I maj intog vi Ribera del Duero, nu var det dags för vinresegänget
att inta Café Rotsunda för att återuppleva de fantastiska dagarna där, som
fylldes med det ena underbara vingårdsbesöket efter det andra. Temat var givet,
bara spanska viner i glaset, ett tema som vi med största glädje såg fram emot
då Spanien är ett alldeles enastående vinland.
Det hela började med en stor buffé med tapas i
köksloungen. Här dukades det upp oliver, piemientos
de piquillo, bläckfisk, musslor av olika slag, saltrostade mandlar och
såklart också en rejäl jamón iberico
på ställning som vi karvade loss tunna godbitar från. Nu var det dukat för
fest, och precis när sista handen lades till denna buffé av härligheter vällde
gästerna in på caféet. Efter en tids mumsande, småpratande och skrattande
gjorde jag en skummande musselsoppa med persiljestekta surdegskrutonger i.
Gott, gott, gott.Kvällens första vin hade vi lite delade meningar om då en del ansåg det defekt, andra bara väldigt gammalt. Jag själv anslöt mig till den senare skaran, och kände igen stilen som den Bodegas Lopez de Heredia står för, traditionell så det förslår, men samtidigt med en komplexitet som ingen annan bodega i Rioja når till. Vinet ifråga var en gyllengul 1976 Viña Tondonia Blanco, gjord till 90 procent av Viura och resten Malvasia och lagrad i fat över sex år med regelbundna omdragningar, en vinifikationsmetod som skys som pesten av dagens vitvinsmakare. Men gott blir det, även om just den här flaskan var lite sömnig.
För att få lite mer liv i glasen serverade jag en fenomenal La Bota de Manzanilla 32 från underfirman Equipo Navazos, en firma grundad 2005 och sedan dess köpt äldre soleror från andra sherrytillverkare. Idag hör de till den absoluta toppen i Jerez och deras viner är fullkomligt ljuvliga. Den här sexåriga manzanillan var fjäderlätt, ultraelegant och oväntat frisk med en fin mandelnyans och delikat sälta. Den satt som hand i handske till alla tapas, och precis lika bra till musselsoppan.
Första vinserveringen tog oss tillbaka till min ungdom i vinvärlden, till det klassiska Rioja och Ribera del Duero. En del kära återseenden, andra nya mogna bekantskaper. Med en fint rödfruktig och nästan lite rustikt burgundisk doft inleddes rödvinsdrickandet med 1975 Marqués de Villamagna Gran Reserva från Bodegas Campo Viejo. Vilket härligt vin, så mjukt och lent, ändå friskt och lite mineraliskt. Och såklart helt moget, men på inget sätt trött.
De här klassiska
vinerna mognar till skillnad från dagens tätare viner ganska långsamt och det
kan vara svårt att precisera åldern på dem. Vi var rätt duktiga, och tog i alla
fall 1970-talet på den första rundan som Rob skänkte upp. Ribera del Duero i
nästa glas, detta eftersom vinet var stramare, hade en lite högre syra och
dessutom en finare mineralton. Stilen kändes igen, och gissningen var inte svår
med tanke på att det knappt fanns några producenters i Ribera del Duero på den
här tiden. Alltså Bodegas Vega Sicilia och i detta fall 1976 Vega Sicilia Unico. Doften var alldeles ljuvlig, tätare än de
andra i uppställningen, och med en lätt dillig fatnyans och en skönt köttig kryddighet, men
smaken var en aning tunn mot slutet.
Bäst i
serveringsomgången var den 1978 Gran
Reserva Especial från Bodegas Montecillo som stod på tur.
Här var det också klassisk elegans och komplexitet som gällde, en läcker
jordgubbssöt fruktighet med inslag av apelsinzest, en nyans av vanilj och en
livlig, rent fruktig och frisk smak som möjligen var lite bitter precis mot
slutet.
Tillbaka till
Ribera del Duero, så måste det vara, tänkte jag när jag noterade den lite
stadigare strukturen i den mörka men mogna fyran i omgången. Återigen ett rätt
läckert vin med god mognad. Återigen ett vin från Bodegas Vega Sicilia, men
nu 1983 Tinto Valbuena 5.
