Les Marchands den 9 juni

Santa Barbara är en riktigt härligt liten stad, havet och solen, palmerna och gatorna, folklivet och kulturen, restaurangerna och barerna. Egentligen finns precis allt här för att livet ska kännas som ett kalas. Samtidigt är det kvalitet snarare än publikfriande turisttrams som råder i folkvimlet. Och så har man ju vinlandet Santa Barbara County runt hörnet, med hundratals vinfirmor och med en mer avslappnad och lågmäld vinturism som förmodligen borde beskrivas vara i sin linda, trots att det har gått 10 år sedan kultfilmen Sideways (som utspelades här) gick upp på biograferna och gjorde vinvärlden här i södra Kalifornien till hela världen. Den här eftermiddagen och kvällen tillbringade vi här, i min älskade stad Santa Barbara, och vi styrde kosan till stadens allra bästa vinbar, Les Marchands. Det här stället vill du inte missa, tro mig!!

Les Marchands är lika mycket en supertrevlig och sommelierstyrd vinbutik som en vinbar och enkel restaurang. Ett ställe som detta är (eller borde vara) den främsta målsättningen för den entreprenör som bryr sig om riktig vinkultur. Här finns ett fantastiskt urval av viner, ett par hundra, från framför allt Kalifornien men också andra vinländer, att köpa och ta med hem eller dricka på plats till priser som känns minst sagt rimliga, såvida det inte står Domaine de la Romanée-Conti, Coche-Dury eller Jean-Louis Chave på etiketten. Men vi hittade massor av gott.

Vi började kvällen med två chardonnayviner, båda av elegantare snitt. Den 2012 Chardonnay Pinnacle Vineyard från firman Ceritas och köpta druvor i Santa Cruz Mountains vi fick serverad i första glaset var ung och stram, tydligt driven av syra, de steniga jordarna och närheten till det kalla havet. Frukten drog mest år citrus, citrusskal och blommor, men den var försiktig. Och ung. Tänk om tre fyra år, då är det här vinet nog ganska burgundiskt, skulle jag tro.

   Jämförelsen kom från Arnot-Roberts, en av mina absoluta favoriter i det moderna Kalifornien. Deras 2012 Chardonnay Watson Ranch kommer från sydöstra Napa Valley, som har dalgångens allra svalaste klimat. Det här året gjorde man hela 14 fat av det, oftare blir det bara hälften av detta, eller till och med en fjärdedel. Det här vinet var lika elegant, men något djupare och med en lite tydligare känsla men ingen doft eller smak av fatlagringen. Det här vinet gillades skarpt och jag tror de flesta av oss höll det som det bättre.

Normalt sett finns bara små enkla tilltugg att äta till vinerna här på Les Marchants, det är ju trots allt en vinbar, men den här kvällen hade man gjort sig till (troligtvis eftersom jag hade talat med dem om att vi var tio personer som ville äta ”middag”, om än av enklare slag) och serverade en fyrarättersmeny för bara 55 dollar per person. Säsongen för färsk majs har precis inletts och det firades med en riktigt god soppa av majs och potatis som getts textur med crème fraiche och fått en liten kryddig arom av lite bacon och ett uns saffran. I all sin rustika karaktär var det här en väldigt god och uppskattad soppa. Det fungerade också rätt bra till de eleganta chardonnayvinerna.

Jag kunde verkligen inte låta bli att gå över ån efter vatten, på en bänk i vinbutiken stod en hel uppsättning av viner från Etienne Sauzet, en av mina favoriter för vit bourgogne, och den utmärkta men förhållandevis lilla årgången 2012. Att ens se ett par flaskor av 2012 Puligny-Montrachet Premier Cru La Truffière hade jag inte kunnat drömma om, det här året gjordes så försvinnande liten mängd. Men där stod vinet och för 175 dollar blev det ett blixtsnabbt beslut om köp och dricka nu. Såklart var vinet korkdefekt, så j-la typiskt! Med sorg i blicken kom vår sommelier och berättade det, och det finns inte ord nog att beskriva besvikelsen och behovet av att en gång för alla släppa denna värdelösa och 500 år gamla uppfinning bakom sig och gå över till skruvkapsyl eller garanterad förslutning.

