Jag har 6.7 promille Pinot Noir i blodet.
Och jag är lycklig!
Det hela började med att jag vann vingårdslotteriet, och
som en av få fick göra ett besök på den 9.30 hektar och 3 500 lådor
årligen lilla familjeproducenten Coeur de Terre i McMinnville, grundad
av det genomtrevliga paret Lisa och Scott Neal så sent som 1998, med första
årgång 2002.
Här blev det
inte bara rundvisning i vingård och vinkällare med tillhörande provning, utan
också en väldigt trevlig lunch, där första rätten var en riktigt god slät
morotssoppa smaksatt med en knivsudd av saffran, vilket inte bara gifte sig
perfekt till morötterna i sig, utan också till firmans laxrosa 2012 Rosé Rustique, jäst av 75 procent
Pinot Noir med fyra dagars skalkontakt och 25 procent kryddig Syrah.
Ett vin som verkligen imponerade på mig var deras 2010 Estate Pinot Noir, en cuvée av
olika kloner från samtliga block i vingården. Doften är närmast burgundiskt,
läckert fruktigt på ett aromatiskt men samtidigt lågmält sätt, något jordig och
befriad från ekfat (omkring 30 procent nya, men väl valda och helt klart
nertonade), och smaken var uppfriskande och elegant med en fortfarande
ungdomlig struktur. Det var, helt ärligt, ett av de finaste exemplen på Pinot Noir
jag har druckit från Oregon.
Att 2009 Pinot Noir Reserve Renelle’s Block
var fylligare och lite mer fruktbetonad, beror delvis på den varmare årgången,
men även i detta vin skönjer man finessen och den av syra och lite mineral
härliga energin. Jag tyckte också väldigt mycket om toppcuvéen 2009 Sacre Coeur Pinot Noir, av vilken
man genom fatselektion och cuvée av ett antal beståndsdelar ur dessa fat bara
gör två till tre fat årligen om, men liksom nästan alla amerikanska toppcuvéer
av Pinot Noir var denna av allra fylligaste slag. Men, samtidigt sanns även den
hustypiska elegansen och fräschören även i detta vin.
Det här är en
firma att hålla utkik efter, och de svalare årgångarna 2010 och 2011 är i
synnerhet något man ska ställa in radarn på.
Föredraget om Bourgogne av den framstående och mycket
duktiga vinskribenten Eric Asimov lämnade dessvärre en väldig massa
frågetecken, den här gången var det tyvärr en tämligen dåligt påläst och
svävande Asimov som hade väldigt svårt att vara precis och knappt kunde svara
på frågor som jag själv tyckte var elementära (han gjorde mycket bättre ifrån
sig vid de andra föredrag jag gick på, och när vi ensamma stod och
diskuterade).
En trio viner
stod ut under provningen, och ett av dem var en till en början tämligen blyg
och knuten 2006 Bonnes Mares Grand Cru
från Domaine
Comte Georges de Vogüé. Jag är inte lika begeistrad i deras viner som
så många andra är, jag finner dem oftast vara lite glesa på gränsen till
snipiga, och dessutom omåttligt överprissatta. Det är inte särskilt svårt att
hitta bättre viner från samma lägen till helt andra priser. Jag lämnade glaset
därhän i en halvtimma, och började därefter följa dess utveckling i glaset. Då
kom den, den fina ljusröda frukten, den dansanta finessen, lite grand av det
djup jag först saknade, och så med ens blev vinet komplett och inte bara
stramt, kalkmineraliskt och uppfriskande. Eftersmaken var nu minst sagt helt
sammetslen. Hade jag vinet i min egen vinkällare, hade jag dock väntat i minst
fem men hellre tio år till, det är först vid den åldern jag tycker att de är
verkligt goda.
