Så samlades ett härligt gäng vänner med champagneglas i
handen, igen. Alltid lika kul med kalas. Champagnen hade ett aningen gyllene skimmer
i det halmgula, såldes en viss mognad. Den känslan fick man än mer i doften,
som förenade en lätt brödig ton med nyanser av citronskal, apelsin, lätt
rostade mandlar och svamp. Helt klart mognad. Men smaken kändes riktigt frisk,
ungefär som jag känner att årgång 1996 brukar vara, men med ett djup, en rondör
och så läckert brödig och nötig att jag tyckte att åldern borde vara något
större. Min gissning föll på 1990, det var rätt, sedan gick det betydligt
sämre. De gissningar på hus jag lade fram var fel och precis lika fel var min
känsla av att vinet helt eller till största del var gjort att Chardonnay (all
citrus). Tvärtom var champagnen gjord till 100 procent av Pinot Noir från 40 år
gamla stockar byn Bouzy (klassad som grand
cru) och bara i en volym om 3 850 flaskor. Jag hade aldrig tidigare
druckit denna 1990 Comtesse Marie de
France Brut från firman Paul Bara, faktiskt inte ens sett
någon årgång av den. Vilken miss – men nu är ordningen återställd, vinet är
noterat på inköpslistan. Den här gillade verkligen.
I den runda bourgognekupan väntade middagens första vin,
djupt och ganska fetaktigt kritig i doften, gul frukt med nyanser av persika
och citronskal, därtill en liten fatnyans som vittnade om jäsning i helt eller
delvis nya ekfat. Kroppen var så pass fyllig och fet att vi inte kunde tänka
oss annat än grand cru, förmodligen Bâtard-Montrachet
eller mer troligt Montrachet eftersom strukturen var så pass bastant. Återstod
ålder och vinhus. Känslan sa drygt tio års ålder och min gissning föll på 2005
eller kanske mer troligt 2004 eftersom syran ändå var stram, äldre än så ville
jag inte gå i min gissning eftersom vinet inte hade någon tillstymmelse till
oxidation (som är så vanlig i Bourgogne) eller ens tydlig mognad. Så var det
vinhuset, som jag borde ha kunnat ta tycker jag eftersom jag har besökt Domaine
Jacques Prieur flera gånger. Det är ett lite bortglömt hus med stor
produktion viner på alla nivåer, inte minst premier
cru och grand cru. Den 2006 Montrachet Grand Cru vi hade i
våra glas kommer från en 0.59 hektar stor äga i byn Chassagne-Montrachet och
med det är man en av de större ägarna i den 8.02 hektar stora vingården. Två
tredjedelar nya 228 liter stora ekfat, såklart det noteras, men eken är ändå
väldigt väl integrerad. Gott …
Årets första fina kantareller, plockade i Värmland,
smörstekta plus lite grädde mot slutet för en extra krämig textur och sedan
serverade på en smörstekt toast och på det lite löjrom och körvel. En rätt som
den här är tack var det feta alldeles utmärkt till vita viner med fyllighet,
som det vi hade, eller fruktiga och eleganta röda viner, som de som skulle
följa härnäst.
Mognad, och även tydlig ålder, det var mina två första
tankar när jag började prova de två ljusröda och en aning tegelnyanserade viner
vi hade i glasen framför oss. Båda vinerna skänktes direkt ur flaskorna, därför
hade de inte fått chansen att blomma ut och det skedde nu i våra glas. Det
första vinet uppfattade jag som de äldre av vinerna, dess svagt rödbärig frukt
och blommighet hade fortfarande en viss intensitet, men här fanns också
skogsgolv (jordighet, multna löv, svamp och tryffel) som gav vinet en stor
komplexitet. Smakmässigt var vinet livlig och frisk med en len textur och
fortfarande vital fruktighet och det var väldigt gott, och växte också i
intensitet med luften. Jag tycker att det är svårt att ursprungsplacera gamla
viner eftersom mognadstonerna är tydligare än vad platsspecifika dofter och
smaker är – Bourgogne var självklart, en ålder på cirka 35-40 år kändes
rimligt, men om det var Vosne-Romanée, Morey-Saint-Denis (jag hade chansat på grand cru Clos de la Roche här) eller
Gevrey-Chambertin kunde jag inte säga med någon direkt säkerhet. Ursprunget var
jag glädjande nog bara 100-200 meter fel på, grannvingården ligger i grannbyn
och vinet var en 1974
Latricières-Chambertin Grand Cru från den för mig helt okända
négociantfirman Quancard Père et fils, en av alla tidigare existerande
vinfirmor som antingen har bytt namn vid generations- eller ägarskifte eller
helt enkelt har lagts ner.
