En dag på stan den 31 augusti

 

Jag har sannerligen inte många lediga helgdagar på ett år. Den här dagen visade sig vara en sådan och då passar jag för vanlighetens skull på att ägna mig åt samma saker som annars, det vill säga äta och dricka gott. Den här dagen var i och för sig lite speciell, då det stod ett par kalas på dagordningen, samt lite mysigt vinmakarbesök och lite annat besök, och (näst) sist på dagen även middag på min favoritkrog AG på Kungsholmen.

   Till frukost blev det små smakprov av gårdagens spanska hedonism. Fördelen med att servera alldeles för många viner dag ett är att det finns lite gott kvar att prova dagen efter, något som både är kul och lärorikt. Av gårdagens storheter stod ett par ut med samma styrka den här morgonen, och av dem var 2004 Flor de Pingus och 2010 Flor de Pingus från Dominio de Pingus lika potenta nu som då, luften i flaskan hade inte fått dem på fall. Så var det också med de mycket kraftigare 1999 Grandes Añades från Artadi och 2004 Costers de Velles Vinyes från Cellers Mas Doix, som båda hade stått pall för luften och till och med utvecklats positivt till en lite lenare och mer finstilt textur. Lite jamón iberico och en överbliven grillad kalventrecôte som skivades tunt och serverades med kantareller på ett rostat surdegsbröd. Hur svårt ska vara att göra en riktigt bra lördagsfrukost klockan tolv?

Ut på stan, träffa kompisarna Diamond Lager, Yes Mine och Art Hendricks. En flaska champagne är ju aldrig fel, särskilt inte om det är 2002 Grande Année från Bollinger som säljs till vrakpris på trevliga restaurangen Melody på Djurgården. Dess friska och ovanligt lätta men som alltid eleganta smak med inslag av gula äpplen och citronzest blev en fin start på resten av dagen, och den passade också bra till den gravade torsk med brynt smör som fick bli en liten mitt-på-dagen-aptitretare. Mild rätt, milt vin, den enklaste ekvationen i att lyckas med mötet mellan mat och vin. 

   Champagnen levde inte länge i våra glas, så god den var. Alltså blev det läge att beställa in en till flaska, eller något annat. Det blev något annat, ett utsökt elegant och lättgillat vin från Lioco i Sonoma, som till denna tankjästa 2011 Pinot Blanc har köpt druvorna från Chalone i Monterey. Den här typen av vin hör till nya tidens Kalifornien, det är lätt, friskt, rent och med måttlig alkohol. Och det är gott!

Senare blev det en röd bourgogne, ett vin jag hade köpt på känn efter att ha provat deras viner nere på Les Grands Jours de Bourgogne ett par tillfällen. Nu var det upp till bevis om denna 2010 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Plantes från Domaine Amiot-Servelle skulle leverera samma smakrika njutning som i tidigare årgångar. Men det blev … platt fall. Tyvärr. Frukten var förvisso medelfyllig och mogen, ganska intensiv, men den saknade den höjd och parfym man förväntar sig av kombinationen Chambolle-Musigny och 2010. Var den korkdefekt utan att korklukten hade fått fäste? Det kan mycket väl ha varit så, för det första stadiet av korkdefekt är just att vinet blir stumt, lite tråkigt, lite livlöst, detta strax innan det kollapsar och börjar stinka dåligt kork.

Ännu en anhalt på väg mot dagens målfånga gjordes på ett trevligt kalas mitt i stan, där champagnen flödade i samma takt som ett par bartenders skakade och rörde cocktails. Det blev ett par av senare sorten, Mojito och Cosmopolitan. Cocktails är gott, en trevlig umgängesform helt enkelt.

Restaurang AG är restaurangen för den hungrige köttätaren. Typ en sådan som mig med andra ord. Här har jag varit otaliga gånger och kommer alltid tillbaka när köttsuget är som störst. Vi tog direkt in en god bourgogne för att svalka struparna och öka livslusten medan vi tittade igenom deras fina köttlista.

 

Listan på röd bourgogne är riktigt fin här och mina sugna ögon fastnade omedelbart på den fina familjefirman Domaine Bachelet i Gevrey-Chambertin, och deras 2010 Charmes-Chambertin Grand Cru. Såklart ett vin som skulle må prima av ytterligare 10-20 års lagring, men som i nuläget bjuder på en sällsynt läckert rödfruktig och blommig charm med en dansant lättfot. Syran är frisk, mineraliteten tydlig och smaken intensiv och fruktig.

