Bortamatch den 25 maj

Jodå, vi kom överens om det, just den där kvällen bestämde vi att ses, mitt i smällkalla vintern när ingen trodde att vi någonsin skulle se solen igen. Men den kom ju, och den kom lagom i tid också. Det var också i dagarna som Clos Rotsunda för första gången stod i full knoppning sedan vingården planterades förra våren. De första späda och fjuniga bladen har nu slagit ut och efter den svala våren med otaliga frostvarningar är det först vid det här laget vinodlaren kan pusta ut och ägna sig åt livets största väsentlighet, att gå på kalas!

Vid chef table i den vackra köket serverades det första vinet, vitt till arten men gyllene halmgult till utseendet. Doften var medelstor men växande, delikat nötig med inslag av kanderad citrus, en svag ton av lakritsrot och även en doft av smör och mint. Vit bourgogne, det rådde det ingen tvekan om, en god mognad också, men utan den oönskade men alltför typiska oxidation som vit bourgogne är så ökänd för. Istället var det mognadskomplexitet som dominerade doft och smak. Jag ville placera vinet i Chassagne-Montrachet (för mintens skull), eller möjlighet Puligny-Montrachet, på nivån grand cru och troligen Bienvenues-Bâtard-Montrachet (för djupet, rikedomen och mintighetens skull) eller Bâtard-Montrachet (för fetman och smörets skull). Åldersmässigt? Jag trodde kring 1985, längre bakåt i tiden ville jag inte gå eftersom vinet inte hade någon direkt oxidation. Omkring 30 år för en vit bourgogne är ändå gammalt.

   Men … jag hade fel. Det Hansa hade skänkt upp var en 1969 Montrachet Grand Cru från Maison Leroy, ett helt förbluffande bra och välhållet vin, dessutom en utmärkt flaska från en négociant som tyvärr är rätt ojämn i sina äldre årgångar.

Den tyska vita sparrisen stod i givakt i sparriskastrullen och kokades al dente. Den serverades på bästa tänkbara sätt, med en god hollandaisesås. Svårare är det inte att göra en av vårens allra godaste förrätter.

Mer gott i glasen, nu något mer gyllene och tätare till utseendet. Druvan avslöjades sig direkt med sin sötaktiga men nu med ålder något intorkade gula stenfrukt med inslag av tropisk gul frukt, dessutom fanns en slags oljig (en del säger petroleum, jag håller sällan med om just den beskrivningen) och skifferstenaromatisk nyans. Med den låga alkoholen och lätta men samtidigt intensiva och silkiga smakupplevelsen, kunde vinet inte komma från annan plats än Mosel-Saar-Ruwer (som distriktet hette när det här vinet föddes). Jag gick nästan rätt på ålder, jag trodde det var det solvarma och fruktgenerösa året 1976, men tog fel på producent. Rätt hade varit 1979 Thörnicher Ritsch Riesling Auslese från Weingut Sankt Urbanshof.

Vi fortsatte sedan på spåret vit bourgogne med mognad, men i en annan, lite fetare och inte lika imponerande stil som den i första vinet. Då jag hittade toner av honung, akacia och även en fin blommighet i doften, fick jag först för mig att vinet kom från norra Rhône. Den feta kroppen, enligt mig också något lägre syran och en tydligt kryddig nötighet från ekfaten höll mig kvar där. Det som lockade mig bort från Rhône var en mineralitet som jag tolkade som kalksten. Stilmässigt klassisk amerikansk chardonnay, samtidigt mycket mer Bourgogne i smaken. Jag stannade till slut i Bourgogne, vilket var rätt. Att det var en 1999 Montrachet Grand Cru kändes dock som något av en besvikelse, så magnifikt upplevde jag inte vinet. Att det kom från Maison Olivier Leflaive förklarade dock saken, den här firman var inte alls imponerande förr (från 2012 är det dock annan ljud i skällan, numera är vinerna riktigt bra).

Det vin vi skulle ha till nästa rätt var ett betydligt mer imponerande vin, både till doften, tyngden, djupet, strukturen och smaken. Även här fanns en vackert gyllene mognadsfärg, en stor och med luften tilltagande doft med en fortfarande noterbar fatnyans, men än mer jordrostad känsla av terroir och med en fint markerad syra och mineralitet i den långa, nästan explosiva eftersmaken. I det här läget är det lätt att rusa iväg i blindprovartanken och få för sig att det här vinet också hör till temat Montrachet, det hade inte varit otänkbart, men det fanns en annan slags mineralitet och finess i det här vinet, därför gick jag bort från den tanken. Efter lite lirkande och funderande (och en hyggligt svår men ändå något ledande ledtråd) landade jag till sist rätt, Domaine Faiveley och deras 1992 Corton-Charlemagne Grand Cru. Det här är ett fullkomligt briljant vin som jag har haft nöjet att dricka ett par gånger tidigare.

Torsken var absolut perfekt, glasglänsande och kritvit, den hade bakats vid 120 graders värme i varmluftugn och nätt och jämnt blivit klar, då är den färdig. Den smälte i munnen, dess lameller flagade isär, texturen var len och smaken mild. Lite pepparrot och ljuvligt gott brynt smör (världens bästa krydda för att doftspegla mogna vita bourgogner) var det enda som hörde till. Fantastiskt väl tillagat, fantastiskt gott, fantastiskt passande till vinet.