Det femte vinet
hade inte alls samma spänst, det kändes till och med lite slappt i slutet av
smaken. Men doften var fin, fortfarande en aning blommig och med en läcker
rödfruktig kropp med en vaniljsöt och diskret fatoxiderad mognadston. God,
klassisk, men inte stor. Jag blev rätt överraskad av att vinet kom från den
gamla tråkiga firman Federico Paternina, en verklig
trotjänare från förr. I glaset deras 1989
Conte de los Anders Gran Reserva, helt okej. Sammantaget var vi alla
överförtjusta i denna tidsresa till det klassiska Spanien, ett land och en
vinstil vi alla har levt med förr om åren, och som jag ibland kan längta
tillbaka till. Vilket härlig dos av vinnostalgi vi fick.
På resan i Ribera del Duero åt vi dilamm och spädgris ett
par gånger om dagen, så kändes det i alla fall. Gott som synden var det, men jag
hade lovat mina medresenärer att inte servera den typen av mat på den här
återträffen. Till mogen spanjor äter man med stor träffsäkerhet paella, därför
kokade jag ihop en sådan med en musselbuljong och ankbuljong som bas, i vilket
riset, lite fänkål och blekselleri samt tomat fick koka in med en fin doft av
saffran. Det hela kryddades med lite hett paprikapulver och garnityret i denna
uppgraderade paella blev confit på anka samt bläckfisk. Gott som det var, ännu
godare till de mogna vinerna. Kombinationen klassisk spanjor och god paella sitter
alltid perfekt!
Äventyret fortsatte och med en trio viner från Bodegas
Vega Sicilia framför oss (blint serverade, som alltid här på Café
Rotsunda), började vi känna oss en aning bortskämda. I den här omgången var vinerna
mycket tätare, och det första vinet var årgången till trots oväntat tätt och
köttigt, superläckert och gott, med en fortfarande kryddig fatkaraktär men en
totalt sett väldigt sammansatt och välbalanserad doft och smak. I glaset en 1991 Vega Sicilia Unico.
Mittenvinet
skilde sig högst väsentligt från de andra två, det var tätare och hade en först
lite knuten men ändå kryddig mörkfruktig doft med inslag av choklad. Med lite
luft i glaset började en fin, ljus och nästan lite rabarberfruktig doft lätta
ur denna täta 1997 Tinto Valbuena 5,
som uppförde sig allt bättre den stod i glaset.
Det tredje
vinet, 1998 Vega Sicilia Unico, var
det tätaste och allra läckraste av de tre, trots att det fanns en något sval
och frisk känsla i vinet. Här möttes den mörka frukten upp av en liten bläckig
nyans och en fin ton av lagerblad. En god tanninstruktur håller fortfarande
ihop vinet, men det har en läcker mognad. Det här är gott, på riktigt.
Det fanns också ett fjärde vin i den här uppställningen,
en outsider som i min gom tog hem spelet som bästa vin. Det var båda rikare,
kändes yngre (jag gissade på 2001, av just det här vinet faktiskt), hade en
mycket mörkare och mer intensiv frukt, en stadig men samtidigt lite annorlunda
och något lenare tannin- och mineralstruktur och en lång, superb och underbart
fruktig och sammansatt smak. Jag gissade på toppfirman Artadi i Rioja, men
skulle ha sagt 1999 Grandes Añades,
en sällsynt och dyrbar toppcuvée de inte längre gör. Grillen var het, köttet tempererat och cafévärden redo med alla tillbehör till varmrätten. Men under tiden blev det lite pausdricka för att guida in resenärerna på spåret till nästa exklusiva vinresa. Vinet skänktes vid cirka 16 graders temperatur, helt perfekt för att lyfta den blommiga och läckert rödbäriga fruktigheten i det smakrika men ändå eleganta vinet. Syran var god, helt klart att förhållandevis svalt klimat, men frukten var slösande utan att bli tung, alltså ett soligt men inte övervarmt vindistrikt. Och det var precis så det var, distriktet ifråga var Santa Rita Hills i södra Kalifornien, producenten var fina Clos Pepe Estate och vinet var deras 2009 Pinot Noir VS, en lite fylligare och något mer fatkryddig men fortfarande riktigt elegant tappning.
