Bortamatch den 3 augusti

Så samlades ett härligt gäng vänner med champagneglas i handen, igen. Alltid lika kul med kalas. Champagnen hade ett aningen gyllene skimmer i det halmgula, såldes en viss mognad. Den känslan fick man än mer i doften, som förenade en lätt brödig ton med nyanser av citronskal, apelsin, lätt rostade mandlar och svamp. Helt klart mognad. Men smaken kändes riktigt frisk, ungefär som jag känner att årgång 1996 brukar vara, men med ett djup, en rondör och så läckert brödig och nötig att jag tyckte att åldern borde vara något större. Min gissning föll på 1990, det var rätt, sedan gick det betydligt sämre. De gissningar på hus jag lade fram var fel och precis lika fel var min känsla av att vinet helt eller till största del var gjort att Chardonnay (all citrus). Tvärtom var champagnen gjord till 100 procent av Pinot Noir från 40 år gamla stockar byn Bouzy (klassad som grand cru) och bara i en volym om 3 850 flaskor. Jag hade aldrig tidigare druckit denna 1990 Comtesse Marie de France Brut från firman Paul Bara, faktiskt inte ens sett någon årgång av den. Vilken miss – men nu är ordningen återställd, vinet är noterat på inköpslistan. Den här gillade verkligen.

I den runda bourgognekupan väntade middagens första vin, djupt och ganska fetaktigt kritig i doften, gul frukt med nyanser av persika och citronskal, därtill en liten fatnyans som vittnade om jäsning i helt eller delvis nya ekfat. Kroppen var så pass fyllig och fet att vi inte kunde tänka oss annat än grand cru, förmodligen Bâtard-Montrachet eller mer troligt Montrachet eftersom strukturen var så pass bastant. Återstod ålder och vinhus. Känslan sa drygt tio års ålder och min gissning föll på 2005 eller kanske mer troligt 2004 eftersom syran ändå var stram, äldre än så ville jag inte gå i min gissning eftersom vinet inte hade någon tillstymmelse till oxidation (som är så vanlig i Bourgogne) eller ens tydlig mognad. Så var det vinhuset, som jag borde ha kunnat ta tycker jag eftersom jag har besökt Domaine Jacques Prieur flera gånger. Det är ett lite bortglömt hus med stor produktion viner på alla nivåer, inte minst premier cru och grand cru. Den 2006 Montrachet Grand Cru vi hade i våra glas kommer från en 0.59 hektar stor äga i byn Chassagne-Montrachet och med det är man en av de större ägarna i den 8.02 hektar stora vingården. Två tredjedelar nya 228 liter stora ekfat, såklart det noteras, men eken är ändå väldigt väl integrerad. Gott …

Årets första fina kantareller, plockade i Värmland, smörstekta plus lite grädde mot slutet för en extra krämig textur och sedan serverade på en smörstekt toast och på det lite löjrom och körvel. En rätt som den här är tack var det feta alldeles utmärkt till vita viner med fyllighet, som det vi hade, eller fruktiga och eleganta röda viner, som de som skulle följa härnäst.

Mognad, och även tydlig ålder, det var mina två första tankar när jag började prova de två ljusröda och en aning tegelnyanserade viner vi hade i glasen framför oss. Båda vinerna skänktes direkt ur flaskorna, därför hade de inte fått chansen att blomma ut och det skedde nu i våra glas. Det första vinet uppfattade jag som de äldre av vinerna, dess svagt rödbärig frukt och blommighet hade fortfarande en viss intensitet, men här fanns också skogsgolv (jordighet, multna löv, svamp och tryffel) som gav vinet en stor komplexitet. Smakmässigt var vinet livlig och frisk med en len textur och fortfarande vital fruktighet och det var väldigt gott, och växte också i intensitet med luften. Jag tycker att det är svårt att ursprungsplacera gamla viner eftersom mognadstonerna är tydligare än vad platsspecifika dofter och smaker är – Bourgogne var självklart, en ålder på cirka 35-40 år kändes rimligt, men om det var Vosne-Romanée, Morey-Saint-Denis (jag hade chansat på grand cru Clos de la Roche här) eller Gevrey-Chambertin kunde jag inte säga med någon direkt säkerhet. Ursprunget var jag glädjande nog bara 100-200 meter fel på, grannvingården ligger i grannbyn och vinet var en 1974 Latricières-Chambertin Grand Cru från den för mig helt okända négociantfirman Quancard Père et fils, en av alla tidigare existerande vinfirmor som antingen har bytt namn vid generations- eller ägarskifte eller helt enkelt har lagts ner.

