Yountville, två dagar i juli

 

Det händer grejer i Yountville. I många herrans år har det här varit en fantastisk lite matstad, såklart med trestjärniga The French Laundry som flaggskeppet med de två enstjärniga krogarna Bouchon och Redd som självklara måltidsmål. Därtill har man Bottega, den trevliga franska Bistro Jeanty, och sedan två år tillbaka Redd Wood Café, där man äter riktigt fina pastarätter och pizza.
   Intill den legendariska baren Panchas i den norra delen av Yountville (staden är bara en kilometer lång, och inte särskilt bred, allt man behöver ligger utefter huvudgatan Washington Street), ligger nyöppnade restaurangen Ciccio, som ägs av vinodlarfamiljen Altamura, och bara är öppen på kvällarna. Bord kan tyvärr inte bokas, men kommer man i tid (de öppnar 17.30) brukar det lösa sig, och är det kö kan man alltid hänga i baren en stund.

Här tog vi med vin för en korkavgift på måttliga 25 dollar per butelj, en fantastisk möjlighet jag gärna skulle vilja se hemma i stockkonservativa Sverige. Det första vinet kom från Lieu Dit (som gör fina viner av Sauvignon Blanc och Cabernet Franc) i Santa Ynez Valley, en 2012 Cabernet Franc som direkt det slogs upp i glaset var lite funky, jordigt, nästan spritsigt. Samtidigt hade det en fin och rätt klassisk vinbärsfrukt som med mer luft blommade och visade på stor subtilitet. Helt plötsligt var vinet oväntat ”franskt” och riktigt, riktigt gott med en fin textur och god syra.

Vi tog in lite smårätter i väntan på att pizzorna var färdiga. Ett stort fat pimiento padrones som stekts i olivolja med lite vitlök och salt, ett fantastiskt tilltugg men ett par starka chilefrukter bland merparten som är milda och snarare söta. I vanliga fall. Det här fatet var till bredden fyllt med skön chilehetta, ibland till den milda graden att man blev tårögd. Mitt i alltihop var det otroligt gott, men hettan gjorde att vinet inte alls kom till sin rätt. Blir det för hett i maten, bör man söka lite fruktsötare och mjukare viner.

   Då var den friterade bläckfisken betydligt mer passande till vinet. Också det en väldigt god liten rätt.

Vi hade satt nästa vin på kylning, luften i Yountville är vid sjutiden fortfarande varm och vinet hade nått en lite för hög temperatur för sitt eget serveringsbästa. Kalifornisk pinot bör serveras vid cirka 15 grader, en vända i kylskåpet var alltså av godo för denna 2011 Pinot Noir Weir Vineyard från det lilla oansenliga distriktet Yorkville Highlands i Mendocino. Doften var djup och rikt fruktig, så som den brukar vara i vinerna från den legendariska pinotspecialisten Williams Selyem, men vid dess svala temperatur lyftes också fina rödaromatiska och nästan rosenblommiga toner fram, samtidigt som doften också bjöd på en del läckra jordiga nyanser. Munkänslan var medelfyllig och len, med en god syra och lång eftersmak. Det här vinet kom väl till pass, när pizzorna åkte in, en efter en.

Pizzorna bakas med omsorg i vedeldad ugn, degen är fint smakande och kanterna härligt frasiga. De bästa och färskaste råvarorna utgjorde smakinriktningen på dem. En pizza kom med mozzarella och tomat, en annan med en smakrik korv, en tredje (som var helt vansinnigt god) med krossad potatis … typ så. Galet gott, galet gott. Trots storleken och den matiga fyllningen kostade de bara 16 dollar styck!

Den tredje flaskan var 2006 Dominus från Dominus Estate, ett fortfarande ungt och rikt men väldigt elegant mörkfruktigt vin. Tanninerna är också unga, men väldigt fint mogna och väl integrerade i den rika kroppen. Än så länge är det inte ett fullkomligt ”bordeauxnyanserat” vin, men min erfarenhet är att vinerna från Dominus Estate drar just åt det hållet med omkring tio års flaskmognad. Årgången är överlag inte rankad som en toppårgång, men Christian Moueix berättade för mig att han håller just den här årgången som ytterst fin. ”En av de finare vi har gjort de senaste tio åren”, för att citera honom.

   Nu hann vinet inte nå sin första fina mognadsplatå, men det spelade oss ingen roll. Det är ett verkligt gott vin, det kan jag garantera!