Rosagrillad kalventrecôte, ett helt lass med kantareller (tror nog jag stekte tre kilo till nio gäster), baconlindande haricots verts och en livsfarligt med livshärligt krämig potatisgratäng med massor av Gruyère i. Rak och enkel, ärlig och god mat. Dessutom passar den till precis alla viner man kan tänka sig, en nog så viktig faktor.
På resan i Ribera del Duero besökte vi såklart Dominio de Pingus, distriktets och kanske rent av Spaniens allra bästa bodega. Vid besöket och en efterföljande lunchen dracks fyra årgångar av toppvinet Pingus och fyra årgångar av andravinet Flos de Pingus. På denna återträff kunde vi ju inte vara så mycket sämre, bara lite, men fortfarande på en nivå som är absolut sensationell. För inte är det särskilt vanligt ens för en bortskämd prick som cafévärden att på en och samma gång njuta av tre årgångar från Dominio de Pingus.
I första glaset
en superbt mognadskomplex och nästan bordeauxliknande läcker 2000 Flor de Pingus, vars struktur nu
är len avseende tanninerna, men syran och mineraliteten fortfarande har ett fint
livgivande grepp om smaken. Med det här vinet som insteg i den här nya
uppställningen insåg vi alla att det var en trio galet fina viner vi hade att
göra med.
Nästa vin var
just nu det allra läckraste, så gott som helt perfekt balanserat med en nästan
sammetslen textur, ett uns av finaste ekfat, en mörk men ändå vibrerande
aromatisk frukt. Det här måste vara en toppårgång med viss mognad, tänkte jag,
och visst var det så, 2004 Flor de
Pingus. Ett av kvällens viner, tveklöst.
Nu var förvisso
inte 2010 Flor de Pingus ett sämre
vin, tvärtom är det kanske den bästa årgång man har gjort av vinet. Men det är
ungt, fullpackat med mörk, söt, solmogen men fräsch frukt, på sitt sätt
monolitiskt i sin unga uppenbarelse, men ändå med en stor finess och balans.
Syran och mineraliteten är ett par steg spänstigare än i de äldre vinerna, ändå
är texturen mjuk som bomull. Vilket enastående vin.
Vi njöt vinerna
från Dominio de Pingus till kalvköttet, en gjuten kombination i full finess.
En avslutande kvartett viner återstod och det tog inte
mer än fyra sniffar för att inse att vi hade fyra viner från Priorat i glasen.
Det är inte särskilt svårt, frukten är alltid tät och mörk, solmogen med en
gnutta sötma, men alltid med ett läckert stenigt inslag av den krossade skiffer
vinet är vuxet i.
Det första vinet
var tätt, intensivt och alkoholvarmt, det hade en liten fatkryddighet, söt
körsbärs- och björnbärsfrukt och en god tanninstruktur och upplevdes totalt
sett stort. Jag kände inte riktigt igen stilen, men det var inte ett av
distriktet större viner. Det vi hade fått skänkt var 2004 Cartus från Cellers Fuentes. Gott, men en aning
burdust.
Nästa vin kände
jag igen, eller rättare sagt, baserat på hur storslaget, mörkt, tätt och ändå
så vansinnigt elegant det var, kunde det inte vara så särskilt mycket mer än
ett vin från Daphne Glorian och hennes Clos I Terrasses, och det jag
satsade på var deras fullkomligt perfekta vin 2004 Clos Erasmus, och så var det såklart (tack och lov). Det är
rätt märkligt hur ett så mäktigt och fylligt vin med en alkoholhalt på strax
över 15 procent kan upplevas så vansinnigt elegant.