Det bästa vinet
av de tre var 2005 Volnay Premier Cru
Les Mitans från Domaine Michel Lafarge, som hör till byns allra bästa
producenter. Även den här domänens viner behöver ett par års mognad för att poleras
och blomma ut, och det här vinet hade verkligen kommit ut på rätt sida om den
punkten, medan exempelvis 2001
Chambertin Grand Cru från Domaine Jean-Louis Trapet hade vikt
ner sig och gått och blivit övermoget, även om det fortfarande hade kropp och struktur
kvar i behåll. Nu är det här inte direkt en toppfirma, och årgången är också
lite tveksam då jag alldeles för många gånger har noterat att nollettorna har
börjat krokna.
Mitt tredje val
ur provningen var en oväntat bra och fortfarande ung 1997 Volnay Premier Cru Santenots du Milieu från Domaine
des Comte Lafon, som bjöd på en förhållandevis rik frukt med både djup
och lite högre aromatiska toner, och med bara ett stråk av komplex
mognadsnyans.
Pinotorgien fortsatte i en enorm provning där ett
trettiotal producenter skänkte pinotviner. Ett vin som verkligen överraskade
mig positivt var 2010 Pinot Noir
Rochioli Vineyard från Gary Farrel Vineyards i Russian
River Valley. En gång i tiden, när Gary Farrel själv gjorde vinerna, var de
riktigt bra, men när firman såldes följde ett decennium av rätt stökiga,
ofokuserade och överekade viner. Att det här vinet var så absolut rent
fruktigt, så aromatisk och välbalanserat, så lent och elegant, gjorde mig glad
och hoppfull. Än mer glädjande är att den skickliga Theresa Heredia har tagit
över rollen som vinmakare 2012 (hon har slutfört och blandat årgången 2011). I
hennes händer kommer vinerna bli allt bättre, tro mig!
Anthill Farms
blir man inte besviken på, och deras 2011
Pinot Noir Abbey-Harris Vineyard från en högt belägen vingård ovanför
Boonville i Anderson Valley hörde till ett av uppställningens finaste viner.
Som vanligt förenar de en yppig och mjukt texturerad frukt med silkiga
tanniner, en god syra och försiktigt hanterad ek. Den svala årgången 2011
gjorde sitt till för fräschörens skull.
Bäst i test på den stora provningen, var en alldeles
bländande 2011 Pinot Noir McDougall
Ranch från Kutch Wines, en firma som nu på sitt tionde år har hittat
formen och kan räknas till de allra bästa pinotproducenterna i norra
Kalifornien. Jamie Kutch har verkligen hittat stilen sedan han lämnade sin
inhyrda hörna i Deerfield Winery och hyrde in sig i ett mycket mer modernt
vineri i utkanten av staden Sonoma och där har tillgång till bättre utrustning
och svalare källare. Numera vinifierar han dessutom de flesta viner med en
mängd hela druvklasar, i just detta fall har 85 procent av stjälkarna följd med
i jäskaret. Frukten är djup och förhållandevis mörk, men sval och frisk och det
lätt kryddiga inslaget av stjälkar ökar komplexiteten. Smaken bjuder på
intensitet, stor fräschör och läcker frukt och längd.
Jag måste medge att det var ett mer
imponerande vin än den 2010
Vosne-Romanée som Mathilde Grivot från Domaine Jean Grivot skänkte upp. Nog
för att bourgognen bjöd på större klass och mer uttalad mineralisk energi, men
just nu vann Kutch tämligen enkelt.
Här stod också härliga Maggie Harrison på Antica
Terra och bjöd 2011 Ceras,
ett av hennes pinotviner från Oregon. Maggie gör alltid viner i en kraftigare
stil, ett arv från tiden hon var vinmakare hos Manfred Krankl på Sine-Qua-Non,
och det här vinet var också de fylligaste och något lite mer kryddigare av ek
som provades den här dagen. Ändå så gott …
Världens knasigaste laxparty måste vara just det här, den
klassiska Salmon Bake där säkert 100 laxar har fått sätta livet till och sedan
grillas över öppen eld. Och när vi ändå gör det till ett knasigt laxparty kan
vi lika gärna spåra ur helt och hållet. Tänk dig själv, drygt 1 400 gäster
på världens största barbequefest, av dem kanske 400 vinmakare, sommelierer och
väletablerade vinskribenter, som alla tar med sig viner, fantastiska viner,
gamla viner, viner som ännu inte har lanserats, kort sagt, otaliga viner!