Det är inte bara i de små charmiga städerna Yountville och Saint-Helena det händer goda saker. En färd norrut i dalen till det exklusiva spahotellet Solage är i allra högsta grad värd att göra, detta oavsett man har tänkt sig att tvaga kropp och själ med väldoftande preparat, eller smörja kråset på den avspända men enstjärniga restaurangen Solbar. Den här vackra resorten och restaurangen ligger utefter Silverado Trail uppe i Calistoga, ett område som var en välkänd destination för sina varma källor redan i slutet av 1800-talet.

En flaska 2010 Riesling Kick-on-Ranch från Tatomer den kalla vingården Kick-on-Ranch nordväst om staden Lompoc i Santa Rita Hills kändes som en härlig och efterlängtad belöning. Fint fruktig med inslag av citrus och persika, en aning fet, medelfyllig och frisk med en helt torr avslutning.

Små wraps av krispig sallat med nudlar och halstrade räkor, en aning kryddigt och så hälsosamt det förslår på en exklusiv spaanläggning. En typ av maträtt som är som klippt och skuren för torra men fruktiga viner av den typ vi hade i glasen.

Lucky Pig skulle komma härnäst. Ett rätt skönt namn på en rätt av gris, där grisen ligger långbakad i en gryta och knappast är särskilt lycklig. Lyckliga var dock de två grisarna som åt rätten, jag själv och Mr Z. Tunna pannkakor med sesamfrön, sallad, färska örter, chile, tunna nudlar, ananas och lite sås, sedan bara att rulla ihop och söka lyckan!

Den här rätten visade sig passa perfekt till den 2010 Sonoma Coast Syrah från Anthill Farms som vi beställde in och fick dekanterad. Som vanligt med vinerna från den här firman, var det en mer klassisk och elegant karaktär vi möttes av, en rik men ändå sval mörk frukt som tangerade den man finner i vinerna från norra Rhône, en lätt krydda och en liten rökighet, därtill en fin syra och måttliga och nästan lena tanniner. Ett till två år till i flaska, och jag vågar lova att det hade gått att lura även en riktigt militant frankofil (vilket i och för sig inte är så svårt, eftersom de med sina urbota fåniga fördomar helt glömmer bort resten av vinvärlden och alltså inte vet vad andra vinområden gör för viner).

Från en enstjärnig till en annan, Redd i Yountville, en säker restaurang signerad kocken Richard Reddington. Hit går man för att hänga i den populära baren, ta ett glas vin eller en cocktail och hit går man för att äta riktigt god, vällagad kalifornisk mat och dricka viner från den välfyllda vinlistan. Och hittar man inte det får man såklart ta med sig vin själv, mot en symbolisk korkavgift.

Vi hittade en favorit i repris, 2011 Chardonnay Charles Heintz Vineyard från Ceritas, ytterst elegant och friskt fruktig med en fin mineralisk nyans, hög syra och torr eftersmak. Den föll inta bara oss i smaken, utan även Le Soul Jones (och medföljande fruar) fann vinet vara superbt. Vi skickade också ett par glas blint till några svenska bekanta som lade fram gissningen vit bourgogne, kanske rent av chablis. Ser man på, det säger ju en hel del om finessen i vinet.

   Vi fick höra att det utöver den fasta menyn fanns pinfärska miyagi oysters från Tamales Bay ute vid kusten i Sonoma, därför beställdes en platta sådana in. Tack och lov. De var alldeles fantastiska, och tack vare att de hade en rätt matig kropp (trots att de är små) matchades de perfekt av det ”chablislika” men lite fruktigare vinet.

Samtidigt hade jag också beställt in ett annat friskt vitt vin, 2011 Old Vine White Compagni-Portis Vineyard från Arnot-Roberts. Vinet kommer från en vingård i Sonoma Valley som planterades 1954 med otaliga druvsorter, bland dem Riesling, Sylvaner, Berger, Gewürztraminer, Folle Blanche och Green Hungarian samt del andra inte identifierade druvsorter (så gjorde man förr, men nästan alla sådana vingårdar, utom de med Zinfandel och field blends, har tyvärr planterats om med mer kommersiellt gångbara druvor). Det här vinet gillade vi skarpt, rent och friskt med en citrusfruktig och även lite blommig nyans, helt befriad från ekfatkaraktär, och igengäld med en liten jordig mineraltom som skapade en viss kryddighet i vinet. Ett härligt vin, som liksom de andra vinerna från den här firman görs i alldeles för liten volym, i detta fall vara 750 flaskor!

Även om det är en mättande rätt, och vi äter rätt mycket när vi är ute på våra hedonistiska expeditioner, valde jag en carnaroli risotto med hummer från Maine, väldigt fin med en rik smak av hummer, samt den fina citron och även tryffel som hade berikat risottons smaksättning. Den gick bra till båda vinerna.

Då vi hade tagit in en av varje av menyns förrätter, men inte den brandade som serverades med ett lättpocherat ägg och en kompott av det utsökta lokala heirlom tomatoes, bjöd köket på ett sådan som vi runt bordet fick dela på. ”Så att ni får smaka”, förklarade den trevliga, pålästa och framåt servitrisen vi hade den här kvällen. Den var verkligen god, en dröm.

Det första röda vinet kom från Orin Swift, en framgångssaga i publikt fruktiga och omåttligt populära viner som tog sin början 1998 då Michael Swift Phinney grundade firman med två ton Zinfandel och en massa jävlar anamma. Vinet, The Prisoner, var inom några år en storsäljare, och lade grunden för expansion även utanför landets gränser. Det vi hade denna kväll, 2010 Papillon, uppförde sig som en tvättäkta sötfruktig zinfandelbomb med en lätt fatsötma och en tydlig alkoholvärme (15.1 procent anger etiketten). Tvärtemot våra smakmässigt baserade gissningar fanns det inte en droppe Zinfandel i det här vinet, som faktiskt till 60 procent var gjort av Cabernet Sauvignon och 37 procent av Merlot. Flirtigt, men inte min stil.

Min stil, och vår stil (sånär som på Mrs Z), fanns istället i glaset intill. Det kom från magiska Cayuse Vineyards i Walla Walla i Washington State, 2009 Syrah Armada Vineyard. Återigen ett vin med en så klassiskt rhônsk karaktär, finess och komplexitet att man med lätthet hade kunnat lura upp en tvättäkta frankofil på läktaren. Den läckra frukten som kompletterades med typiska örtkryddor, den fint rostade nyanser, stenigheten och mineraliteten, och även den snygga fathanteringen, vittnade om en vingård med stort personligt uttryck och en vinmakare som vet att avgöra när det är dags att göra något, eller inte, och i så fall vad och hur. Cayuse Vineyards är en firma att leta viner från, och trots att de kostar mycket när man väl finner dem, är rådet ändå att köpa. Åtminstone en flaska, för att själv bli övertygad.  

Min varmrätt var god, men inte så som jag hade tänkt mig. Min Prime New York Steak var inte hel och grillad, utan trancherad och kompletterad med långkokt kött (bringa eller kind, vet faktiskt inte) och serverad på en potatispuré med en ragu av brytbönor, vaxbönor och skärbönor, därtill en rödvinsfond.

En annan kväll gick vi till Redd Wood Café i den norra delen av Yountville, ägd av samma chef som på Redd, för att äta pizza och dricka vin. Vi började med en föredömligt ren, frisk och elegant 2011 Chardonnay White Hill från det svala distriktet Santa Rita Hills och producenten Liquid Farm, en av alla småfirmor som har poppat upp till ytan och vinälskarnas glädje sedan de gjorde sina fyra första fat 2009. Bakom firman står Nikki och Jeff Nelson och som konsulterande vinmakare har de anlitat Brandon Sparks-Gillis från Dragonette Cellars (som också gör bra viner, men lite kraftigare).  

Family style dining är det man rekommenderar här, och den typen av middagar älskar både jag och mina vänner. Alltså beställde vi in flera fat med maträtter och delade dem broderligt och systerligt. Först en tallrik av deras hemgjorda charkuterier (salami, mortadella) som är riktigt fina, dessutom ett par fat med en alldeles underbar burrata med en god, fruktigt olivolja och grillat bröd. Det eleganta vita vinet fungerade bra till det här, särskilt burratan som kändes som gjord för vinet.

A Tribute to Grace heter en annan liten hantverksfirma som hade gjort det förtjusande lätta, rödfruktiga och eleganta 2011 Grenache från Santa Ynez Valley i södra Kalifornien. Angela Osborne heter den nyzeeländska vinmakerskan som bar på en dröm att göra viner av Grenache, men eftersom klimatet på Nya Zeeland är för svalt för att Grenache ska mogna, packade hon 2006 ihop sig och sitt och flyttade till södra Kalifornien, där hon året därpå gjorde sitt första grenachevin. Vinerna har fått bära hennes mormors namn, Grace, och mormor har all anledning att vara stolt, det här är vansinnigt gott i sin lätta och charmerande stil.

 

Nästa omgång fat kom in, och de två pastarätterna satt som gjutet avseende smaker, dofter och kraft till vinet. En underbar gnocchi med gräddsås och tryffel utgjorde den mer subtila och mest lena kombinationen, medan en lite kryddigare linguini med tomat och vildsvin. Pastarätterna här på Redd Wood Café är underbara, de är faktiskt mina favoriter, även om de är lika kända för sina smårätter och de goda vedeldade pizzorna. Vi tog såklart också in ett par pizzor, sådana slinker ju alltid ner.