Det tredje vinet kunde
man resonera sig fram till, återigen baserat på en gedigen provningsrutin från
området, och det föll i god jord med en gissning på Cellers Mas Doix, som i
grund och botten är snarlikt vinet Clos Erasmus, men oftast har en något sötare
och mjukare textur och inte alls är lite tätt och mäktligt. Det är egentligen
bara vansinnigt gott, och den tappning vi hade denna kväll var 2007 Costers de Vinyes Velles, deras
toppvin från de äldsta stockarna.
Vin fyra
kom också från Daphne Glorian, 2010
Laurel, men är en specialtappning för den amerikanska importören Eric
Solomon och hans European Cellars. Det är också ett rikt fruktigt och
tätt vin, men den här årgången såväl som flera andra har jag upplevt vara lite
frän och nästan flyktig. Synd på ett i grunden så bra vin.
Så var det dags för alla ostar, många till antalet och
framför allt insamlade av Eddie och Barbie på deras bilresa genom södra
Frankrike i veckan. Här fanns fantastisk Comté, lite kryddig Gruyère, sensuellt
krämig Brillat-Savarin, ett par små getostar, en mild och ljuvlig blåmögelost,
med mera. Till en så vid samling smaker gör jag aldrig någon större
ansträngning att hitta det perfekta vinet, det går egentligen såvida man inte
tar en god, fruktig och frisk riesling från Tyskland. Men det gjorde jag inte.
Vi hade gott om spanskt temperament i glasen, och det dög gott nog åt oss.Kvällens eftersläckare kom från Chehalem Mountain, en av flera appellationer i Willamette Valley i Oregon. Vi hade kommit att tala om Bergström Wines, vilket föranledde att just den här fina 2008 Pinot Noir De Lancelotti Vineyard fick sätta livet till. Direkt från caféets vinkällare skänktes den upp vid 14 grader, och fick snart nå rätt temperatur, cirka 16 grader. Det blev en fin, rödfruktig och elegant frisk avslutning på den riktigt lyckad återträff.
I eftertexterna
till kvällen stod det "Gänget kommer tillbaka till vingårdarna sommaren
2014, då i Santa Barbara". Då blir det nya fullkomligt galna vinmässiga utsvävningar. Det känns skönt att ha något kul att se fram
emot.
Summering: 9
gäster, 20 viner och 63 Riedelglas
3 kommentarer:
Att Clos Erasmus 2004 överlevde kvällen till morgondagens brunch måste anses vara ett mirakel i sig. Detta gudomliga vin, vars uttryck är i en klass för sig, ahde vi glädjen att dricka förra veckan på en restaurang i Cambrils – alla i sällskapet var förtrollade. Efterföljande dagar gjordes besök på Mas Doix, Vall Llach och Portal del Priorat, det senare en otroligt spännande bodega som bjuder på sin egna, eleganta tolkning av Priorat (såväl som Montsant), fjärran från viner som Vall Llach och Clos Mogador. Vi träffade berömde vinmakaren Joan Asens och fick en grundlig genomgång av deras viner, Tros de Clos står ut som en ny milstolpe i Priorat. Även Les Tallades de Cal Nicolau från Orto Vins, Montsant, med Asens som ansvarig, gjorde ett djupt intryck. En artikel om dessa bodegor i Livets Goda vore super, när kommer den?!
Hej Leif,
Tack för intressant inlägg. Jag håller med dig om att det finns mängder med toppfirmor i Priorat, och jag har rest rätt mycket i distriktet och arrangerat både provningar och middagar på temat, dessutom skrivit väldigt mycket om det tidigare.
Det var ett par år sedan jag reste runt i Priorat, och en ny djuplodad resa står helt klart på listan. Tiden räcker dock inte till för allt som står just på den listan, det blir 3 månaders vinresor ändå varje år. Men jag lovar att göra mitt bästa att inom en inte alltför lång framtid följa din uppmaning.
Michel
Hej Michel,
tack för svar! Jag har full förståelse för att du inte hinner med att bevaka allt du vill, men likafullt är det en stor glädje att läsa dina kunniga reportage och därför en önskan om ett nytt reportage om Priorat! Det förra du skrev var spännande läsning!
Skicka en kommentar