Bortamatch den 26 december

 

Så var det dags igen, ännu en avslappnad och skön vinkväll hos Starstream. In i bilen, långkörning i ett allt annat än jullikt regnslask, och in på hotellet för att ladda upp. Gänget jag träffar här, en gång om året ungefär, är brokigt och kul, trevligt och av blandad bakgrund. Vinintresserade och kunniga varvat med vanliga vindrickare. Precis som det ska vara. Att alla har vitt skiljda uppfattningar om de viner som serveras är vanligt, och uppfriskande!

Första champagnen uppskattas av några och förkastas som på tok för gammalt av andra. Helt klart mogen, nötig och lätt oxiderad, nougat och kola, ett uns av torkad frukt, och nästan helt utan kolsyra. Ändå finner jag den god och komplex, dock inte särskilt vital. I glaset en 1971 Dom Pérignon från Moët et Chandon, klart piggare än den 1964:a vi drack sist vi sågs.
   Nästa champagne var tydligt yngre och friskare, förvisso lite nötig, men med mycket tydligare ton av citrus och även med något som kunde noteras som en slags ekfatsnyans. På grund av den vattenklara flasktoppen, vi provar alltid vinerna blint men det gick ju inte att dölja att flaskan var transparent, började en del av oss att gissa på Cristal, men så bra och elegant tyckte jag inte att vinet var. Inte heller kunde jag komma på vad det skulle kunna vara. Och inte heller blev jag klokare när flaskan avtäcktes och det visade sig vara 1995 Cuvée Création från firman Vilmart et Cie. Jag hade faktiskt aldrig tidigare varit i närheten av detta vin, som på sin höjd placerade sig i ett slags mittenläge kvalitetsmässigt.
   Den tredje champagne var mycket lättare att ta, dels för att den var så typiskt för både hus och årgång, dels för att jag (och vi som var med) har druckit den så ofta. Att det rörde sig om 1996 Dom Pérignon från Moët et Chandon var vi inte många som tvekade på. Det var dessutom en riktigt bra flaska med en fortfarande ungdomligt stram smak, fint mandel- och citrusskalsaromatisk doft och smak, och med en lång och väldigt fint sammansatt eftersmak. Utan jämförelse godaste bubblet!

Den här kvällen skulle snart utvecklas till att bli mer vin än middag, och inte mig emot. I juletider känns det ju som att man i alla fall äter mer än vad man borde, kanske också dricker mindre vin än vad man borde. Dags för en utjämnande och återställande kväll tänkte jag.

 

Första vinserveringen var vit, men med två helt olika vita viner. Det första vita vinet kom tvivelsutan från Bordeaux, det var ljust och ungt till utseendet, stort och citrus- och passionsfruktigt med en tydligt vaniljsöt fatkaraktär, en läcker blommighet, god kropp och frisk syra. Min första tanke gick till Péssac-Léognan som ursprung med ett par års felgissning på ålder prickade jag åtminstone in rätt vin, 2007 Château Smith-Haut-Lafite. Vansinnigt gott!

   I glaset intill utan tvekan en bourgogne, och med tanke på den strama strukturen, sköna fruktfetman och den ultratydliga kritmineraliteten kunde det enbart komma från två grand crus i Côte de Beaune, antingen Chevalier-Montrachet eller ännu mer troligt Corton-Charlemagne. Min gissning föll till slut på Maison Louis Jadot, vars 2010 Corton-Charlemagne Grand Cru var ett av de bästa av 50+ provade viner från Corton-Charlemagne denna magiska årgång. Och det var rätt, och sjukt gott!
   Förrätten, lagad av en av kvällens gäster, blev en soppa av gröna ärter med sälta från sidfläsk och lite extra nyttigheter från morötterna. Kanske inte den optimala rätten till två strama och syrarika viner, men den fungerade åtminstone hyfsat. Även om jag håller detaljer i mat- och dryckeskombinationer som nyckeln till riktigt storslagna måltider, är det inte alltid av yttersta nöd tvunget att följa alla kloka detaljråd. Ibland blir det bra ändå, just för att det är okej och sällskapet runt bordet nöjer sig med läget om det är. Som den här kvällen.

Två pinotviner, det stod bortom alla möjliga tvivel. Det första hade en viss mognad, lätt jordigt och något örtigt men också med en god intensitet och fint aromatiskt men djup rödfrukt som först drog mig till Clos de Vougeot, men sedan snarare till Echézeaux. Stilmässigt kände jag inte igen producenten, men så var vinet också moget med en len textur, bara försiktig struktur och knappt noterbar ekfatskänsla. Åldermässigt var jag i troligen slutet av 1990-talet, men vinet var faktiskt äldre än så. Det vi hade skänkts var en 1990 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Jean Grivot, ett vin som imponerade på mig då domänen vid den här tiden inte alls är lika magnifik som den är idag!
   Glaset intill innehöll dock ett vin som stod i en helt egen klass, ett vin som bjöd på en bedårande ren och yppigt aromatisk rödfrukt och blommighet, och som hade en säreget örtig och gräsig nyans av stjälkarna, samtidigt en närmast sammetslen textur och struktur. Min spontana tanke var att det inte kunde komma från någon annan firma än Domaine de la Romanée-Conti, dess ursprungsprägel var alldeles för tydlig för det. Däremot gick jag lite fel på årgång och vin, det vi hade fått i glaset var en överraskande fin 2003 Grands Echézeaux Grand Cru. Dekanterat ett par timmar före servering, och mer fortsatt utveckling i glaset under cirka två timmar. Superbt!

