När jag var i Tokyo i maj 2014 blev jag helt förälskad i
ett av de minsta hålen i väggen, Ichii, en liten restaurang med ett par
sittplatser vid baren intill det segelbåtslilla köket och två bord för totalt
tio-tolv personer längre in i den lilla restaurangen. Det var inte stället som
sådant som fångade mig, det var enkelheten i maten, ärligheten, smakerna och
den genuina känslan i värdskapet. Nu var det dags igen att möta chef Naoki Yamamoto
och hans två assisterande kockar och servicegivare, men nu på hans nya
restaurang Shiki No Baru (”De Fyra
Årstiderna”) ett par kvarter bort. Lite större, sju platser vid köksbaren och
14 platser vid tre bord, ett betydligt större kök och en luftigare och ljusare känsla
– men precis samma utsökta och i grunden enkla men fantastiska mat omramat av
ett värdskap och en servicekänsla i absolut världsklass.
Det hade varit varmt hela dagen och vi kände att vi
behövde en ordentlig törstsläckare innan kvällskalaset skulle ta vid. En öl,
enkel i smaken, lätt och mjukt brödig av malt men mild i humletonen … och
såklart kallt serverad, det var ju precis vad vi behövde. Den kom i form av den
ljusa lagerölen Heartland Beer från Kirin
Brewery.
Här beställde vi enligt principen omakase, att kocken själv väljer vad vi ska äta. Det är alltid det
roligaste då ett stort antal små rätter både från menyn och av råvaror som är
aktuella just för dagen sätts samman till en meny. Allt började med en liten
aptitretare av späd och krispig gurka med en liten beska, blandad med kokt
tonfisk och lite ume (en
plommonliknande frukt) och ett kryddigt sting av shisokrasse.
Därefter kom den fantastiska paradrätten jag minns så väl
från förra besöket och som jag har gett mig på att göra hemma vid ett par
tillfällen. Färsk majs skärs av kolven och blandas noga med mjöl för att slå ut
gluten och binda vätskan från majsen, därefter blandar man i lite tempurasmet
och friterar sedan majsen svagt gyllene till en krispig friteringsyta. Magiskt
gott med den fina sötman och krispiga ytan, helt klart en uppgraderad variant
av popcorn.
Vi började med en förhållandevis ovanlig och ung typ av
sake, mousserande gjord enligt traditionell framställning av sake men med en
andra slutjäsning i flaskorna enligt samma princip som i Champagne. Saken kom
från Aramasa
Brewery i prefekturen Akita och var deras Aramasa Sparkling som bryggdes i februari 2015 och efter sin andra
jäsning har fått lagras med sin jäst i två år. Till sitt utseende var den disig
med en liten fällning i stil med en nigori
sake, men den hade också en lätt pärlande kolsyra som gjorde
smakupplevelsen livligare friskare än den man normalt sett upplever i en sake.
För övrigt diskret sötaktig av riset och med en elegant fruktighet som drog åt
gula äpplen och lite citrus. Mousserande sake hör inte till traditionen, den
började i större utsträckning framställas i början av 2000-talet för att skapa
ett nytt och ökat intresse för sake. Det är jag glad för, den här saken var
riktigt bra.
Nästa rätt, eller snarare servering, var på inget sätt
märkvärdig, ändå blev jag positivt överraskad av den. Jag är ingen stor fantast
av aubergine, men det här var en variant av den som kocken kallade water egg plant. Den var mindre än en
vanlig aubergine men hade för övrigt samma drag. Den serverades rå, skuren i
bitar och väldigt kall som om den hade legat i isvatten en stund. Till sin smak
drog den märkligt nog både åt avokado och banan, hade en svag doftnyans av
vinbär, dessutom var texturen annorlunda, inte så svampig den brukar vara utan
snarare fast och lite krispig. Den serverades bara som den var med lite salt.
Rätt feta filéer av en sardinliknande fisk (tänk dig
storleken av en sill) hade fyllts med lite ume,
rullats ihop och sedan grillats över öppen eld varefter de penslades med en glaze av fisklever och ponzu. En enkel, ganska rustik och
smakrik rätt.
