Middag den 18 augusti

Rhônedalen har totalt cirka 69 000 hektar planterad vingårdsareal, ägd och förvaltad av omkring 5 300 vinodlare i det mycket varmare och generellt sett flackare södra Rhône och det något svalare, mycket stenigare och mestadels brantare norra Rhône. Omkring 90 procent av arealen är planterad med blå druvsorter, i södra Rhône dominerat av Grenache och Mourvèdre och i norra Rhône uteslutande Syrah. En liten del, cirka sex procent av de totala vinvolymen, är rosévin gjord av blå druvor. Bara strax under fyra procent av vinet är vitt och här figurerar otaliga gröna druvsorter. I norra Rhône antingen Marsanne och Roussanne alternativt Viognier, i södra Rhône framför allt Grenache Blanc.

   Instegsvinerna har Côtes-du-Rhône som ursprung och kan vara bland de mest attraktivt prissatta kvalitetsvinerna i Frankrike, de som bär ursprunget Côtes-du-Rhône Villages kommer från ett stort antal byar med lite högre status i södra Rhône, som är det mycket större området jämfört med norra Rhône. I början av mars hade jag det stora nöjet att guida tio vänner i min vinklubb genom södra och norra Rhônedalen, där vi gjorde ett stort antal fantastiska besök hos flera av de allra bästa producenterna. Det blev som vanligt en makalös vinresa bortom det allra mesta som annars arrangeras i vinreseväg – helt klart en Once in a Lifetime, som jag kallar de vinresor jag arrangerar.

  

Nu var det dags för en återträff för att väcka minnen till liv, för att umgås, för att äta god mat och dricka viner på temat Rhône. Chef AG Styles och Nata hade intagit sina platser i köket på Café Rotsunda och lagat upp en femrättersmeny som skulle matcha olika stilar av Rhôneviner.

Vi började som vanligt kvällen med champagne, det är alltid festligt, men hur gör man en logisk koppling mellan Champagne och Rhône? Det var enkelt, jag valde två champagner där champagnehuset antingen har samma ägare som en producent i Rhônedalen, eller ett hus som har ett samarbete med en vinmakare i Rhône.

   På det första temat valde jag Billecart-Salmon i byn Mareuil-sur-Aÿ i distriktet Vallée de la Marne, en producent som till viss del ägs av familjen Frey som också äger Paul Jaboulet Aîné i Tain l’Hermitage. Jag hade valt firmans prestigechampagne, 2002 Cuvée Nicolas François Billecart, en cuvée av cirka 60 procent Pinot Noir och 40 procent Chardonnay som är svaljäst i ståltankar och efter assemblage och den andra jäsningen har vinet tillbringat tio år på sin jästfällning innan dégorgering. Det här är en fortfarande ung och stram champagne, men det har en underbar blommighet och citrusfruktighet. En skön start på kalaset med andra ord.

   Den andra champagnen kom från kooperativet i Aube och vinmakaren Michel Chapoutier i Tain l’Hermitage, som tillsammans har skapat märket Devaux. Just den här champagnen, 2008 Stenopé, är den första årgången man gjorde, en cuvée av Pinot Noir (som är den viktigaste druvan i Aube) och lite Chardonnay. Det här är en smakrikare champagne än den från Billecart-Salmon, lite mer av röda och gula äpplen, dessutom en svagt rostad och brödig nyans som skänker en viss komplexitet. Jag noterade också en liten fetma som av citronskal. Helt torr, påtagligt frisk, men inte lika mineralisk som den föregående champagnen.

 

Alla resenärer hade tagit med viner på temat Rhône, men vad de hade tagit med visste jag inte. Vitt från Rhône och rött från Rhône hade jag sagt att de skulle ta med sig, det var typ så långt jag visste när menyn hade planerats. Gästerna fick sedan själva försöka matcha in sina viner till de rätter som lagades. Först i menyn var en rätt som skulle gå till vita viner, en i risvinäger och saltlag hastigt rimmad filé av dorade (guldbraxen) som sedan stektes lätt. Den serverades med en limemajonnäs, musslor, friterade små bläckfiskar och en kraftig inkokt musselfond med ponzu (citrussmaksatt sojasås) och brynt smör. Idén med rätten var att förena något stekt, fetaktigt och umamirikt för att matcha de vita rhônevinernas feta textur och deras lite vaxiga och gulfruktiga toner.  

