gör sina bästa viner någonsin. Vilken doft, vilken struktur, vilken enastående god smak!

Två andra vita viner intresserade mig, och överraskade mig. Båda kom från Eyrie Vineyards och var gjorda av den legendariska David Lett och var alltså mogna. Det första av dem var ytterst överraskande, 1992 Oregon Pinot Gris, som jag inte kunde begripa varför den inte hade oxiderat och fallit samman. Vinet var faktiskt både vitalt och spänstigt.

   Även om 1985 Chardonnay var gyllengul till färgen och doftmässigt tydligt mogen, blev jag ytterst förvånad över att vinet inte var oxiderat. Visst fanns här gott och nötter, honung och även ugnsbakade äpplen, fanns här fortfarande en livfull smak.

Det är inte ofta jag dricker mogna viner från gudabenådade Christophe Roumier, men nu stod en nyöppnad 2000 Ruchottes-Chambertin Grand Cru framför näsan på mig. Vissa viner behöver man inte dissekera särskilt mycket för att komma fram till att det är ett grand vin, och det här var just precis ett sådant! Vilken formidabelt sensuell arom, smak och silkighet.

Jag måste nog också medge att 1995 Latricières-Chambertin Grand Cru från Domaine Jean-Louis Trapet var ett utsökt vin det med, även om det inte alls nådde till den finessrika höjd som vinet från Roumier gjorde. Det var hur som helst ett avsevärt mycket bättre och mer levande och elegant vin än firmans nolletta från Chambertin.

Tyvärr var 1993 Pinot Noir Rochioli Vineyard från Williams Selyem ganska trött, vilket beror mycket mer på årgången (som var 1990-talets svagaste i Kalifornien) än på druvsorten, vingården och producenten. Trött var också 1969 Volnay Premier Cru Les Caillerets från Domaine de la Pousse d’Or, som förvisso var ganska bra på den här tiden, men vinet hade helt klart inte stått pall för lagringen (hur den hade skett visste ingen) och tidens obarmhärtiga nerbrytning av aromämnen och struktur.

Tack och lov satt Jasmine Hirsch från Hirsch Vineyards intill och skänkte som en räddande ängel upp 2010 East Ridge Pinot Noir och 2010 West Ridge Pinot Noir i mina stora Riedelglas (över 10 000 Riedelglas användes de två dagarna på IPNC, International Pinot Noir Celebration). Därmed var ordningen återställd. Det blev också en slurk av deras lite kraftigare och inte alla lika nyanserade och parfymerade 2010 Pinot Noir Reserve. Tvingas jag välja bort en av de tre, blir det den senaste.

  Intill mig satt också Ross Cobb, som gör familjens viner på Cobb Vineyards. Han hjälpte också till att lätta upp stämningen efter de två trötta vinerna, och ett par korkdefekter av irriterande slag, varje sådan hade nämligen kostat mellan 500 och 2 000 kronor). I det vänstra glaset fick jag en 2009 Pinot Noir Joy Road Vineyard, som bjöd upp till dans med en riktigt läcker och nästan yppig rödfrukt, som med en stunds luftning fick sällskap av mer komplexa, jordiga och mineraliska aromer, samtidigt som en lite ljusare slinga av syrlig röd frukt blommade upp. Längst ner på etiketten stod den 12.8 procent, det är nämligen precis den här typen av tidigt men moget skördade pinotviner som Ross gör.

   I det högra glaset en något mer livfullt och mer sötaktigt körsbärsfruktig 2009 Pinot Noir Rice Spivak Vineyard, också den från en sval vingård ute i Sonoma Coast. Jag får en pirrande känsla av förälskelse när den här typen av pinotviner smeker min gom, och mina sinnen.

Och när jag kände att tiden var mogen för att på djupet bli verkligt imponerad, vände jag mig bara till min kamrat Rajat Parr, som satt två stolar bort, och frågade om han kände att tiden var mogen att öppna upp den första årgången av hans nystartade firma, Domaine de la Côte i Santa Rita Hills (bland annat från vingårdarna som tidigare hörde till Evening Land). Ett nickande till ja spred förväntan.

   Ur magnum slog han upp 2011 Pinot Noir Bloomsfield, vars doft är stor och intensivt rödfruktig utan att vara tung, snarare balettliknande stilfull och fjäderlätt i en oerhört charmerande stil. I sitt unga skede var vinet först lite knutet, men med tiden i glaset började både djupare och mörkare fruktaromer att blomma ut, samtidigt som vinets sammetslena textur lekte på tungan.

   Det är såklart svårt att veta när man sitter med bara ett par viner i glasen och inte har möjlighet att göra parallella jämförelser, och när man snarare dricker vin än analytiskt provar dem, men jag fick spontant känslan av 2011 Pinot Noir La Côte är det godaste och mest komplexa amerikanska pinotvin jag har provat från den svala årgången 2011 (och det är nog uppåt 200 provade viner eller så). Den djupa men samtidigt eleganta frukten har en superbt balanserad kryddighet från de stjälkar som följde med i jäskaret, och den i vinerna från Santa Rita Hills tydliga syran och mineraliteten, får man känslan av stor elegans, längd och komplexitet. Jodå, jag plitade faktiskt ner något i stil med ”får en känsla av unga viner från Domaine Leroy” i min anteckningsbok).

Maten den här kvällen då? Ja, det glömde vi faktiskt nästan bort. Men jag åt nog i alla fall en fjärdedels stor lax – den var god, och säkert också nyttig.

   De andra pinotvinerna från oregonska Penner Ash Vineyards, Ponzi Vineyards, Beaux Frères (deras 2011:or är de bästa hittills), Lemelson Vineyards och Elk Cove Vineyards dracks (provades) mest på stående fot mellan borden när vinmakarna sprang rund med sina flaskor. Samma sak med de underbara vinerna från kaliforniska Anthill Farms, Failla och Flowers Vineyards som passerade revy. Liksom ett par bourgogner. Det var minst sagt ett maraton i Pinot Noir.

Tack och lov blev det lång sovmorgon dagen därpå … innan vi var på Pinotmanian igen. Som sagt, 6.7 promille Pinot Noir i blodet, och överlycklig.