   Så det blev till att öppna en flaska till, och även om den var blyg i början, särskilt jämfört med de eleganta men ändå smakrikare amerikanska vinerna, tog sig vinet bit för bit framåt, uppåt och åt sidorna och hade till slut brett ut sig i full kraft, men med bibehållen finess. Vilket supergott vin!

Maträtten till var kanske inte den bästa till vinet, men nu hade vi utgått från att plocka ihop en riktigt fin vinlista (återigen, det är en utbildnings- och livsnjutarresa, inget precist och vetenskapligt exakt) och egentligen inte brytt oss särskilt mycket om vad som skulle landa på tallriken.

   Pastan var kokt med bläckfiskbläck och hade krabba och lite koriander som garnityr. Så långt var allt nästan helt och hållet frid och fröjd. Däremot hörde en påtagligt chilehet sås med flygfiskrom till, den satte stopp för vinets doft och smak, därför lät jag såsen vara. Jag njuter hellre av riktigt gott vin är god mat.

Vi fortsatte på gårdagens tema av pinotviner av elegantare snitt, det kändes som ett måste i och med att det fanns så otroligt mycket fina sådana här i butiken. Firman Ceritas kom därför återigen på tapeten och deras 2012 Pinot Noir Hacienda Secoya Vineyard från nordliga och svala Anderson Valley i västra Mendocino bjöd på en sammetslen textur och nästan sötaktigt charmerande körsbärs- och hallonfrukt, men smaken var torr med finstilta tanniner och stor fräschör. Att alkoholhalten ligger på 13.1 procent bidrar till att ge vinet en lätt och elegant munkänsla och det är riktigt härligt.

I glasen intill stod Arnot-Roberts i två tappningar. Även om grundidén med lätthet och måttlig alkoholhalt är densamma, skiljer sig filosofin åt framställningsmässigt. Till att börja med arbetar man här med hela druvklasar, vilket leder till att stjälkarna ger vinerna en något gräsig och aningen örtigt komplex doft och smak. Dessutom är man något mer måttlig med svavel. Det här är egentligen ”naturviner”, men de håller sig på rätt sida av det märkliga, vinerna från Arnot-Roberts är korrekta och synnerligen välgjorda och eleganta. Och rena i doften!

   Det första av dem, 2012 Pinot Noir Peter Martin Ray Vineyard, kommer från en gammal fin vingård uppe i Santa Cruz Mountains och var det lite mer rustika av de två. Precis nyupphällt noterades en liten nyans av Brettanomyces, vildjästen, men den vädrades bort med lite luft och istället dansade en kavalkad av röda frukter och bär och även en rätt komplex jordighet fram och tillbaka i doftregistret. Det här blev pinotomgångens vinnare enligt en seriöst genomförd omröstning.

   Lite större elegans och något mer intensiv och parfymerad rödfrukt fann man i 2012 Pinot Noir Legan Vineyard som också den hade sitt ursprung i Santa Cruz Mountains. Även här noterades en liten kryddighet från stjälkarna och syran var livlig och tanninerna silkeslena. Det är två riktigt fina pinotviner som med största säkerhet har ett 20-årigt liv framför sig.

   ”I och för sig vet vi inte, det här är ju första årgången vi gör pinotviner, men vi är helt övertygade om att det finns en bra lagringspotential i våra pinotviner”, berättade Nathan Roberts när vi provade hela deras uppsättning av viner för ett drygt halvår sedan.

Nästa rätt var rustik och i all sin enkelhet så god att ett par av mina vänner sa att det var resans godaste rätt, hittills. Jag kan i och för sig hålla med, fine dining i all ära, men det finns något magiskt gott med ursprunglig och enkel mat. Det är som att komma hem, till mammas mat, och det finns faktiskt inget bättre.

   I botten på den djupa tallriken lite smörslungad vitkål, på det ett ägg pocherat till 63 grader, därtill lite stekt hemgjord korv (eller snarare ”restauranggjord”, kocken bor ju inte i restaurangen) och så en fin hög med hyvlad potatis som bakats krispig i ankfett. Magnifikt. Och alldeles enastående pinotvänligt.