Till varmrätten serverades tre viner medtagna av gästerna. Det första hade en något mogen, lite jordig och plommonaktigt fruktig doft med viss komplexitet, fin eftersmak med rätt mjuka tanniner, men med ett övergripande intryck som något stum mellansmak. Pomerol var min första tanke, cirka 15-20 år gammal. På rätt spår, men fel fick jag veta. Rätt spår var i och för sig Merlot och den angivna åldern, men glaset innehöll den druvrena merlotvinet 1996 Masseto från Tenuta dell’Ornellaia i Bolgheri i Toscana. Intressant, gott, men tyvärr något kort i smaken. Och, enligt värden, alldeles för mycket buljongtärning över doft och smak. Ja, kanske var det så …
   Nästa vin bjöd också på mognad, men i en helt annan stil. Det här vinet hade en lite större och påtagligt mer bordeauxdriven doft med tydliga toner av kaffe, en så ultratydligt klassisk doft och torrt stram struktur av flera av gästerna gick till mitten av 1990-talet och Saint-Julien, vilket såklart var fel. Jag blev faktiskt något förvånad när vi fick facit, 2001 Château Margaux. Gott, visst, men i mitt tycke var vinet alldeles för moget och torrt stramt för det som etiketten visade oss.
   Som vanligt hade även jag tagit mig en flaska för blind servering, man tar ju varje chans som ges att lyfta fram något ur sin egen vinkällare. Den här kvällen kände jag för ett återbesök hos en gammal favorit, som vid många tillfällen har visat upp sig med kraft, djup och intensitet, till allas gillande. Nu var det ett par år sedan sist, och nyfikenheten på denna 2001 Ornellaia från Tenuta dell’Ornellaia var stor. Om vinet var tätt och kraftfullt och nästan kaliforniskt i stilen sist, var det precis lika tätt och kraftfullt idag, och gästernas gissningar gick direkt till Napa Valley. Stort och absolut magnifikt, med en fortfarande ungdomlig struktur och ett betydligt större, bättre, mer vitalt och imponerande och till och med mer nyanserat vin än var vinet från Margaux var. Vi blev nog alla tagna av det här vinet!

En hastigt halstrad välhängd biff, den formligen smälte i munnen och hade en fin köttsmak, serverad med rödvinssås, hasselbackspotatis och lite lättkokt grönt nyttigt till. Det blev en passande tillbehör till vinerna. Och det här blev också, tillsammans med soppan, det matmässiga denna kväll.

 

Sedan kunde vi med full koncentration ägna oss åt provningen av de återstående vinerna, vilka vi tämligen snabbt insåg hade åtminstone ett tema; Bordeaux.
   Det första vinet var tydligt moget, bara på doften var jag nere på 1970 eller strax tidigare. Här fanns en jordig och lite stallig komplexitet med nyanser av torkad frukt, läder och även lite järn, smakmässigt var vinet äldre än min initiala gissning, och det hade helt klart börjat krokna i strukturen och eftersmaken. Gissningsmässigt är det svårt, tycker jag, med så mogna (för gamla) viner då de framför allt uppför sig gammalt snarare än ursprungstypiskt. Att gissa på 1959 Château Margaux var alltså inte helt självklart. Därför gjorde ingen det.
   Även nästa vin hade sett sina bästa dagar. Dess doft var egentligen inte mer mogen, dock fullt mogen i klassisk stil med jordighet, gräsighet och nyanser av stall, men eftersom stilen var lite annorlunda fick vi en känsla av ett något yngre vin. Även om smaken bjöd på en liten ädelmogen fruktsötma, var den egentligen lite avhuggen och intorkad … och på utförsfärd. I glaset en 1966 Château Pichon-Longueville Comtesse-de-Lalande från Pauillac. Årgången har väl aldrig hyllats som riktigt bra, och det här var väl bara ännu ett exempel på just det.
   Med tredje vinet var vi tillbaka i en klassisk stil, dock djupare fruktig och betydligt mer strukturerad. Helt klart något yngre, en aning fruktkoncentrerad, men samtidigt med en rustik, jordig och tyvärr något onyanserad doft och smak. Gissningarna föll till början eller mitten av 1970-talet (jag själv gissade först 1970 eller 1974), men inte på den mer tanninstrukturerade 1975, vilket faktiskt hade varit rätt. Med årgången avslöjad, landade min ”sista chansen-gissning” på 1975 Château Latour, vilket var rätt.

Med första vin i den andra rundan, började del två av temat Bordeaux att utkristallisera sig. Förutom att det rörde sig om mogna viner, såg vi mönstret att vi gick från 1950-tal genom varje decennium fram till nutid.
   Därför dök gissningen 1982 upp i nästa vin, vilket jag faktiskt inte höll med om. Vinet, 1982 Château Pichon-Longueville Baron var alldeles för torr och mogen för det, doft såväl som smak upplevdes på gränsen till passé med nyanser av syrlig tobak, läder och torkad frukt. Jag har tidigare haft mina dubier om 1982, att vinerna inte alls skulle hålla i flera decennier som de flesta andra ansåg, men gång på gång blivit överbevisad av mina vänner som har serverat mig den ena praktpjäsen efter den andra från 1982 de senaste fem sex åren. Det här var dock ett vin som hade börjat lämna jordelivet och faktiskt var en besvikelse.

   ”De här fyra första bordeauxerna slår ju ordentligt undan benen på alla teorier om att man ska lagra vinerna från Bordeaux”, sa min erfarna och vinkunniga bordsgranne.

   Och kanske är det till viss del så. Jag själv är ingen stor anhängare av mogna bordeauxviner, men några få undantag tycker jag att de alltid är bäst under sina första 20-25 år. Blir de äldre än så brukar jag nästan förbehållslöst känna att ”det var bättre förr”, då med innebörden att vinerna smakade bättre när de var yngre.
   För sedan kom en absolut magnifik, rik och vital, mörkt fruktig och superkomplex 1990 Château Lynch Bages från Pauillac (jag trodde först det var Château Mouton-Rothschild), ett vin där fruktdjup, struktur och snygga nyanser av ceder, blyerts, mörka bär och jordighet, och med en lång, ganska djup och läckert fruktig men helt torr smak. Så här ska det smaka!
   Det tredje vinet i den här uppställningen förvånade mig, då jag rent doftmässigt drog mig till riktigt ung bordeaux, men strukturmässigt fann det vara omkring 10-12 år och närmast drickmoget – dock med fasta men absolut njutbara tanniner. Det var rikt, generöst och lite varmare fruktigt med underbara toner av orientaliska kryddor, betydligt fylligare än de tidigare och i en mycket mer modern stil. För mig ett av kvällens allra läckraste viner, om än väldigt ungt.
   Men att längta efter hur denna 2009 Château Pontet-Canet kommer att uppföra sig om tio eller 20 år, begriper jag mig inte på. Varför måste ett vin visa mognad? Vilken normalbegåvad förälder blundar för hur fantastisk stunden med ens barn är här och nu, med längan efter hur barnet kommer att bli om några år? Nej, det finns ett inneboende feltänk hos vinälskaren, som ständigt och jämnt tänker på hur vinerna blir med ålder, som gång efter annan säger att ”jag borde inte ha öppnat vinet nu”, och därför inte fullt ut uppskattar det unga vinet för dess ungdom. Tråkig inställning, anser jag. I hundra fall av hundra öppnar jag hellre ett vin som anses vara för ungt, än ett som anses vara för moget.

Kvällens stora överraskning kom med nästa bordeauxvin, fortfarande ungt och djupt fruktigt men med en skolboksmässig komplexitet där ceder, blyerts, bläck och ett uns mintighet gjorde doften minst sagt förförisk. Smaken, rik men klassiskt stram, torr och nyanserad, men ganska tydliga men mogna och njutbara tanniner. Vi var alla i Bordeaux, till dess någon yppade Kalifornien. Och med ens blev jag lite fundersam. Kunde det komma från en klassiskt orienterad vinmakare i Napa Valley? Ja, varför inte.

 

Men så avtäcktes flaskan och gjorde oss alla storögda av förvåning: 2000 Cabernet Sauvignon från Vergelegen Estate i Sydafrika. Inom disciplinen bordeauxdruvor blev det här den allra bästa tappningen jag har provat från Sydafrika. Där ser man, sent ska tvivlaren vakna.

Referensen kom med extranumret 2000 Château Canon-La Gaffelière från Saint-Emilion, skönt fruktig och jordigt komplex i en mycket mer modern, rik och lite kryddig stil, fortfarande ungt, men bra mycket godare än de gamla vinerna vi drack tidigare under kvällen. Någon sa att det var en syrah, och med tanke på kraften, djupet och kryddigheten i vinet kunde jag lätt förstå det.

Slutligen att gyllene bärnstensfärgat vin, ett sött starkvin tvivelsutan, därtill ett vin som har fått mogna i ekfat under lång tid. En första gissning på tawny port snarare än madeira (syran var för låg för det i detta vin) kändes inte riktigt bra, då vinet hade en lite för uttalad blommighet och fruktighet. Och när Portugal (jag hade en tanke på Moscatel från Setúbal) visade sig vara fel, kunde jag bara ta vinet till Australien och en portvinstolkning av förmodligen Muscat eller Muscadelle. Det visade sig vara en 1989 Para, ett starkvin från Seppeltsfield som hade mognat i 21 år i ekfat och höll en värmande skön alkoholhalt på 19.5 procent.

 

Kvällens bästa vin? Det är ju såklart en smakfråga, men rent känslomässigt blev det 2003 Grands Echézeaux Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Jag är galet svag i vinerna just härifrån, så det var väl kanske inte ett alltför svårtippat val.