RN74 igen, den 22 juli

Den här gången skulle vi definitivt inte bo i samma svit, heller inte på samma hotell, det var bestämt sedan tidigare, och det tyckte jag helt ärligt var rätt skönt. Inte för att jag har något personligt emot Gertrud, men alltför närgånget blir lite väl påfrestande (jag glömmer aldrig hur Gertrud på förra resan belamrade både badrummet och mer eller mindre hela förrummet till vår svit med hudkrämer, väskor, kläder, träningsartiklar och minst sagt fan och hans moster).

Nu hade vi en heldag i San Francisco tillsammans och vi möttes upp för en trevlig lunch i Chinatown, något som verkligen rekommenderas för den matintresserade. Här äter man riktig kinesisk mat, det som serveras på Sveriges kinakrogar har absolut inget med kinesisk mat att göra, och det är faktiskt rätt märkligt att dessa krogar ändå kallas för ”kinakrogar”.

Och Gertrud, som är berest i östra Asien, var precis som vanligt och lät mig såklart veta att jag verkligen inte förstår skillnaderna mellan de olika kinesiska köken. Hur som helst blev lunchen formidabel, ett skål med drunken chicken (en väldigt välsmakande i kinesiskt risvin kokt kyckling), ett fat med fried rice, kinesisk broccoli, dumplins fyllda med fläskkött, små spett med bläckfisk som var kryddiga av schezuanpeppar, en stor gryta med flodräkor i en het chilebuljong samt riktig Pekinganka. Vilken enastående fest!

Men huvudattraktionen den här dagen var middagen på RN74, det härliga fransk-amerikanska brasseri på 301 Mission Street ett par kvarter inåt stadskärnan från Ferry Building räknat. Förra besöket för en månad sedan gav mersmak, inte minst när det gällde vinlistan och det förtroendeingivande sommelierhantverket.
   Innan vi ens visste ordet av stod varsitt glas NV Brut Tradition från Egly-Ouriet framför oss, en god och både brödig och äpplig champagne med frisk syra och god kropp, kanske något mer matorienterad till sin fyllighet än lätt som aperitif, men det var precis så uppfriskande gott som krävdes efter promenaden från Union Square denna fortfarande ljumna sommarkväll.

En liten skål med en rillett av mildrökt stör och crème fraiche, toppad med frisésallat och serverad med spröda krutonger av bröd som man skulle doppa och äta med, kom in som ett passande tillbehör.

Suget var fortfarande stort efter ännu ett uppfriskande vin innan vi gav oss in i själva måltiden – vi var helt ärligt talat inte särskilt akut hungriga efter den stora lunchen – och på frågan vad sommelier Brad förslog fick vi bara ett snabbt: ”Jag vet precis vad ni ska ha”.

   Inom en minut var han tillbaka med en väl kyld flaska 2010 Singerriedel Riesling Smaragd från Weingut Hirtzberger i Wachau. Och det kan man dricka i alla väder. Underbart rent väldoftande med en intensiv på gränsen till sötmogen gulfrukt, samtidigt med stor fräschör och en fint mineralisk spets, och med en härligt livgivande fruktsyra.

   Vår trevliga servitör tyckte också att vi borde prova en passande smårätt till rieslingvinet, och dukade fram sashimi på hamachi, som trots att den var toppad med massor av körvel passade bra till vinet. 

Som första vin vi bestämde själv, valde vi en 2007 Chablis Premier Cru Les Forest från Domaine Vincent Dauvissat. Doften var djup och rätt komplex med en fuktigt jordig och även ostronmineralisk nyans, och smaken var medelfyllig, i grunden god och komplett med en något fet fruktighet, en god snarare än frisk syra och den typiska mineraliteten, men det var ändå något flackt över vinet, den där magiska spänsten saknades.

En bastant sufflé av lagrad Comté serverad med lite karamelliserat äpple och valnötter var den ena förrätten. Den var förvisso något för rik och tung i förhållande till chablisvinet, men jag lever inte alltid som jag lär, och väljer emellanåt vinet för att jag nyfiken eller sugen på det, alldeles oavsett det är som gjort för den maträtt som serveras eller inte. Och för Gertrud är det där med ”mat och vin i kombination en närmast löjlig vetenskap som de flesta sommelierer gör alldeles för komplicerad i onödan”. Om det tvistar vi ibland, Gertrud och jag.