 

Av en ren slump hade vi hittat ett vin från Wind Gap Wines, som ägs ax den begåvade vinmakaren Pax Mahle. Han gör viner i en klassisk och elegant stil från vingårdar med svalt läge. Det vin vi hittade var en 2011 Old Vine Grenache Sceales Vineyard från Sonoma, fint rödfruktig med saftiga hallon och plommon som främsta doftgivare och med en druvtypisk kryddighet som drog lite grand åt lakritsrot. Smaken var len, medelfyllig på sin höjd, det här är en elegant grenache som mer uppför sig som en lite traditionell sydfransk rackare än en grenache från Kalifornien (i alla fall sådana vi är vana vid från Kalifornien). Jag gillade verkligen det här vinet, som serverades lätt källarsvalt och därmed uppfattades ännu mer elegant.

Kvällens blindgångare hade Don Paso tagit med för att lura oss. Och det gjorde han, vi satt alla uppe på läktarna och blickade ut i blindo med våra vilda felgissningar. Jag trodde det första vinet kom från Ribera del Duero och var gjort av Tempranillo, det kom från Duoro och den utmärkta producenten Dirk Niepoort och var hans 2009 Batuta. Fint rödfruktigt med tydliga tanniner, en god fräschör och något jag uppfattade som krossad sten. Här var det rustika portugisiska druvor i händerna på en skicklig vinmakare med god blick över världens finaste viner som har gjort vinet modernt och ytterst elegant. I receptet står druvorna Tinta Amarela, Tinta Franca, Tinta Roriz, Rufete och Malvasia Preta och de kommer från 70 till 100 år gamla vinstockar i vingården Quinta do Carril. Tack för denna godsak.

   Vinet intill var inte riktigt min sak, tät och sötfruktig med nästan viskös kropp, helt klart ett varmt område eller (för) sent skördat, en överdrivet stor fatkaraktär som gett vinet en sötkrydda och lätt fatbesk karaktär och egentligen inte min stil. Min första gissning var en överdriven och överfatad cabernetbomb från solvarma 2004 i Napa Valley, min andra en superkoncentrerad och återigen överfatad tappning från Priorat. Fel på båda. Walk over och utvisning, tänkte jag. I glaset 2010 Clio (Monastrell och Cabernet Sauvignon) från Bodegas El Nido i Jumilla i Spanien, en firma och ett vin som har överösts med lovord och toppbetyg men som inte har landat på pluskontot hos mig. Kul att prova dock, det måste jag tillstå.

I menyn ingick också en liten osttallrik (osten kom från trakten kring Bourgogne, men jag missade vad den hette) med ett litet sötaktigt och syrligt inslag av honung och nektarin, samt goda pistaschnötter.

Kvällens sista vin, som jag beställde in, var egentligen helt fel att dricka som det var. Denna 2006 Nebbiolo Bricco Buon Natale från Clendenen Family Vineyards och druvor köpta från en liten lott i Bien Nacido Vineyard i Santa Maria Valley, bör luftas väl och sedan drickas till god mat – precis så som man gör med en god barolo. Men nyfikenheten att prova vinet, framför allt dela med sig av vinet till alla gäster som inte har en chans att prova det hemma, gjorde att det landade i glasen. Här fanns en fin rödfrukt och viss blommighet, förvisso inte av samma parfymerade slag som det man finner i fina viner av Nebbiolo i Piemonte, men stilen känns igen och vinet är gott. Men ungt och tydligt strävt, dessutom lite knutet och i behov av sällskap på tallriken.

 

Les Marchands, som ligger på 131 Anacapa Street bara ett par stenkast från strandpromenaden och huvudgatan State Street, är ett trevligt ställe som absolut kan rekommenderas. Är man intresserad av vin är det kanske till och med ett måste. Det här är precis den typ av vinbar jag själv skulle vilja driva och framför den typ av vinbar jag själv skulle vilja se i Sverige. Utbudet av viner är riktigt bra, här är det bra sommelierer som har valt ut vinerna, inte kommersiellt inriktade vinhandlare som fyller hyllorna med industriellt trams. Men utöver det fina utbudet och den underbara, lite ruffa men varma miljön, kan man köpa viner med sig hem. Det gjorde vi också, såklart. Vi klängde och klättrade som besatta uppför de flera meter höga hyllorna i jakt på någon rar butelj som kanske gömde sig någonstans i hyllsystemet!