Doug Shafer på Ett Hem den 8 maj

 

Shafer Vineyards grundades 1978 av John Shafer, som hade lämnat Chicago för att ge familjen ett bättre liv, och såklart för att göra vin. Kalifornien var det rätta tyckte John. För Doug var det dock inte lika lovande, han var 17 år och hade inte alls någon lust att flytta ut på landet. Han hade aldrig i sitt liv sett en vinranka och förstod heller inte vad han hade där att göra. Tankarna på kusten, stränderna, tjejerna och det härliga livet i Kalifornien grep så småningom tag i honom och han accepterade till sist flytten. Att pappa John dessutom hade lovat honom en militärjeep bidrog också till att Doug tyckte Kalifornien lät okej.

”Nu blev det ingen strand och vilda partyn med tjejer, vi flyttade till en ganska outvecklad jordbruksdal som jag aldrig hade hört talas om och någon jeep fick jag inte heller, det kanske jag borde påminna pappa om, han fyller 90 i höst, än är det inte för sent”, säger Doug och skrattar.

När Doug Shafer besöker ett mulet och kylslaget Stockholm ett par dagar bor han på det lilla gemytliga boutiquehotellet Ett Hem på Sköldungagatan på Östermalm, som för dagen firade två år, där vi också fick oss en trevlig lunch trakterad i goda vänners lag för att bekanta oss med hans nya årgångar. Lunchen inleddes med lite små goda aptitretare, först ut ett stort fat riktigt fina ostron med hög havssälta. Jag gillar ett par droppar citron på mina ostron, det rundar av sältan och får vinerna därtill att spela ännu bättre.

Det blev också små krustader med löjrom, en delikatess som jag inte håller som särskilt vinvänlig. Här hade man dock bottnat krustaderna med crème fraiche, vars feta textur rundar av den beska som löjrommens umami framkallar i vinet. Således blev det en bra kombination till champagnen ändå. Och tack och lov hade man undvikit den förkastliga råa löken som på alla sätt och vis förstör både rommen och vinet därtill.

Anklever är alltid en utmärkt följeslagare till vita viner och champagne, detta tack vare dess feta textur. Är vinerna dessutom mogna bli mötet ännu bättre. Eftersom godsakerna skulle serveras till en torr champagne hade man inte något sött tillbehör till anklevern, sötma skulle bara få vinet att upplevas mindre fruktigt och både torrare och beskare. Istället lite flingsalt på. Klokt!

I glasen en vackert rosa champagne, vars doft var helt enastående läcker och förförisk. Ur magnum skänktes denna 2008 Rosé Brut från Louis Roederer, helt superb, slank men med en rosabärig sommarfrukt, nyanser av blodgrapefrukt, en frisk syra, nyanserad fruktsötma som klingar av i en ganska lång och helt torr eftersmak. Det här vill jag ha mer av, ur magnum såklart.  

Lunchsittningen inleddes med det enda vita vinet från Shafer Vineyards, en druvren chardonnay från firmans 27.60 hektar stora vingård intill Domaine Carneros i det lite svalare distriktet Carneros i södra Napa Valley. Under 2000-talet har vinet blivit allt mer elegant och denna 2012 Chardonnay Red Shoulder Ranch bjuder på ytterligare en lite större finess än tidigare årgångar, detta trots att 2012 får anses vara en typiskt kalifornisk årgång.

   ”Det är ju massor av amerikansk solsöt frukt som mango, papaya och melon här, i alla fall om man jämför med hur vinerna i Loire eller Chablis smakar”, säger Doug nästan lite urskuldande.

   I aktuell årgång har andelen 225 liter stora stålfat ökats till 25 procent (förr om åren var hela vinet jäst i ekfat), fatkaraktären finns där i form av en liten vaniljsötma och kryddighet, men helhetsupplevelsen är frisk och mer transparent och elegant än tidigare. Det här gillar jag, väldigt mycket.

I köket här på Ett Hem huserar Mårten Bergstrand, som tidigare (bland annat) har arbetat på Frantzén/Lindeberg, något som borgar för innovation och kvalitet. De gånger jag har ätit här har maten alltid varit väldigt bra, så också denna lunch. Till chardonnayvinet fick vi en halstrad hummer på en bädd av fänkål, gurka och dill i en elegant hummersås. Kanske en aning för lite salt, men frånsett det en väldigt fin rätt som i kraft matchade vinet helt perfekt.

Näst på tur stod två röda viner, först deras 2011 Napa Valley Merlot som till cirka 60 procent kommer från egna vingårdar. I den här svala, inledningsvis regniga och därmed ovanligt svåra årgången tvingades man till en rigorös sortering, något som var särskilt viktigt för den mer känsliga druvsorten Merlot.