Vårt bord hade hög vinmakarfaktor och därför poppades det
korkar i parti och minut, först ett antal champagner och sedan ett potpurri av
vita viner som jag egentligen hade tänkt utelämna, men eftersom några stack ut
ur mängden kan jag lika gärna hastigt nämna dem. De två bästa av dem var dels
en kritmineraliskt stram men också fruktfet och elegant 2010 Meursault Premier Cru Genevrières från Pierre-Yves Colin-Morey,
dels en absolut förtjusande och rent doftmässigt bourgognelik 2011 Chardonnay Sanford and Benedict ur
magnum från tokigt bra Sandhi, som i de svalare årgångarna
2010 och 2011 gör sina bästa viner någonsin. Vilken doft, vilken struktur,
vilken enastående god smak!
Två andra vita viner intresserade mig, och överraskade
mig. Båda kom från Eyrie Vineyards och var gjorda av den legendariska David Lett
och var alltså mogna. Det första av dem var ytterst överraskande, 1992 Oregon Pinot Gris, som jag inte
kunde begripa varför den inte hade oxiderat och fallit samman. Vinet var
faktiskt både vitalt och spänstigt.
Även om 1985 Chardonnay var gyllengul till
färgen och doftmässigt tydligt mogen, blev jag ytterst förvånad över att vinet
inte var oxiderat. Visst fanns här gott och nötter, honung och även ugnsbakade
äpplen, fanns här fortfarande en livfull smak.
Det är inte ofta jag dricker mogna viner från
gudabenådade Christophe Roumier, men nu stod en nyöppnad 2000 Ruchottes-Chambertin Grand Cru
framför näsan på mig. Vissa viner behöver man inte dissekera särskilt mycket
för att komma fram till att det är ett grand
vin, och det här var just precis ett sådant! Vilken formidabelt sensuell
arom, smak och silkighet.
Jag måste nog också medge att 1995 Latricières-Chambertin Grand Cru från Domaine Jean-Louis Trapet var
ett utsökt vin det med, även om det inte alls nådde till den finessrika höjd
som vinet från Roumier gjorde. Det var hur som helst ett avsevärt mycket bättre
och mer levande och elegant vin än firmans nolletta från Chambertin.
Tyvärr var 1993
Pinot Noir Rochioli Vineyard från Williams Selyem ganska trött, vilket
beror mycket mer på årgången (som var 1990-talets svagaste i Kalifornien) än på
druvsorten, vingården och producenten. Trött var också 1969 Volnay Premier Cru Les Caillerets från Domaine de la Pousse d’Or, som förvisso var ganska bra på den här
tiden, men vinet hade helt klart inte stått pall för lagringen (hur den hade
skett visste ingen) och tidens obarmhärtiga nerbrytning av aromämnen och
struktur.
Tack och lov satt Jasmine Hirsch från Hirsch
Vineyards intill och skänkte som en räddande ängel upp 2010 East Ridge Pinot Noir och 2010 West Ridge Pinot Noir i mina stora
Riedelglas (över 10 000 Riedelglas användes de två dagarna på IPNC,
International Pinot Noir Celebration). Därmed var ordningen återställd. Det blev också en slurk av deras lite kraftigare och inte alla lika nyanserade och parfymerade 2010 Pinot Noir Reserve. Tvingas jag välja bort en av de tre, blir det den senaste.
Intill mig satt
också Ross Cobb, som gör familjens viner på Cobb Vineyards. Han
hjälpte också till att lätta upp stämningen efter de två trötta vinerna, och
ett par korkdefekter av irriterande slag, varje sådan hade nämligen kostat
mellan 500 och 2 000 kronor). I det vänstra glaset fick jag en 2009 Pinot Noir Joy Road Vineyard, som
bjöd upp till dans med en riktigt läcker och nästan yppig rödfrukt, som med en
stunds luftning fick sällskap av mer komplexa, jordiga och mineraliska aromer,
samtidigt som en lite ljusare slinga av syrlig röd frukt blommade upp. Längst
ner på etiketten stod den 12.8 procent, det är nämligen precis den här typen av
tidigt men moget skördade pinotviner som Ross gör.