Den andra förrätten var panerad och friterad vaktel, häromdagen åt jag fyra grillade vaktlar till lunch på Robert Mondavi Winery, och veckans vaktelkvot var ännu inte helt fylld. Den lilla fågeln serverades med smörstekta kantareller, söt majs (här i USA smakar färsk majs verkligen majs), färska fikon (som dock var för söta för vinet) och en mörk fond kokt av skroven. Det var en god rätt, på hustypiskt vis här på RN74 av större modell, och den hade nog i ärlighetens namn varit mer passande till en god pinot än till vår medelgoda chablis.

Här på RN74 har man en fantastisk vinlista, välfylld med fina viner från Bourgogne, det distrikt som den delägande toppsommelieren Rajat Parr är allra mest förstjust i, men det finns också gott om bordeauxviner och även en otroligt spännande lista av mogna kaliforniska viner. Med mera. Då varken Gertrud eller jag hade spenderbyxorna på oss den här kvällen – jag hade överköpt mig på vin under veckan och gjort en räd in i en knivbutik (min senaste hobby som jag har utvecklat med AJ Styles) och Gertrud hade inhandlat skönhetsartiklar för en smärre förmögenhet – tog vi det måttligt med vinbeställningen. Till en början …

   För en månad sedan hade jag och AJ Styles druckit ett vin från Soliste Cellars i Sonoma, och då vi tyckte det var gott beställde jag en annan tappning från samma producent, 2010 Pinot Noir Nouvelle Monde från Sonoma Coast.  Dess frukt var mörk, körsbärslik och moget djup, dock med en svalkande fräschör och i nuläget en liten fatkrydda, och även om det var välgjort och gott saknade det (åtminstone nu som ungt) lite av spets och personlighet. Det vann dock lite på luftningen.

Som varmrätt hade jag beställt in kyckling, saftigt och perfekt stekt och serveras med rostad sparrispotatis, hjärtan av kronärtskocka, krispigt smörslungade sockerärter samt ett pocherat ägg. En rätt som gjorde vinet gott sällskap.

Gertrud var dock inte alls imponerad över pinotvinet, och ville att vi skulle återvända till klassisk mark, och Rhônedalen företrädelsevis. Våra blickar hade fastnat på en 2005 Cornas från Auguste Clape i vinlistan, och en sådan fick det bli, dekanterad såklart eftersom vinet fortfarande är ungt. Ett riktigt härligt vin, ett verkligt grand vin, vars djup och komplexitet inte bygger på sötmogen frukt utan på den explosiva kraft som kommer från välskötta gamla stockar i en förstklassig terroir, och såklart hanterad med den klokskap som ett par generationers vinmakning resulterar i. Närmast svarta körsbär, krossad granit, lite peppar, en nyans av lakrits och en underbar textur. God nu, och säkert lika imponerande om 20+ år.  

Och det var väl ungefär här det började spåra ur, nu hade också sommelier Chad anslutit (det var en lugn kväll och nästan alla gäster hade gått hem) och blev som ett barn på julafton när vi fördjupade diskussionen om vin med honom.

   Vips stod en 1985 Cornas från Robert Michel (en domän som inte längre finns kvar sedan vingårdarna såldes till Vincent Paris). Det här vinet var såklart väldigt annorlunda, fullt moget med toner av tobak, multna löv, torkad svamp, lakrits och ett uns brettanomyces och lite annat gammal småsmutsigt, men det hade ändå en charm och ett eko från de svunna.

RN74 är som nämnts en restaurang med fokus på Bourgogne, men här vi nu, jag och Gertrud och sommelier Chad, och arbetade oss igenom det ena Rhônevinet efter det andra – och med Rhône menar vi norra Rhône, det är där den verkliga kvaliteten och de allra flesta av verkligt stora och komplexa viner finns, inte i södra Rhône.

Tillbaka till ungdomen, nu med en alldeles förträfflig 2010 Saint Joseph från Pierre Gonon, djup och tät av mörk bärfrukt, även här med en del stenkross och den fina kryddighet som bor i svalodlade syrahviner (årgången är superb här), och med en rik kropp och silkig textur men såklart fortfarande unga tanniner och en nästan kittlande stenig mineralton.  

   Det blev en riktig kanonad av syrahsmaker den här kvällen, och det slutade inte med det ovan nämnda. Det kom faktiskt in ett par flaskor till, från både norra Rhône och Spanien, men det lämnar jag nog därhän.

Det behöver väl knappast förtydligas att jag var ”väldigt överansträngd” under hela morgonflygningen till Chicago, där jag kvicknade till så pass att jag nästan såg pigg ut. Denna (nästan) självförvållade självplågan genomleds medan Gertrud sträckte ut sig i sin stora hotellsäng i sviten på hotell Hilton i San Francisco. Den lyxloppan …