Manrei Junmai
Ginjo är en opastöriserad sake bryggd av ris som har polerats till 50
procent och sedan jästs till en alkoholhalt kring 16.0 procent. Det är en
ganska klassisk och något rustik, tydligt fruktigt och även en aning sötaktig
med nyanser av sött ris och gula äpplen och det som egentligen lyfter fram
fruktigheten är den påfallande låga syran. Det var en sake som absolut fick
godkänt, men som hade vunnit betydligt större finess om den hade haft lite
större fräschör. Bakom denna goda men inte exceptionella men långt smakande sake
ligger Komatsushuzou Brewery i prefekturen Saga.
Bonito är en
tonfisksläkting med mörkrött kött, fast textur och hög smak av umami. En fin
filé av den hade bara hastigt sotats runt om på het häll och sedan fått kallna.
Det feta fiskköttet skars i skivor och serverades på en sås av ponzu (en sojabaserad sås med
smaksättning av citrus) och det hela toppades med lite finskuren sticklök och miyoga (en schalottenlöksliknande
grönsak som är besläktad med ingefära och en försiktig men inte stark smak av
denna). I all sin enkelhet var det här en alldeles fantastik rätt som blev en
av kvällens allra bästa.
Ny sake, nu en Tokubetsu
Junmai Daiginjo (med det lustiga tilltalsnamnet Drunken Whale) från Suigei
Brewery som grundades 1872 i Kochi. Poleringsgraden på riset ligger
runt 50 procent och alkoholhalten 16.0 procent. Den här saken var tydligt
torrare än den föregående, den var också betydligt mer elegant och komplex med
en utsökt balans mellan fruktighet, rissötma och syran (som dock alltid är låg
i sake, i regel kring 1.1 till 2.5 gram per liter jämfört med vin som normalt
sett ligger inom spannet 4-7 gram per liter). Det jag också uppskattade var hur
fantastiskt väl sammansatt och lång smaken var. En kalasgod sake!
Nästa rätt kan jag förstå att man kanske inte tycker om,
det är ofta så med råa eller knappt tillagade musslor eftersom de tenderar att
ha en tråkigt seg och tuggig konsistens. Musslorna var av typen ezo ishihage-kai och de serverades med
en sås av miso och vinäger, och till det hörde lätt rostad valnöt, finskuren
purjolök och japansk senap.
Det framstod allt tydligare att vi skulle prova och
dricka mycket sake den här kvällen – det blir lätt så när man med sitt intresse
och sin entusiasm öppnar dörrar och hjärtan hos de kockar och servicegivare som
möter oss. Nu stod ytterligare en sake framför oss, perfekt svalt tempererad
och antingen i små kannor om 18 centiliter vardera eller direkt ur de vackra
flaskorna. Och såklart fick vi Junmai
Daiginjo från Yamamoto Brewery serverad i små vackra dryckesskålar. Den här
saken hade tillverkats enligt den urgamla och helt naturliga metoden yamahai (naturlig, långsam mäskning) som
ger saken en syrligare och nästan yoghurtliknande karaktär, att riset hade
polerats till 55 procent, att alkoholhalten låg på 15 procent och att det var
en helt nybryggd sake. Det här var en väldigt fin sake, medelfyllig till
kroppen, elegant syrabalanserad med en fet textur och god längd.
När vi i västvärlden lagar kött gör vi köttet till
huvuddel i en rätt som får flera tillbehör av grönsaker, potatis och sås. Här i
Japan sätt man verkligen köttet i centrum, men så är det också kött i absolut
världsklass vi talar om, wagyu. Helt
perfekt rosastekt med det fina fettet fortfarande kvar. Bara salt och till det
lite färskriven wasabi. Behöver jag säga att köttet smälte som chokladmousse i
munnen, att det hade en enormt fin umamisötma med en liten nötighet. Vilken
textur, vilken smak, vilket kött!
Så här i Pride-tider kunde vi inte låta bli att le åt
etiketten på nästa sake, den var ju i sitt formspråk helt okej för festivalen.