   ”Merlot är mycket mer svårodlad än Cabernet Sauvignon, när Merlot inte är riktigt bra, är den oftast riktigt dålig”, säger Doug och skrattar lite.

   Den här tappningen är dock inte dålig, tvärtom har den en fin parfym i en bäraromatisk och till och med lite blommig stil, där den elegantare kroppen förvisso i det här skedet lyfter fram en lite större fatkryddighet (20 månader i franska fat, cirka 75 procent nya) än vanligt. Men elegansen finns här, det är riktigt gott även om man mer imponeras av firmans lite djupare cabernetviner.

   Jag håller därför själv 2011 One Point Five Cabernet Sauvignon från Stags Leap District som det avgjord bättre vinet av de två, ett vin där djupet är större, frukten mörkare och mer intensiv och tanninstrukturen mer potent. I årgången har man använt 92 procent Cabernet Sauvignon och resten Petit Verdot och Malbec, som har skördats ur firmans vingård på sluttningen ovanför vineriet samt från Borderline Vineyard som ligger i distriktets södra del. Av alla årgångar One Point Five Cabernet Sauvignon man har gjort sedan 2004, och även de årgångar man gjorde som Napa Valley Cabernet Sauvignon före det, är det här det mest eleganta och det som redan som ungt uppför sig mest bordeauxlikt. Det beror såklart på den svalare växtsäsongen.

Om 2011 var en klassisk med svår årgång där framför alt de bästa firmorna gjorde bra viner, var 2010 en klassisk men lättare och på många sätt bättre och mer homogen årgång. Firmans syrahvin, 2010 Relentless (i den här årgången 96 procent Syrah och resten Petite Sirah) brukar alltid vara det stramaste vinet i uppställningen och det vin som behöver mest tid på sig att visa sina finaste sidor, så också denna årgång. Till en början mörkt bärfruktigt och lite lätt violblommigt, men en aning knutet, med lite luft i glaset mer kryddigt och till och med animaliskt. Smaken fortsätter dock att vara lite knuten. Två år till i viloläge kommer att göra det här vinet superbt, årgången är den rätta.

Tanken var att vi skulle grilla ute på den lilla fina innergården, men det satte det svala vårvädret stopp för. Det blev entrecôte som grillades i tjocka skivor och skars upp, lite salsicca samt grillade grönsaker (grön sparris, zucchini och knipplök), därtill en för säsongen oväntat god tomatsallad (tomater är en styggelse de allra flesta månader om året, i alla fall här i Sverige), samt lite bönor och en god rödvinssås. Rustikt och gott och till de fruktiga vinerna klart passande mat.

Toppvinet, alltid gjort uteslutande av Cabernet Sauvignon kommer från den långa sluttningen med mager vulkanisk jord ovanför vineriet. Den här lunchen serverades två årgångar, såklart den nylanserade 2009 Hillside Select som har uppfostrats i helt nya franska ekfat under 32 månader. Som vanligt är det här vinet djupt och koncentrerat fruktigt som ungt, det har en större men något lenare tanninstruktur som dessutom lindas in i en rikare och av glycerol mer texturerad frukt. Egentligen är vinet ovanligt tillgängligt och charmigt redan nu, det är ytterst väl sammansatt och därmed nästan silkigt och faten är ovanligt väl integrerade. De 15.5 procent som alkoholmätaren visar syns inte alls i den grad man skulle kunna tro, det här ett stort men väl balanserat vin.

Såklart är denna nollnia purung, det brukar dröja omkring tio år innan de stora vinerna av Cabernet Sauvignon från Napa Valley har börjat upp sig. Det var därför inte märkligt att den 2003 Hillside Select som ställdes intill upplevdes mer nyanserad och elegant, förvisso delvis beroende på att årgången var lite svalare. Visst finns djupet och frukten här, visst finns det storslaget strukturerade här också, men det är lite av en annan fågel än den yppiga och kanske för huset mer typiska nollnian. Däremot är vinet oerhört elegant, det är finessen och den lite mer mineraliska stilen som vinet. Tänk att en i skuggan av högskattade 2001 och 2002 underskattad och enligt amerikanerna för sval årgång 2003 kan bli så väldigt god med elva års mognad. Det här är väldigt gott.  

Nog för att Shafer Vineyards gör ett sött vin, en riktigt bra portvinstolkning av Cabernet Sauvignon, men det följde inte med den genomtrevliga Doug Shafer i bagaget. Vi nöjde oss därför med en supergod rabarberdessert med sockerkaka och vaniljglass, precis som den var.