Helt oplanerat skulle den första trion viner komma att visa de tre olika grundstilarna av vitt vin från Rhône. På temat norra Rhône och druvsorten Marsanne kom 2005 Saint-Joseph Blanc Les Granits från M Chapoutier att vara ett fantastiskt fint exempel. Vinet görs till 100 procent av Marsanne från 50-70 år gamla stockar i en mager granitjord på sluttningar i vingården Les Granits söder om staden Tournon. Att vinet var 12 år gammalt var en viss risk, Marsanne har en tendens att oxidera och bli äpplig. Så var det inte alls med detta vin, det var tvärtom spänstigt och typisk mineraliskt med bara en fin antydan av honung, vax och rostade nötter i den annars pigga citrus- och gula plommonfrukten. Små skördeuttag (20 hektoliter per hektar) har gett koncentration och lagringen i ståltankar och nya ekfat har inte gett vinet särskilt mycket ny karaktär – här är det vingården, jorden och druvan som gäller.

  Nästa vin var också skolboksmässigt, påfallande rikare i frukten (persika och aprikoser) och med en ljuvlig blommighet som inte kunde komma från någon annan druvsort än Viognier. Hela karaktären är typisk för Condrieu och på temat hade Team Beach plockat med sig en helt underbar 2015 Condrieu Coteau de Vernon från toppfirman Georges Vernay, som i mångt och mycket är den firma som gav liv åt den närmast självdöende appellationen Condrieu för 50 år sedan. Då fanns det bara åtta hektar vingård här, 20 år senare fanns det 20 hektar, idag odlas Viognier på 178 hektar och appellationen och vinet Condrieu är därmed säkrat för framtiden. Coteau de Vernon är en 2.50 hektar stor vingård i den södra delen av appellationen som planterades på 1930-talet av Francis Vernay – det är således den äldsta vingården med Viognier i Rhône, och i världen. Vinet är jäst i 225 liter stora ekfat, 25 procent nya, och visst noterar man en delikat vaniljnyans från faten i den yppiga frukten. Syran är medelgod, men ändå finns här en fin fräschör.

   Det tredje vinet var allra blygast, ungt och lite knutet, det hade en lite mer värmande känsla av alkohol men också en viss fräschör och stenig mineralitet. Jag tog min gissning till södra Rhône och Châteauneuf-du-Pape och kände tack vare blommigheten att det borde finnas en del Roussanne i cuvéen, som troligen var dominerad av Grenache Blanc. Hade jag gett mig själv lite mer tid åt eftertanke hade jag säkert kunnat gissa bättre på vinet, nu kom facit snabbare av Newlanders (som hade serverat vinet) att vinet kom från Domaine Pegau och var deras superba 2015 Châteauneuf-du-Pape Cuvée A Tempo. Det här är ett av de allra godaste vita vinerna från Châteauneuf-du-Pape.

När jag planerade middagen utgick jag från att det mest skulle bli röda viner, därför hade jag tänkt ut en rätt som smak- och doftmässigt skulle spegla framför allt Syrah från norra Rhône. Nu kom det dock många fler vita viner än väntat, vilket i och för sig var kul. Barbie och Eddy stod för nästa duo av vita viner, precis som de andra vinerna blint serverade. Det första av dem var elegant, lite mer återhållet och finstilt än det andra, men med en fin blommighet som troligen hörde hemma i druvan Viognier. Det skulle visa sig vara sant, och precis lika sant var också den tes man hör på domänen Georges Vernay, att vinerna från Condrieu faktiskt kan utvecklas med lagring. Vinet 2010 Condrieu Coteau de Vernon (superkul med två årgångar av det här fantastiska vinet!) visade absolut på det – ju år är faktiskt en ansenlig ålder för den här vintypen som annars sägs ska drickas inom ”ett par år”. Det här vinet var fortfarande ungt, men det hade tappat den mest yppiga blommigheten och frukten.