Vinet intill var
fört lite blygare, det var helt klart mer elegant och silkigt, dessutom mer
blommigt och en aning mer parfymerat. Det kändes också lite yngre. Med luft kom
det här vinet att växa och bli alltmer elegant och förföriskt och då upplevde
jag också att det hade ett större djup och en yppig, len textur. Det var helt
klart det bättre vinet av de två och dess balans var enastående. I glaset en 1970 Musigny Grand Cru från Domaine
Comte Georges de Vogüé. Och jag som trodde det var yngre, typ 1985!
De två röda bourgognerna var ”pausviner”, de två röda vi
skulle ha till maten serverades nu. Återigen två viner med viss mognad, men
betydligt yngre än de två nyss serverade. Bourgogne stod jag fast vid, den eleganta
röda fruktigheten, fräschören och mineraliteten bekräftade det. Det första
vinet hade en helt sagolik körsbärsaromatisk och blommig doft och nu var jag
åter i byn Morey-Saint-Denis (på grund av körsbären) och producenten Domaine
Dujac (finessen, parfymen och det lilla örtiga inslaget av stjälkar),
och det var rätt. Jag hade till och med flytet att spika årgången, det var bara
vingården jag missade. Facit: 1995 Clos
Saint-Denis Grand Cru. Ett magnifikt vin.
Men vad gjorde
det när vinet intill hade större djup och både yngre och mer spänstig mörk
bärfrukt med en fantastisk blommighet. Sett till intensiteten, den aromatiska
stjälkkryddan och den mörka färgen, kunde jag inte få det till någon annan
producent än Domaine Leroy, vilket också var rätt. Man talar väldigt ofta om
terroir och by- eller
vingårdstypicitet i Bourgogne, men man måste också lägga in aspekten att alla
producenter har något av en egen husstil. Den hos Domaine Leroy är ganska
typisk och avslöjar sig ofta ganska lätt. Smakmässigt var denna 1995 Latricières-Chambertin Grand Cru
lite knuten i början, det hade också en del strävhet kvar, men av alla viner vi
drack den här kvällen var det här också det som växte och utvecklade sig allra mest.
Om vinet från Domaine Dujac kändes helt drickfärdigt nu, vid 22 års ålder ska
betonas, känner jag nog att vinet från Domaine Leroy gärna kan få ett par års
lagring till innan det når samma sammetslena känsla.
Blodanka, serverad på två sätt, det skulle våra fina
bourgogner utsättas för. Brösten stektes och delades och lades upp på en spegel
av en ankfond inkokt med madeiravin från Barbeito. Till detta en ankleverterrin
med köttet från de konfiterade anklåren. På terrinen lite späd och fräsch
sallad, på brösten en bakad palsternacka och ohemult mycket riven svart
vintertryffel från Western Australia i Australien, en av mina favoriter i
tryffelvärlden. Vansinnigt gott och briljant tillagat av chef Mr Z.
Vinorgien fortsatte och temat höll i sig, men nu hade vi
förflyttat oss till 2000-talet. Det första vinet bjöd på en fantastisk elegans,
men det var helt klart lättare och sirligare i sin frukt och saknade kanske
också lite djup och längd i sin röda bärfrukt. En typiskt blommig vegetal nyans
drog tack vare vinets finess tankarna till Domaine de le Romanée-Conti vilket
var rätt. Det fanns dock ett lite stick av grön kryddighet i doften och en
försiktig bitterhet i smaken som för mig är allra mest typisk för den lite
komplicerade årgången 2004, men också återfanns i 2007 och i mycket mindre
omfattning i 2011. Visst var vinet trots sin lilla gleshet och gröna detalj i
doften riktigt gott, men jag hade nog mer trott på Echézeaux eller Grands
Echézeaux, nu var det 2007 La Tâche
Grand Cru vi hade fått och även om det känns som ett alldeles onödigt gnäll
ska man kunna vänta sig en dimension till av just det här vinet.
Om ett vin från
samma årgång ska ”slå” 2007 La Tâche Grand Cru bör det sett ur min erfarenhet
komma från samma firma eller maximalt två tre andra firmor. Nu var den tätare
färgen och mer uttalade stjälkkryddigheten och även strukturen så pass tydlig att
vi genast tog oss till Domaine Leroy, den husstilen tyckte
jag mig känna igen. En viss stramhet, en tydlig mineralitet och en lång och
underbar eftersmak som dock fortfarande hade en liten kärvhet noterade jag
också. Och vinet var 2007
Latricières-Chambertin Grand Cru och fick min röst som godaste av de
två. Fyra fat blev det av det här vinet,
inte särskilt mycket …
Vi drack de två
nollsjuorna till lite Comté, bara som dan var och helt utan tillbehör eller
bröd. Ibland är det enkla det bästa.