Den färggranna etiketten hyste en medelfyllig, något sötaktig och fint fruktig
sake av ris polerat till 55 procent och jäst till 13 procents alkoholhalt,
vilket är ganska lågt för en sake. Jag noterade en delikat ton av mandarin och
citronskal och en mjuk men välbalanserad syra. I den lilla koppen hade vi fått
en Daina Tokubetsu Junmai från det
lilla familjebyggeriet Kikunosato Brewery i Niigata.
Tempura är alltid gott, men jag tycker det blir lite
tråkigt när man friterar för stora saker som den svamp vi nu hade fått. Det
blir för liten krispig frityryta i förhållande till råvaran i sig, i det här
fallet svamp. Skuren som den var nu blev det mest … fett och svampig. Nej, det
här var den annars så utsökta menyns svagaste kort.
Hamamatsu-Tenjingura Brewery stod
för nästa sake, 2016 Yoemo Junmai,
av ett ris polerat till 70 procent och sedan jäst till 16 procents styrka. På
hantverksmässigt vis är den buteljerad utan att pastöriseras och har därmed
kvar lite mer djup. Den sedvanliga lite citrus- och äppelfruktiga tonen fanns
här, liksom den milda sötma som kokt ris har, men jag hittade också en liten
kryddighet som jag tyckte om. Eftersmaken var väl sammansatt och ganska lång.
Varje gång jag
går på en bra och typisk restaurang i Japan, som normalt sett inte är mycket
större än 20 sittplatser om ens det, blir jag förundrad över att det nästan
alltid är kocken som är specialist på sake. När man har frågor, och det har jag
tusen av, får jag alltså svaren av kocken. Frågorna må gälla sakens namn, för
kan man inte japanska tecken är det hart när omöjligt att förstå vad det är man
dricker. Till svar får man nästan alltid vilken typ av sake det är, i det här
fallet en junmai, dessutom vilket
riset är (det finns över 100 godkända sorter) och till vilken grad det har
polerats (ju mer, desto finare sake, i det här fallet bara till 70 procent, och
från vilken prefektur i Japan saken kommer. Allt det här verkar kocken kunna –
det är imponerande och jag kan inte låta bli att drömma om att svenska kockar
skulle ta till sig kunskapen om matchande drycker på här sättet. Den drömmen
jobbar jag med att nå genom alla utbildningar jag arrangerar och leder. En sak
som här i Japan märkligt nog inte verkar vara lika viktigt att säga är vilket
bryggeriet är. Ytterst sällan berättas det, såvida jag inte ytterligare frågar
specifikt om det. Och då är det inte alltid man vet det direkt heller.
Bläckfisken var rå och skuren i strimlor, sedan marinerad
i tio dygn och med det något jäst, vilket får fiskens fibrer att långsamt
brytas ner så att köttet blir lite mörare. Nu var den här bläckfisken
fortfarande en aning seg med kärna i köttet, ett par dygns marinering och
jäsning till hade kanske gjort den lite lenare, men smaken var utsökt och god
och texturen något fet. Lite färskriven ingefära och en mild sojasås lades till
som fin smaksättare.
När jag för första gången hörde talas om sake berättades det
för mig att den skulle serveras varm, eller åtminstone ljummen. När jag väl
började dricka sake sade alla att jag skulle dricka den sval, precis som vitt
vin och gärna i vinglas. I många år därefter många år till drack jag saken i
glas, till dess jag fick lära mig att sake av tradition dricks i små koppar
eftersom det främst handlar om att dricka sake och umgås med vänner, inte som
vi gör med vinet att diskutera dess dofter och smaker, för det lämpar sig
vinglaset bättre. Numera dricker jag helst saken i små fina koppar, så som
japanerna gör, även om vinglaset rent doftmässigthar sina fördelar. Men varm?
Nej, det dröjde till dess jag var på en fantastisk restaurang (nu dessvärre
stängd) i en av förorterna till Tokyo, då jag fick uppleva hur olika typer av
sake kan tempereras på olika sätt. Vår charmiga servitris Yuri, som också
lagade en del rätter åt oss (!), tempererade nu nästa sake till oss. Jag vet
inte varför, men 28-29 grader sågs som den perfekta temperaturen för den Burajo från prefekturen Niigati vi nu
serverades. Det är tyvärr svårt att hänga med i svängarna när de olika sorterna
presenteras, man talar oftare om vilken typ av sake det är, hur den här gjord
och från vilken del av Japan den kommer (det finns cirka 1 300
sakebryggerier, så det är en del att hålla reda på) än exakt vilken sake det är
avseende namn och bryggeri. I det här fallet missade jag bryggeriets namn.