   Den fanns dock i överflöd i grannvinet, där aprikoser, persikor och söt citrus trängdes med en del blommighet (vita liljor och violpastiller) och en tydlig men ändå väl integrerad ekfatskaraktär. Jag tänkte omedelbart att vinet kom från E Guigal, men min första tanke var att det var deras Hermitage Ex-Voto, men så fort det första vinet hade avtäckts och visat sig komma från Condrieu, insåg jag att det fylliga, rika och läckra vinet intill var 2010 Condrieu La Doriane. Denna toppselektering kommer från omkring 30-40 år gamla stockar i tre små lotter om totalt 1.82 hektar, en av lotterna ligger alldeles intill Château Grillet, och vinet är jäst och lagrat under tio månader i hela nya ekfat. Inte heller det här vinet upplevdes gammalt eller ens fullt ut moget. Bara gott, riktigt gott!

Rätten vi hade lagat var svartrötter, kokta i saltat citronvatten och sedan stekta runt om i smör till en lätt brynt yta. Till det lite sticklök som också bara var stekt. Till de här två komponenterna i rätten passade viogniervinerna helt fantastiskt – de klarade också av de andra två delarna av rätten. Såsen var en smakrik kycklingfond som hade kokats in med sådant som ofta återfinns doftmässigt i syrahvinerna från norra Rhône; vitpeppar, lagerblad, timjan, rosmarin och lakrits (den tonen fångade jag genom en japansk alg som har saltats och torkats och doftar och smakar salmiak). Såsen fungerade faktiskt bra även till de vita vinerna, men den tempurafriterade salvian var en aning för doft- och smakrik.

Det tredje vinet i den här omgången var dock rött – kraftigt och kryddigt (som jag hade hoppats på när jag satte maträtten – och det hade en generös och lite sötaktig fruktighet med drag åt mörka solmogna bär, men också en vaniljsöt och lätt kryddig ekfatston. Spontant tänkte jag på Hermitage La Chapelle från Paul Jaboulet Aîné, det uppför sig ungefär så här i unga årgångar. Dock hade Don Paso inte tagit med ett vin från Rhône, utan ett vin på temat ”Rhône Rangers” som jag hade hintat om i inbjudan att man kunde få ta med. Således USA, och således Alban Vineyards i Edna Valley (dit vi reste för ett par år sedan) och med det kunde jag tämligen snabbt lägga fram min gissning, 2009 Reva Syrah från en 5.70 hektar stor vingård som delvis planterades 1989. John Alban är en lika skicklig vinodlare som vinmakare och helt klart har han inspirerats av Philippe Guigal och lagrar därför sina toppviner (som det här) i helt nya ekfat under cirka 40 månader. Och resultatet? Enastående!

Jag hade hoppas på att någon god vän skulle ta med sig något vin med mer eller mindre mognad och så blev det också. Spontant fann jag båda vinerna lite rikare i frukten än vad jag väntar mig av Syrah, dessutom hade de en mer rödaktig nyans i frukten än vad Syrah brukar ha, därför var jag direkt inne på att det här rörde sig om viner dominerade av Grenache. Därmed satte jag båda vinerna i Châteauneuf-Pape, vilket var korrekt. Spontant trodde jag att vi hade Henri Bonneau i första glaset och Barbe Rac från Michel Chapoutier i andra glaset … och det var fel.

   Min första felgissning var dock inte så tokig, Domaine Pegau är väldigt nära i familjerelation och i stil med Henri Bonneau. Nu hade vi den andra årgången för Laurence Féraud (hennes far var mycket nära vän med Henri Bonneau) i våra glas, 1998 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Laurence, en cuvée av cirka 75-80 procent Grenache och resten främst Syrah och Mourvèdre, vinifierat på klassiskt vis i hela klasar (med stjälkarna) och därefter uppfostrat i medelstora foudres i knappt fyra år. Underbart komplex, jordig och lite rustik, samtidigt med en ren och elegant hallonliknande frukt med nyanser av lakrits och salvia, nästan lika silkig som vinerna från Château Rayas, men med lite mörkare färg och frukt och större struktur. Fin mognad, men inte fullt ut mogen.