   Vinet intill var fört lite blygare, det var helt klart mer elegant och silkigt, dessutom mer blommigt och en aning mer parfymerat. Det kändes också lite yngre. Med luft kom det här vinet att växa och bli alltmer elegant och förföriskt och då upplevde jag också att det hade ett större djup och en yppig, len textur. Det var helt klart det bättre vinet av de två och dess balans var enastående. I glaset en 1970 Musigny Grand Cru från Domaine Comte Georges de Vogüé. Och jag som trodde det var yngre, typ 1985!

De två röda bourgognerna var ”pausviner”, de två röda vi skulle ha till maten serverades nu. Återigen två viner med viss mognad, men betydligt yngre än de två nyss serverade. Bourgogne stod jag fast vid, den eleganta röda fruktigheten, fräschören och mineraliteten bekräftade det. Det första vinet hade en helt sagolik körsbärsaromatisk och blommig doft och nu var jag åter i byn Morey-Saint-Denis (på grund av körsbären) och producenten Domaine Dujac (finessen, parfymen och det lilla örtiga inslaget av stjälkar), och det var rätt. Jag hade till och med flytet att spika årgången, det var bara vingården jag missade. Facit: 1995 Clos Saint-Denis Grand Cru. Ett magnifikt vin.

   Men vad gjorde det när vinet intill hade större djup och både yngre och mer spänstig mörk bärfrukt med en fantastisk blommighet. Sett till intensiteten, den aromatiska stjälkkryddan och den mörka färgen, kunde jag inte få det till någon annan producent än Domaine Leroy, vilket också var rätt. Man talar väldigt ofta om terroir och by- eller vingårdstypicitet i Bourgogne, men man måste också lägga in aspekten att alla producenter har något av en egen husstil. Den hos Domaine Leroy är ganska typisk och avslöjar sig ofta ganska lätt. Smakmässigt var denna 1995 Latricières-Chambertin Grand Cru lite knuten i början, det hade också en del strävhet kvar, men av alla viner vi drack den här kvällen var det här också det som växte och utvecklade sig allra mest. Om vinet från Domaine Dujac kändes helt drickfärdigt nu, vid 22 års ålder ska betonas, känner jag nog att vinet från Domaine Leroy gärna kan få ett par års lagring till innan det når samma sammetslena känsla.

Blodanka, serverad på två sätt, det skulle våra fina bourgogner utsättas för. Brösten stektes och delades och lades upp på en spegel av en ankfond inkokt med madeiravin från Barbeito. Till detta en ankleverterrin med köttet från de konfiterade anklåren. På terrinen lite späd och fräsch sallad, på brösten en bakad palsternacka och ohemult mycket riven svart vintertryffel från Western Australia i Australien, en av mina favoriter i tryffelvärlden. Vansinnigt gott och briljant tillagat av chef Mr Z.

Vinorgien fortsatte och temat höll i sig, men nu hade vi förflyttat oss till 2000-talet. Det första vinet bjöd på en fantastisk elegans, men det var helt klart lättare och sirligare i sin frukt och saknade kanske också lite djup och längd i sin röda bärfrukt. En typiskt blommig vegetal nyans drog tack vare vinets finess tankarna till Domaine de le Romanée-Conti vilket var rätt. Det fanns dock ett lite stick av grön kryddighet i doften och en försiktig bitterhet i smaken som för mig är allra mest typisk för den lite komplicerade årgången 2004, men också återfanns i 2007 och i mycket mindre omfattning i 2011. Visst var vinet trots sin lilla gleshet och gröna detalj i doften riktigt gott, men jag hade nog mer trott på Echézeaux eller Grands Echézeaux, nu var det 2007 La Tâche Grand Cru vi hade fått och även om det känns som ett alldeles onödigt gnäll ska man kunna vänta sig en dimension till av just det här vinet.

   Om ett vin från samma årgång ska ”slå” 2007 La Tâche Grand Cru bör det sett ur min erfarenhet komma från samma firma eller maximalt två tre andra firmor. Nu var den tätare färgen och mer uttalade stjälkkryddigheten och även strukturen så pass tydlig att vi genast tog oss till Domaine Leroy, den husstilen tyckte jag mig känna igen. En viss stramhet, en tydlig mineralitet och en lång och underbar eftersmak som dock fortfarande hade en liten kärvhet noterade jag också. Och vinet var 2007 Latricières-Chambertin Grand Cru och fick min röst som godaste av de två.  Fyra fat blev det av det här vinet, inte särskilt mycket …

   Vi drack de två nollsjuorna till lite Comté, bara som dan var och helt utan tillbehör eller bröd. Ibland är det enkla det bästa.

Två extra viner serverades nu och det från Rob var det första. Det var ett alldeles makalöst läckert vin, det var fullpackat med solmogen fruktighet, framför allt nästan kokta vildhallon men också med små nyanser av syrliga röda körsbär, därtill en stor bukett av djupröda rosor. Stilen kändes igen, men jag gjorde samma misstag som flera gånger tidigare på grund av vinet yppighet och fruktintensitet, jag tog gissningen till Kalifornien eller möjligen Australien. Det kan låta märkligt och dåligt med tanke på att vinet kom från klassisk mark i Bourgogne, men det finns gott om viner i nya världen som drar åt det här hållet till. Hade jag varit mer uppmärksam på den torra och mineraliska eftersmaken hade jag nog lagt vinet i Bourgogne redan från början. Det underbara och förföriskt charmerande vinet kom från Domaine Fourrier (som alltid gör yppiga viner) och var hans 2014 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos Saint-Jacques Vieille Vigne som kommer från en 1.00 hektar stor lott planterad 1910 i denna premier cru, som i alla avseende ger viner på nivån grand cru. Fabulöst gott, en riktigt publikfriare, men också ett ytterst seriöst vin som har en minst två decennier fin livsutveckling framför sig.

Mitt eget vin var av helt annan sort, det var mörkare och tätare och hade en helt annan inriktning på doften; mörkare bär, stenigare mineralitet, lite rökighet, färskt men väl mörat kött, vitpeppar, lakritsrot och fänkål. Det var verkligen mycket på gång här och eftersom vinet inte hade dekanterats innan hade det fullt sjå med att öppna upp sig i glasen. Jag visste ju vad det var för vin, men jag tyckte nog ändå att det fanns tydlig personlighet av Syrah från norra Rhône tack var köttigheten och kryddigheten, men vi var i nordöstra Oregon, USA. Eller närmare bestämt The Rocks District of Milton-Freewater, eller som vinmakarna Christophe Baron och Elizabeth Bourcier hellre säger, Walla Walla Valley. De båda gör ju vinerna från Cayuse Vineyards, som är den stora stjärnan här, men just denna 2008 No Girls Syrah La Paciencia Vineyard har märket No Girls som avsändare och det är Elizabeth som till fullo ansvarar för vingården och vinframställningen. Hundra procent Syrah, hundra procent hela druvklasar, äldre ekfat, 3 600 flaskor om året – och just 2008 som första årgång.

Desserten var en pavlova av maräng och lakritsmarinerade hallon, jordgubbar och därtill vaniljglass. Enkelt och gott.

Och i glaset blev det 1988 Château d’Yquem, en snart 30 år gammal sötnos som fortfarande har alla ungdomliga anletsdrag kvar. Färgen är fortfarande fullt ut gyllene utan några kopparfärgade nyanser, doften fortfarande märkt av söta aprikoser, gula russin, honung, saffran och bittermandel, den är stor och intensiv och bjuder på ett stort djup. Kroppen är fyllig, djup och generöst söt med samma uppsättning av aromer som i doften och med en god syra och superb balans. Det man inte noterar något av är det nya ekfaten som vinet är jäst och lagrat i – den tonen har mattats av med åren i flaska. Tänk att det är så otroligt gott med vinet från mytomspunna Château d’Yquem.

Ett litet extravin till dök in, nu ett djupt och mörkt vin med helt annan fruktighet än i kvällens tidigare röda viner. Mörka bär, men mer åt svarta vinbär och björnbär än körsbär, en fortfarande kännbar ton av nya fina ekfat oc det fanns också en läckert stenigt mineralitet, vilket gjorde att jag ett tag trodde att vinet kom från något av bergsdistrikten i Napa Valley. När så inte var fallet kunde jag inte få det till annat än att producenten borde vara Verité (så elegant var vinet) eller Peter Michael Winery (då djupt och bra var det) och korrekt var den senare. Det fortfarande unga vinet var deras 2006 Les Pavots, en bordeauxblend av 77 procent Cabernet Sauvignon, 13 procent Cabernet Franc, åtta procent Merlot och två procent Petit Verdot. De nya faten noteras men har verkligen inte framträdande plats och de 15.5 procent alkohol som etiketten berättar för mig fick jag leta efter.

Ja, så återstod bara ett glas underbar grappa från mästaren själv, Romano Levi i Neive. Ingen gjorde grappa som han, ingen gjorde så personliga etiketter som han, ingen grappaproducent pryder min egen spritsamling bättre än han. Synd att han gick bort … men med det ökade kultvärdet i hans grappa. Idag är det en ynnest att få njuta det dyrbara dropparna.