Personligen
tyckte jag att den här saken var den minst goda av alla vi drack den här
kvällen, den vad lite fadd och saknade fräschör och kanske berodde det på att
jag mer är van vid de friska fruktighet som de finaste svalt serverade
sakesorterna har.
Vi presenterades en rätt under tillagning, en
sötvattensfisk av typen ayju (som en
slags liten makrill), hade bakats i halm. Det lätt rökiga köttet plockades
sedan från fisken och blandades med ett kokt ris i en skål. Jag hade lite
sojasås på, vet inte om det var korrekt, men jag tyckte att lite extra sälta
och smak satte en annan sista spets på rätten.
När på tur stor en sake från Choryo Brewery och det var deras Yoshinosugi Tarusake Omachi Junmai
vi nu fick serverad. Tarusake betyder att saken är lagad i fat av cederträ en
kort tid, i just det här fallet tre veckor. Faten ger en diskret pepprighet och
dessutom en liten nyans av ceder (tänk cigarrlåda), men för övrigt var den här
saken medelfyllig, fint texturerad och lite fet. Det jag verkligen gillade med
den just här och nu, var att den fina tonen av cederträ på ett fantastiskt sätt
matchade den lilla rökigheten i fisken. Annars gillar jag tarusake till stekt eller grillad mat.
Slutligen serverades vi två minst sagt exceptionella
sakesorter, båda från det topprankade Yucho Shuzu Brewery i Nara. Den
första sorten var Alpha Kaze no Mori
som var byggd av ris som hade polerats till 65 procent. Det här var en
fantastiskt elegant, läckert fruktig och mjukt texturerad sake med en ovanligt
frisk syra, som gjorde att den fick en vinös känsla och fräschör som
överträffar det mesta av annan sake jag har provat. Mängder av citrus,
citrusskal, vita vinbär och blommighet fyllde den eleganta doften. Superhärligt,
verkligen.
Den andra sorten
var betydligt mer sällsynt, eftersom dess framställning innebär att man låter
munkar förmäska och förvalta risen under begynnelsen av framställningsprocessen
för att sedan ge det tillbaka till bryggeriet när själva bryggningen ska
starta. Exakt vad de gör är oklart, men kanske spelar miljöbytet en roll när
det kommer till de jäst-och bakteriekulturen som arbetar när risets stärkelse
bryts ner till förjäsbart socker. Metoden kallas bodiamoto och jag hade aldrig tidigare hört talas om den. Saken
buteljerades opastöriserad som Takacho
Junmai Bodiamoto och bjöd på en mycket fylligare, djupare och mer komplex
smak, men den var också en aning lite sötare och hade inte alls den friska syra
och fräschör som saken intill hade.
Därmed var den här fantastiska, personliga och
smakmässigt sätt underbara måltiden över. Jag är verkligen förtjust i den här
restaurangen, både för maten och den stora gästfriheten och servicekänslan. Är
du i Tokyo, boka gärna bord här – jag tror inte att du blir besviken.
PS! Vill du lära dig mer om sake, dess tillverkning och
olika typer av sake, gå in på www.akebono.se
och fliken ”Om sake”, där hittar du massor av grundkunskap om sake.
2 kommentarer:
Hej Michel, tack för ett trevligt, välskrivet och informativt inlägg, precis som alltid!
Saken du glömde skriva ned namnet på kommer ifrån Choryo Shuzo. Här är deras hemsida http://www.choryo.jp/english.html
mvh Jens
Tusen tack Jens, det är sannerligen inte lätt att hänga med i svängarna med alla namn och termer och att utifrån "lös information och fragment av uppfattad fakta" googla sig fram till rätt fakta låter sig inte göras så enkelt.
Skicka en kommentar