I det högra
glaset en något mer livfullt och mer sötaktigt körsbärsfruktig 2009 Pinot Noir Rice Spivak Vineyard,
också den från en sval vingård ute i Sonoma Coast. Jag får en pirrande känsla
av förälskelse när den här typen av pinotviner smeker min gom, och mina sinnen.
Och när jag kände att tiden var mogen för att på djupet
bli verkligt imponerad, vände jag mig bara till min kamrat Rajat Parr, som satt
två stolar bort, och frågade om han kände att tiden var mogen att öppna upp den
första årgången av hans nystartade firma, Domaine de la Côte i Santa Rita
Hills (bland annat från vingårdarna som tidigare hörde till Evening Land). Ett
nickande till ja spred förväntan.
Ur magnum slog
han upp 2011 Pinot Noir Bloomsfield,
vars doft är stor och intensivt rödfruktig utan att vara tung, snarare
balettliknande stilfull och fjäderlätt i en oerhört charmerande stil. I sitt
unga skede var vinet först lite knutet, men med tiden i glaset började både
djupare och mörkare fruktaromer att blomma ut, samtidigt som vinets sammetslena
textur lekte på tungan.
Det är såklart
svårt att veta när man sitter med bara ett par viner i glasen och inte har
möjlighet att göra parallella jämförelser, och när man snarare dricker vin än
analytiskt provar dem, men jag fick spontant känslan av 2011 Pinot Noir La Côte är det godaste och mest komplexa
amerikanska pinotvin jag har provat från den svala årgången 2011 (och det är
nog uppåt 200 provade viner eller så). Den djupa men samtidigt eleganta frukten
har en superbt balanserad kryddighet från de stjälkar som följde med i
jäskaret, och den i vinerna från Santa Rita Hills tydliga syran och
mineraliteten, får man känslan av stor elegans, längd och komplexitet. Jodå,
jag plitade faktiskt ner något i stil med ”får en känsla av unga viner från
Domaine Leroy” i min anteckningsbok).
Maten den här kvällen då? Ja, det glömde vi faktiskt
nästan bort. Men jag åt nog i alla fall en fjärdedels stor lax – den var god,
och säkert också nyttig.
De andra pinotvinerna
från oregonska Penner Ash Vineyards, Ponzi Vineyards, Beaux Frères (deras
2011:or är de bästa hittills), Lemelson Vineyards och Elk Cove Vineyards dracks
(provades) mest på stående fot mellan borden när vinmakarna sprang rund med
sina flaskor. Samma sak med de underbara vinerna från kaliforniska Anthill
Farms, Failla och Flowers Vineyards som passerade revy. Liksom ett par
bourgogner. Det var minst sagt ett maraton i Pinot Noir.
Tack och lov blev det lång sovmorgon dagen därpå … innan
vi var på Pinotmanian igen. Som sagt, 6.7 promille Pinot Noir i blodet, och
överlycklig.
2 kommentarer:
Du måste seniorstekas snarast. Känns som om du helt igenom är seriös. Vad händer med SBP? När kommer du hem? Skall du befinna dig i detta underbara vinland hela sommaren? Vad är det för fel med svensk sommar? Låter jag avundsjuk? / Seniorstekarna
Frågan är såklart befogad.
Nej, jag har inget emot svensk sommmar, men jag tycker betydligt mer om Kalifornien och Oregon.
Angående SBP så har jag haft fullt upp med det projektet, och har tillbringat en större tid med förhandlingar att expandera företaget här i USA. Det ser bra ut med en eventuell utlandsavdelning, USBT, och marknaden är ju betydligt större, så jag tror det kan bli framgångsrikt.
Jag kommer snart hem ...
Michel
Skicka en kommentar