   Vinet intill hade likheter i frukten och kryddigheten, men det hade en lite större parfym och kändes än mer elegant. Det jag hade fel i min ursprungliga gissning var att det här vinet, till skillnad från Barbe Rac som är druvrent av Grenache, är en cuvée av samtliga tillåtna druvsorter här, i just detta fall cirka 30 procent vardera av Grenache och Mourvèdre med tio procent vardera av Syrah och Counoise, därtill lite smått av övriga druvor. Ja, det var den underbar 1998 Châteauneuf-du-Pape från klassiska Château de Beaucastel i den lite svalare nordöstra hörnan av appellationen vi hade i våra glas. Superb, elegant, nyanserad, närapå silkeslen, tilltalande men samtidigt bara försiktigt kryddig och mest av allt, otroligt fint balanserat.

När jag tänker på mogna röda viner, dras min råvarujakt alltid ner mot och under jorden. Det blir rotsaker och svamp och tryffel som jag använder för att spegla det jordiga och komplexa sekundäraromerna i de mogna vinerna. Fina jordärtskockor hade kokats nästan mjuka i saltat vatten, vitt vin, lagerblad och lite rosmarin och timjan, därefter stekts i smör. En kräm av potatis och svampgrädde (smörstekt svamp som kokas in i grädde och sedan mixas) fick stå för en krämig och smakrik textur. Därtill smörstekt svamp av olika slag (shiitake, karljohansvamp, kantareller och ostronskivling) samt stora champinjonhattar som hade rökts och sedan grillats. Över det hela säsongens sista australiska vintertryffel. Gissa om det här blev en succé!

Nästa servering av viner var sagd att bli ”unga eller fylliga röda viner” och så blev det, om än med en väldigt spretig ursprungslista. Det första av vinerna kände jag till, det kom från Team Beach och hade inte maskerats för mig. Jag valde att slå upp det i karaff ungefär en timma innan det serverades och jag tempererade det till cirka 16-17 grader så att det skulle upplevas friskt och elegant när det kom i glaset – för att sedan snabbt ta sig ett par grader upp de första minuterna. Vinet kom från den 15 hektar stora biodynamiska firman Domaine de la Vieille Julienne i den norra och lite svalare delen av Châteauneuf-du-Pape. Det här är helt klart en av mina favoriter i den stora appellationen och besöket hos dem röstades fram som ett av de allra bästa under hela resan. Det vin vi hade i våra glas var deras superexklusiva toppcuvée 2012 Châteauneuf-du-Pape Réservé, som är ett av de högst prissatta vinerna i appellationen, därmed också i södra Rhône. Mer än 2 400 flaskor om året gör man inte, det är således också ett sällsynt vin. Det är en cuvée av omkring 90 procent Grenache och tio procent Syrah från en liten lott med sandig jord planterad 1905 i vingården Les Trois Sources. Full avstjälkning, jäsning i cementtankar och sedan lagring i äldre foudres under 12-14 månader. Ung och lite tight, finstämt och läcker körsbärsliknande frukt som har sällskap av vildhallon, lakrits och sydfranskt örtlandskap, tydligt strukturerad och en för appellationen ovanligt fin syra. Det är vingårdens svala nordliga läge som gör vinet så friskt och elegant. Ungt och läckert, men det kan behöver minst fem år till för att släppa greppet om sin struktur och lyfta fram fruktkroppen mer.