Det första röda vinet var himmelskt. Tydlig mognad, klassisk stil, men fortfarande en djup och ganska sötmogen frukt. Jag fick en känsla av Grenache tack vare inslaget av plommon och lite tobak (mognad) med en fin nästan vildhallonlik fruktighet, polerade tanniner, relativt mjuk syra, men lång och komplex eftersmak. Gissningen gick till Rhône, men flera runt bordet hade sin gissning i Bordeaux (vilket jag tyckte vinet var lite för rikt fruktigt för, om det inte var en 1961:a förstås). Det var Rhône, en fullkomligt lysande 1964 Châteauneuf-du-Pape från Château Mont-Redon, köpt på egendomen för ett par år sedan och omkorkad. Visst fanns här tydliga mognadstoner, som torkade plommon och järn, men även blod, men det fanns ingen oxidationston.

Vi fick ytterligare ett rött vin, också det moget, och här var jag mycket mer villig att placera vinet i Bordeaux. Mycket i den komplexa, lite stalliga och cigarrnyanserade doften talade för det, men frukten var en aning rikare än den man finner i mogen bordeaux, dessutom var tanninerna tydligare, därför flyttade jag markören på gissningen till Kalifornien. Men där? Jag kände inte riktigt igen stilen, klassisk och bordeauxlik men med djup, elegant och med väl balanserad fatkaraktär. Det Gun och Lenny hade tagit med var en 1994 Cabernet Sauvignon från Seavey Vineyards. Gott vin, verkligen.

Majskycklingen kom från Bjäre och stektes till perfektion med krispigt skinn och saftigt kött. Till den serverades en helt magiskt god sås av färska toppmurklor som hade sjudit långsamt i nästan fyra timmar till en närmast explosivt rik och god smak. Murklor i gräddsås, denna enastående klassiker som är en av de allra godaste såser jag vet.

Mitt eget medhavda vin gjorde succé (det gör i och för allas viner, men man kan ju alltid försöka smickra sig själv) och det blev inte direkt svårgissat eftersom det kom från en av världens allra mest enastående producenter av Syrah och andra Rhônedruvor, Cayuse Vineyards i Walla Walla i öster Washington State. Vinet jag hade tagit med var 2004 Bionic Frog, en av firmans toppviner, en ren syrah från en 1.65 hektar liten vingård planterad i stenig jord 1998. Att musten är jäst i cementtankar och vinet sedan lagrat i cirka 25 procent nya ekfat bidrar till att lyfta fram den typiskt kryddiga och köttiga druvkaraktären. Doften är stor, auktoritär och djup, påtagligt mycket mer attityd än fat, tydlig och förföriskt läcker. Även om smaken är magnifik och tät är det inte ett vin som bygger på koncentration, utan på intensitet och finess som går hand i hand. Synd att det är så förtvivlat svårt att få tag på vinerna från Cayuse Vineyards.

Nästa vin hade jag lätt placerat i Napa Valley, till och med nu med facit i hand kändes den gissningen logisk. Anledningen var den stora och yppigt fruktiga kroppen. Mitt i all tät och fruktmättad kropp med tydliga toner av Cabernet Sauvignon (cirka 85 procent av blandningen) fanns små stråk av cigarr och grafit, vilket var just de toner som sedan lurade mig till Bordeaux under ett par flyktiga sekunder i gissningsleken, men de hade kommit till vinet med mognaden, inte av ursprunget. Men det kom varken från Napa Valley eller Bordeaux, utan från Italien. Särskilt ungt var det inte heller, även om det kändes så i år räknat. Det vi hade serverats var en 1999 d'Alceo från Castello di Rampolla i Toscana.

En god och perfekt tempererad Comté serverades med lite krispigt bröd och till den nästa vin, ett vin som först förbryllade mig eftersom jag var synkroniserad och inställd på betydligt tätare och kraftigare viner. Men den förföriska doften av hallon, röda körsbär och rosor som slog upp emot näsan talade sitt tydliga språk, Nebbiolo, och med tanke på djupet i doften och smaken kunde jag inte tänka mig annat än en toppfirma, särskilt med tanke på den utsökta balansen mellan frukt, syra (som var frisk) och tanniner (som var myckna, men fint mogna). Gissningen på Falletto di Bruno Giacosa föll i rätt jord och vinet var 2000 Barbaresco Riserva Asili. Det var verkligen superläckert!

Återstod glass och jordgubbar med tillhörande dessertdryck, ett vin fyllt av botrytis men utan de ekfat och de mer typiska tonerna av saffran och bittermandel som vinerna från Sauternes har. Min första tanke gick till Loire och Chenin Blanc och jag var faktiskt rätt nöjd med den. Men när Alsace angavs som det rätta ursprunget fick jag helt enkelt tänka om, och med tanke på den eleganta och inte övermäktigt fylliga stilen föll mitt förslag på Trimbach som producent, vilket var rätt. I glaset en väldigt god 1989 Gewurztraminer Séléction de Grains Nobles. Gott.