Medan tillbehören trillade in kom nästa röda bourgogne, denna en lite fylligare och rent strukturellt och utvecklingsmässigt yngre 2009 Vosne-Romanée Premier Cru Aux Malconsorts från hyllade Domaine Sylvain Cathiard. Som vanligt behöver det här vinet tid i flaska och tid i glas när det serveras, därför bad vi att få vinet dekanterat. Det hjälpte vinets fruktiga aromer en del på traven, men knutenheten bestod till viss del även om vinets rikare kropp och väldigt fint rödfruktiga (massor av solmogna hallon och körsbär) och fräscha doft och smak var förföriskt. I detta vin liksom i andra unga viner härifrån noterar man en liten fatkryddighet, men det är också något som mattas med de två till fem års första lagring som rekommenderas för det här vinet.

Som av gammal vana beställde vi in ett fat med olika köttbitar, alla grillade medium rare enligt konstens alla regler. Ett av de kött jag verkligen tycker om här och som alla borde prova är det från nordfinska Rönkä, från vilken vi valde en entrecôte av mjölkko. En hög köttarom, fin textur och perfekt marmorering som bidrar med både smak och saftighet.

   Ett annat kött som är värt att beställa in är det ultraexklusiva Wagyu 8+ (numreringen syftar på marmoreringsgraden, där 12 är det högsta) från Chile, också det grillat medium rare, allt annat är synd på ett så fint kött. Smaken på detta kött är närmast himmelsk, rik och elegant på samma gång med en läcker köttsötma, men om smaken är enastående är texturen magisk. Det här köttet smälter i munnen som om vore anklever.

   I vanliga fall hade vi valt restaurangens egen entrecôte, deras Grand Cru, som är välmörad och supergod. Det som lockade oss den här kvällen var en under 47 dagar mörad clubsteak som enligt uppgift hade skördats ur en 72 månader gammal stut från Monforte de Lemos i Galicien i nordvästra Spanien. Det köttet hade åtminstone inte jag ätit förut. Alltså in med en sådan, och valet fann vi vara lyckat då köttet hade en väldigt hög och rik smak. Ett litet gnäll är kanske att vår stek hade en väldigt stor fettkappa …

Tillbehören här på AG är utsökta. Vi tog in både pommes frites, som här är goda men inte fantastiska, och ett par små perfekt bakade potatisar med gott smör och persilja, en skål med smörslungade sockerärter, lite sallad och en av Stockholms bästa bearnaisesåser.

   Samtidigt hade våra bourgogner sinat i glasen och en kraftfull kalifornier fick ersätta dem. Jag måste medge att jag blev riktigt förvånad över hur tät, mörkt fruktig, purpurfärgad och ungdomligt vinet 2001 Cabernet Sauvignon Jericho Canyon från David Ramey Cellars var. Hade jag fått det helt blint serverat hade jag sagt stor, tät och modern cabernet från Napa Valley och den rika årgången 2009, eller möjligen 2007. Jag har en sån här rackare i vinkällaren på Café Rotsunda, men den tänker jag nog inte rör förrän jag går i pension.

Av bara farten beställde jag in en dessert här, de är aldrig konditorperfekta utan har mycket mer en känsla av riktigt fint hemmahantverk. Maten ska vara god, menar krögaren Johan Jureskog, och inte tillkrånglad. Det passar mig utmärkt, tänkte jag när jag med glupskt sötsug krånglade i mig den goda och krämiga citrontarteletten.

En fet mörklackerad Audi A8 med Über tog oss till den trevliga vinbaren Gaston vid Mälartorget i Gamla Stan för att möta upp vad som skulle visa sig vara ett dussin vänner från när och fjärran. Här fylls själen på av värme och vänskap, av glädje och välsmak, och till glasen hittar alltid ett stort antal viner. Efter en god, något smörig och fet, lätt nötigt och något mineralisk 2010 Meursault En la Barre från Antoine Jobard, bytte jag by och färg till 1997 Pommard Premier Cru Les Rugiens från klassiska Hubert de Montille. Vinerna från den här domänen är alltid strama, mineraliska och lite läckert tjuriga, och det här vinet har precis börjat ta ut på rätt sida om sin knutenhet. God, men inte storslagen.

Då flera av mina vänner på plats inte hade provat mitt eget vin 2009 Cloudy Cabernet Sauvignon från Soil and Soul i Napa Valley, kände jag för att beställa in en flaska blint och höra reaktionerna. Det var nog två månader sedan jag drack vinet sist, och även om det fortfarande är ganska tätt och en aning ungdomligt knuten, är vinet klart godare och mer njutbart idag än tidigare i år. Kul att se utvecklingen. Gott är det, om man tycker om lite rikare men samtidigt elegant balanserade kalifornier.

Den långa dagens sista drickbara glädjeyttring blev en 2011 Moulin-à-Vent La Salomine från Château de Beauregard, som rent fysiskt ligger i Mâconnais i södra Bourgogne, men som också gör en del fina viner i Beaujolais på andra sidan bergsryggen. Det var ett sådant vin, lent och mjukt, fruktigt och elegant, lättdrucket perfekt uppfriskande vid sin svala serveringstemperatur.