 

Nästa vin var ordentligt kryddigt – lagerblad, timjan och violpastiller noterades – det var tätt i frukten, sötaktigt ekfatskryddigt och otroligt djupt. Kroppen var fyllig, tät och generös med ordentliga men ändå välbalanserade tanniner och en fortfarande tydlig ekfatskaraktär. Eftersom temat var Rhône stannade vi alla kvar i Rhône i våra gissningar och då kunde vi inte tänka oss något annat än att vinet kom från E Guigal och något av deras topplägen i Côte-Rôtie. När vi fick fel på det och det framkom att det var Don Paso som hade serverat vinet (och som tidigare hade serverat vinet från Alban Vineyards i Kalifornien), förstod vi att vi hade blivit blåsta igen. Således Kalifornien, men nu Sine Qua Non, som är ett av de mest magiska besök vi har gjort under resorna tillsammans. Det unga vinet var 2012 Stock Syrah, en cuvée av 84 procent Syrah, sju procent Grenache, sex procent Petite Sirah och en procent Mourvèdre från de egna Eleven Confession Vineyard, Cumulus Vineyard (där vineriet ligger) och The Third Twin Estate Vineyard, samt nio procent som köptes från White Hawk Vineyard. En tredjedel hela druvklasar och 52 procent nya fat är två detaljer från framställningen. Otroligt gott och otroligt roligt att bli lurad – igen. Det är nämligen inte första (eller sista) gången jag förväxlar vinerna från Sine Qua Non och E Guigal.

Det tredje vinet var för de flesta av oss mycket lättare att placera, det hade alla attributen av Syrah från norra Rhône; mörk frukt, intensiv utan att vara söt, kryddig med drag åt krossad vitpeppar, en gnutta lakrits, medelfyllig kropp, viss fräschör, god syra, tydlig mineralisk sälta och en ordentlig struktur av tanniner. Jag noterade också en stenig ton i vinet. Helt klart norra Rhône. Sedan satte diskussionen igång om vilken appellation det var. Jag tänkte först Saint-Joseph, eller kanske Hermitage för djupet och den steniga mineraliteten. Jag tänkte inte Crozes-Hermitage eftersom vinet hade för stort djup och för tydlig tanninstruktur, heller inte Cornas eftersom jag inte tyckte att tanninerna var riktigt så framträdande. Men det var Cornas, dock med ett par års mognad, 2006 Cornas från den 8.50 hektar lilla personliga toppfirman A Clape, som också var ett av de bästa besöken vi gjorde. Vinet kommer från ett flertal lägen på den bitvis branta granitsluttningen, en del av lotterna har 40-50 år gamla stockar, andra mellan 80 och 110 år gamla. Framställning i hela druvklasar och lagring i gamla ekliggare, här ändrar man sanna mina ord (tack och lov) inte på det vinnande konceptet att hålla fast i tradition.

Dessa tre smakrika röda ”Rhôneviner” serverades till lammstek. Vi hade skurit ut mittbitarna av stekarna, bundit upp dem och stekt dem i olivolja med krossad vitlök, rosmarin och timjan, sedan bakat dem långsamt i ugnen till 53 graders kärna. Av benen kokades en lammfond med rött vin, vitlök och rotgrönsaker, en fond som kokades ihop från fem liter till ungefär åtta deciliter – först då får man den magnifika koncentration som gör såsen så exceptionell. Lite kryddstekta (korianderfrö och spiskummin, två grymt bra kryddor till syrahviner) morötter samt haricots verts fick stå för det gröna inslaget. I den mån något av vinerna skulle ha haft en tydlig strävhet, vilket Syrah från norra Rhônedalen kan ha, ville jag lägga till en krämig textur som skulle fånga upp och runda av strävheten. Den kom i form av en kräm av vita bönor som mixades med getost och smaksattes med salt, peppar, citronsaft samt rikligt med persilja, timjan och rosmarin som hade hackats fint.  

Rob hade med sig ytterligare ett vin och jag var bara tvungen att kontra med ett annat vin enligt min princip ”kan man så ska man”. Samtidigt var det en ren slump att fullträffen kom – märkligt nog är vi vinvänner ofta oväntat synkade med varandra trots att vi inte kommunicerar om vilka viner vi tänker ta med. För Rob var nog syftet att jag brukar tala om Cayuse Vineyards, en av mina favoriter i världen när det kommer till Rhônedruvor utanför Rhône, för min egen del föll valet av vin naturligt eftersom min intention är att vi ska åka till Oregon och Washington State nästa sommar. Och det är just här man hittar Cayuse Vineyards.

   Doften i vinerna från Cayuse Vineyards är säregen, intensivt men elegant fruktig med antydan av sötma, kryddigt från stjälkarna (här är det så gott som alltid jäsning med hela druvklasar som gäller) med en ton som drar åt krondill, ordentligt peppar- och örtkryddigt samt ett halvt charkuteri – därtill en stenighet. Således var jag bensäker på producenten ifråga. Vinet var deras 2013 Syrah Armada Vineyard som kommer från en 2.83 hektar stor vingård planterad med hög densitet 2001 alldeles intill vineriet, som ligger mitt i appellationen The Rocks District of Milton-Freewater i det nordöstra hörnet av Oregon.

   Jag själv hade korkat upp och dekanterat en 2012 Syrah En Chamberlin Vineyard som kommer från en 3.45 hektar stor vingård bara en kort bit bort, planterad 2000 på egna rötter med både Syrah (till det här vinet), Tempranillo och lite Cabernet Sauvignon (till vinet Widowmaker).  Det här vinet var lite djupare och även mörkare i färg och fruktighet, jag upplevde det också en liten aning silkigare texturerat, men för övrigt ett ganska snarlikt vin med fina tanniner och en stor komplexitet. I båda fallen alldeles utsökt kvalitet.

Som osträtt serverade vi en 30 månaders Comté med lite krisp av surdegsbröd (bitar av brödet steks i smör, kryddas med salt och peppar och får sedan torka över ett dygn innan det hela mixas till ett grovkornigt smakrikt ströbröd). På detta lite tryffelhonung och rivna hasselnötter. Tanken med den mogna osten och honungen var att möta den fetma man finner i bra vita Rhôneviner, och tanken med tryffeln och nötterna var att möta upp en mognadston i vinerna. Den tanken föll i mycket god jord!

Mitt eget vin kom från M Chapoutier och skulle få cirkeln att slutas, eftersom jag tidigare på kvällen hade serverat en oväntat ung och pigg 2005:a av det här vinet. Nu var den en 2001 Saint-Joseph Blanc Les Granits som hade skänkts upp i glasen, dekanterad fem timmar tidigare. Jag hade väntat mig ett mycket mognare vin, men färgen var bara svagt gyllene och inte nämnvärt äldre (om ens alls) än den något yngre version vi druckit tidigare). Doften bjöd dock på en lite större mognad, underbara toner av honung, gula äpplen och färska hasselnötter fanns där, men också en fin vitalitet i frukten och en komplex nyans av krossade stenar. Smaken var medelfyllig och fet och riktigt läckert frisk och spänstig – ett helt fantastiskt vin som med all önskvärd tydlighet visare att Saint-Joseph kan vara lika bra som de mycket dyrbarare vinerna från Hermitage.

   Nu fick vi det också påvisat i jämförelsen med vinet intill, som också kom från M Chapoutier och var en betydligt mörkare och mer mogen 1999 Ermitage de l’Orée från en 3.50 hektar stor vingård med 60-70 år gamla stockar som växer i en alluvial jord på kalkstensbotten. Visst var det gott, djupt och välstrukturerat med ett djup och en längd som gjorde vinet alldeles perfekt till osträtten, men jag själv (och några andra vid bordet) höll vinet från Saint-Joseph som det bättre och mer eleganta av de två. Nu brukar det här vita vinet från Hermitage vara av kraftigare slag och det brukar också mogna ganska fort, så det fanns ju lite orättvisor i jämförelsen.

Något dessertvin hade vi inte, däremot hade AJ Styles gjort en dessert, en clafouti (en slags mandelkaka) med körsbär och en körsbärslag med inslag av Chartreuse Verte VEP, och därtill en supergod och krämigt texturerad vaniljglass. En skön avslutning på en fantastisk kväll!

Summering: 12 gäster, 60 Riedelglas och 17 viner.