In The Air med SAS den 4 maj

 

Att flyga är ett nödvändigt måste om man vill se världen, ett rätt trevligt nödvändigt måste dessutom. Men att äta uppe i luften är milt uttryckt enbart en nödvändigt ont, och ett allt annat än trevligt nödvändigt sådant. Som om det inte vore nog med att doft- och smaksinnet försämras med upp till 30 procent när man nått flyghöjd, verkar världens flygplanskök och deras kökskonsulter som är att satta på att utveckla maten, göra allt som står i deras makt för att misslyckas. Samtidigt är det inte särskilt svårt att göra mat som dels fungerar i storkok, dels till och med blir bättre (eller åtminstone inte förlorar något på det) av att stå till sig ett dygn eller två, typ grytor och annat gott långkok. Tack och lov är det lite bättre om man flyger i business class. Där är ambitionsnivån avgjort högre, och resultatet om inte riktigt bra, så åtminstone hyggligt bra.

   Som jag har längtat efter att SAS återigen skulle börja flyga direkt till San Francisco, så man slipper det övertrötta och servicefientliga United Airlines genom USA. Den här dagen bordade jag en fräscht Airbus A340-300 och bänkade mig i den stora sköna fåtöljen på rad fyra.

Måltiden började med champagne, klokt vald från en av mina favoritfirmor, Henriot. Det som bjöds var 2006 Brut, diskret äppel- och citrusfruktig med frisk syra och torr, elegant finish. God, absolut, och helt säkert hade den varit ännu godare i ett glad med riktigt kupa nere på landbacken. Nu sippade jag på den till lite cashewnötter, en rätt anständig förströelse som jag sällan roar mig med när jag flyger, eftersom det oftast är jobb när jag kommer fram.

Den lilla förrätten bestod av räkor (smaklösa såklart, ur burk och lag) och äpple med grovskurna rotgrönsaker och klassikern sauce verte. Rent känslomässigt gick jag på 2010 Sauvignon Blanc från Mud House på Nya Zeeland, mest för den spenatgröna örtiga såsens skull. Skolboksmässigt, citrusfruktig, gräs- och nässelaromatisk med en ganska tydlig vinbärsbladston. God? Ja, faktiskt, och helt ärligt en helt rätt typ av vin ha i luften, då 30 procents doftbortfall inte är av ondo. (Oj, det där lät elakt, men det jag menar är att aromatiska viner klarar sig rätt hyggligt högt upp i skyn.)

Och förrätten då? Underkänd. Trist, helt enkelt. Obegripligt ihopsatt, faktiskt!

(Nej, jag är inte förvånad, och min käre vän Gudrun, som jämt envisas med att resa i fransk business class behöver inte ens bemöda sig med att håna mig för SAS, det är inte ens viktigt för mig att det ska smaka bra uppe i luften - jag flyger för att ta mig från A till B.)

Valet av varmrätt föll på ett försök till kinesisk kyckling, serverad med szechuan-nudlar, pak choi och en sesam- och vitlökssås. Hade vi varit på marken hade jag nog tagit havsabborren, som serverades med gnocchi och karljohanssvamp med lite bakad paprika och tapenade, men att äta fisk uppe i luften är inte direkt min grej. Fisk ska vara nylagad, därmed basta.

   Nu var ju kycklingrätten inte heller särskilt upplyftande. Tvärtom – ett bottennapp på hög höjd. Det smakade inte ens medioker kinakrog om den. Tyvärr …    

   Jag hade gärna sett att de hade haft ett rieslingvin på den lilla vinlistan (en champagne, två vita, två röda och ett sött), utvalda av ”… Oz Clarke, en av världens mest erkända vinexperter …”, som det så vackert beskrivs i menyn man får. Jo ja tackar jag! Fint som snus med en vinkändis, förvisso en alldeles för gammal sådan. Ändå tämligen tråkigt. Nog borde man kunna bättre än så här om man är så duktig!

   Till kycklingen valde jag vitt – Shiraz från Australien är sällan min grej, om det inte rör sig om något sparka-stjärt-bra, och sydfranska försök att göra bordeauxblandningar är ju dödfödda redan på idéplanet. Alltså vitt vin. Det blev alltså det ståltanksjästa 2012 Chardonnay från Danie de Wet i Sydafrika. I all sin enkelhet gillade jag det här vinet, som var rent fruktigt och friskt i en så typisk ståltanksstil man kan tänka sig.

Bara av ren nyfikenhet provade jag också ett glas 2010 Heirloom Shiraz från Dandelion Vineyards i Eden Valley, den svalare delen av Barossa Valley. Enligt gurun Oz Clarke skulle vinet vara ett stiltypiskt exempel på det moderna Australien där man numera gör mycket elegantare och friskare viner, och just detta fall skulle ha en vibrerande frukt och komplexa nyanser av tobak och ceder. Vad vinet i själva verket hade, i alla fall när man drack det här uppe i luften, var en övertydlig fatkryddighet, en sötaktig frukt som förvisso bjöd på en viss fräschör, men absolut inget av den mineralitet och komplexitet den lockande texten i vinlistan lovade.

Jag fick helt enkelt förlita mig på en bit Fourme d’Ambert, denna goda grönmögelost, till vilken en liten klick kvittenkompott hörde. Istället för portvin, som den luftburna ”sommelieren” först föreslog, valde jag ett glas 2009 Château Broustet från Barsac. Vackert gyllengult, fint gulfruktigt, friskt, tropiskt och lätt honungsaromatiskt vin med fin sötma och god fräschör. Sett till helheten, var det både bästa maträtten (men åh, det var ju bara en ost) och bästa vinet. Därmed också bästa kombinationen. 

Som vanligt när jag tar mig något starkt uppe i luften hos SAS, väljer jag deras utsökta, smakrika och läckert fatkryddiga cognac från Moyet. Den här luftfärden skiljde sig inte från tidigare …
   Men medan jag satt och njöt av både och ett och ett andra glas cognac, tänkte jag att jag i mitt nästa liv ska bli kulinarisk rådgivare åt ett flygbolag. Det är ett jobb man absolut inte kan misslyckas med!