Två extra viner serverades nu och det från Rob var det
första. Det var ett alldeles makalöst läckert vin, det var fullpackat med
solmogen fruktighet, framför allt nästan kokta vildhallon men också med små
nyanser av syrliga röda körsbär, därtill en stor bukett av djupröda rosor.
Stilen kändes igen, men jag gjorde samma misstag som flera gånger tidigare på
grund av vinet yppighet och fruktintensitet, jag tog gissningen till
Kalifornien eller möjligen Australien. Det kan låta märkligt och dåligt med
tanke på att vinet kom från klassisk mark i Bourgogne, men det finns gott om
viner i nya världen som drar åt det här hållet till. Hade jag varit mer
uppmärksam på den torra och mineraliska eftersmaken hade jag nog lagt vinet i
Bourgogne redan från början. Det underbara och förföriskt charmerande vinet kom
från Domaine
Fourrier (som alltid gör yppiga viner) och var hans 2014 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos Saint-Jacques
Vieille Vigne som kommer från en 1.00 hektar stor lott planterad 1910 i
denna premier cru, som i alla
avseende ger viner på nivån grand cru.
Fabulöst gott, en riktigt publikfriare, men också ett ytterst seriöst vin som
har en minst två decennier fin livsutveckling framför sig.
Mitt eget vin var av helt annan sort, det var mörkare och
tätare och hade en helt annan inriktning på doften; mörkare bär, stenigare
mineralitet, lite rökighet, färskt men väl mörat kött, vitpeppar, lakritsrot
och fänkål. Det var verkligen mycket på gång här och eftersom vinet inte hade
dekanterats innan hade det fullt sjå med att öppna upp sig i glasen. Jag visste
ju vad det var för vin, men jag tyckte nog ändå att det fanns tydlig
personlighet av Syrah från norra Rhône tack var köttigheten och kryddigheten,
men vi var i nordöstra Oregon, USA. Eller närmare bestämt The Rocks District of
Milton-Freewater, eller som vinmakarna Christophe Baron och Elizabeth Bourcier
hellre säger, Walla Walla Valley. De båda gör ju vinerna från Cayuse Vineyards,
som är den stora stjärnan här, men just denna 2008 No Girls Syrah La Paciencia Vineyard har märket No
Girls som avsändare och det är Elizabeth som till fullo ansvarar för
vingården och vinframställningen. Hundra procent Syrah, hundra procent hela
druvklasar, äldre ekfat, 3 600 flaskor om året – och just 2008 som första
årgång.
Desserten var en pavlova av maräng och lakritsmarinerade
hallon, jordgubbar och därtill vaniljglass. Enkelt och gott.
Och i glaset blev det 1988 Château d’Yquem, en snart 30 år gammal sötnos som fortfarande
har alla ungdomliga anletsdrag kvar. Färgen är fortfarande fullt ut gyllene
utan några kopparfärgade nyanser, doften fortfarande märkt av söta aprikoser,
gula russin, honung, saffran och bittermandel, den är stor och intensiv och
bjuder på ett stort djup. Kroppen är fyllig, djup och generöst söt med samma
uppsättning av aromer som i doften och med en god syra och superb balans. Det
man inte noterar något av är det nya ekfaten som vinet är jäst och lagrat i –
den tonen har mattats av med åren i flaska. Tänk att det är så otroligt gott
med vinet från mytomspunna Château d’Yquem.
Ett litet extravin till dök in, nu ett djupt och mörkt
vin med helt annan fruktighet än i kvällens tidigare röda viner. Mörka bär, men
mer åt svarta vinbär och björnbär än körsbär, en fortfarande kännbar ton av nya
fina ekfat oc det fanns också en läckert stenigt mineralitet, vilket gjorde att
jag ett tag trodde att vinet kom från något av bergsdistrikten i Napa Valley.
När så inte var fallet kunde jag inte få det till annat än att producenten
borde vara Verité (så elegant var vinet) eller Peter Michael Winery (då
djupt och bra var det) och korrekt var den senare. Det fortfarande unga vinet
var deras 2006 Les Pavots, en
bordeauxblend av 77 procent Cabernet Sauvignon, 13 procent Cabernet Franc, åtta
procent Merlot och två procent Petit Verdot. De nya faten noteras men har
verkligen inte framträdande plats och de 15.5 procent alkohol som etiketten
berättar för mig fick jag leta efter.
Ja, så återstod bara ett glas underbar grappa från
mästaren själv, Romano Levi i Neive. Ingen gjorde grappa som han, ingen gjorde
så personliga etiketter som han, ingen grappaproducent pryder min egen
spritsamling bättre än han. Synd att han gick bort … men med det ökade
kultvärdet i hans grappa. Idag är det en ynnest att få njuta det dyrbara
dropparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar