Jag avskyr möten.
Det tar bara en onödigt massa dyrbar tid som borde ägnas
åt annat, dessutom händer det aldrig något uppseendeväckande eller konstruktivt
på möten. Möten är till för folk som inte jobbar på riktigt, utan bara behöver fördriva
tiden. Usch!
Men när möten blir som det här mötet, då är jag på. Helt
och förbehållslöst.
Det här är den första bortamatchen på hemmaplan sedan
Café Rotsunda slog upp portarna 1998!
Ju fler kockar, desto bättre soppa! Så var det när Chef M
och Chef X med mig som assistent (Gud, vad skönt!) gav sig i kast med råvaror,
grytor, tryffelhyvel, vispar, pincetter, olivolja och allt annat som finns i
ett välutrustat kök.
Först ut en
sallad. Riktiga män äter sallad, om det är en riktig sallad vill säga. Och det
var det. Visst, lite blad fanns där, men det var framför allt sprödkokta
brytbönor, krispiga rädisor, söta och fasta bitar av päron och små buketter av
hastigt blancherad blomkål, men också rikligt av confit av anka, halstrad
anklever och tunt hyvlad färsk sommartryffel - och en god tryffeldressing
också, såklart.
Det här blev en fantastisk kombination med den medelfylliga, solmoget gulfruktiga och bara försiktigt fatvaniljiga men också elegant fräscha 2009 Chardonnay Sierra Madre Vineyard Le Souvenir från en sval vingård i Santa Maria Valley och den med all rätt hyllade vinmakaren Paul Lato. Tack vare vinets kropp och rikedom matchade det ankleverns feta textur och päronets milda sötma, och fylligheten var alldeles perfekt till salladens smakintensitet.
Jag såg hur Chef M sneglade oroligt på skärbrädan, där det låg lite surdegsbröd och nystekt anklever. Tre sekunder, en avsevärd tid för en kreativ kock att fundera, med smaken som främsta vapen.
"Visst måste vi ha en anklevertoast?", frågade
han i samma sekund som stekpannan åter stod på elden för att nu rosta bröd.
Toasten var
himmelsk, lagom stor för två munsbitar, med saftigt med knaprigt stekt bröd,
toppat med bitar av halstrad anklever och lite brytbönor, och såklart toppat
med mer tryffel. Den låg ju ändå bara där.
Samma vin, lika
fantastiskt gott.
Jag begriper
egentligen varför man så ofta serverar söta viner till anklever, nog för att
det är gott, sött i glasen till fet mat, det är alltid en given fullträff, men
det blir ju så svårt att med fulländning hitta en bra och logisk fortsättning i
menyn och vinlistan sedan det söta har vunnit mark i gommen.
Jag ville även för denna duo visa mitt nya egna vin som jag gör med ett par goda vänner, 2009 Cloudy Cabernet Sauvignon från Soil and Soul. Det var lika gott idag som igår, men slapp den onödigt tuffa konkurrensen från viner som kostar dubbelt eller tre gånger så mycket, därför upplevde vi vinet som elegant strukturerat med en fin arom, elegant mineralton och förhållandevis lena tanniner. Men spänsten var fin, och alkoholhalten behaglig, vilket är en av våra ambition. Vi söker inte boom boom i våra viner. Det här vinet är framför allt gott, riktigt gott.
Klassiska maträtter som den här, där det finns en fet textur av grädden, är inte bara goda och uppskattade av de allra flesta gäster, de passar också fantastiskt bra till de allra flesta viner.
Jag hade också dekanterat en 2005 Cabernet Sauvignon Ministrel's Block från en liten vingård i
St Helena och den lilla och utmärkta firman Atalon Winery, ett av två
dussin fina vinerier i det stora stall av prima egendomar som den nu bortgångne
Jess Jackson byggde upp under två decenniers tid.
Vinet var mörkt och hustypiskt djupt med en inställsam fruktsötma som gav tanninerna en avrundad känsla, och i sitt fortfarande unga nuläge var faten en aning kryddiga, men också de väl balanserade av den rika frukten. Det, liksom det lite lättare och stilfullare vinet från Soil and Soul passade som väntat väldigt bra till maträtten.
Vinet var mörkt och hustypiskt djupt med en inställsam fruktsötma som gav tanninerna en avrundad känsla, och i sitt fortfarande unga nuläge var faten en aning kryddiga, men också de väl balanserade av den rika frukten. Det, liksom det lite lättare och stilfullare vinet från Soil and Soul passade som väntat väldigt bra till maträtten.
Osträtten var fantastiskt god. Två av mina favoriter, den
krämigt eleganta och mjukt mjölksöta Brillat-Savarin och den av karoten färgade
hårdosten Mimoulette. Till det grillat surdegsbröd, en söt marmelad av aprikos
och fina färska valnötter.
Det vin jag hade valt byggde på en generös fruktighet,
milda fat och måttliga tanniner, alltså blev den förväntade krocken mindre
dramatisk. Vinet var 2006 Pinot Noir
Tondre Grapefield från Morgan Winery och en liten
intressant och välplacerad vingård i den centrala delen av Santa Lucia
Highlands. Trots att det var gott och trevligt i sig, och att kombinationen
inte blev helt tokig, var den heller inte optimal. Men vad gör det när man är i
goda vänners lag. Vi var faktiskt duktigt sugna på en god pinot, och serverad i
stora bourgognekupor vid 14 grader den ljumna sommarkvällen, satt vinet ändå
helt perfekt.
Sedan plockade jag fram lite gamla dessertviner som har legat i långt över 15 år utan att jag har brytt mig om dem. Trötta och oxiderade åkte de ner i vasken, ett efter ett, även här på Café Rotsunda vaskas viner även om jag vare sig kör med "backslick" eller låter min fars kontokort glöda (de glöder ändå, mina egna alltså, var så säker).
Ett vin som av
mognad nått en djup bärnstensfärg och lätt oxiderad karamellig karaktär, som
dock låg inom acceptansen för mognadskomplexitet, var 1994 Vin de Constance från Klein Constancia i Sydafrika. Vinet
i sig var egentligen för trött, men tillsammans med den karamelliga och nötiga
desserten gifte sig vinet faktiskt oväntat bra. Hade det bara druckits som det
var, eller till en helt annorlunda dessert, skulle jag tvivelsutan ha skickat
ut vinet för att byta ut det mot en yngre och fräschare förmåga.
1 kommentar:
Kan du berätta något om restaurangprojektet?
Skicka en kommentar