Middag den 30 augusti

I maj intog vi Ribera del Duero, nu var det dags för vinresegänget att inta Café Rotsunda för att återuppleva de fantastiska dagarna där, som fylldes med det ena underbara vingårdsbesöket efter det andra. Temat var givet, bara spanska viner i glaset, ett tema som vi med största glädje såg fram emot då Spanien är ett alldeles enastående vinland.
 

Det hela började med en stor buffé med tapas i köksloungen. Här dukades det upp oliver, piemientos de piquillo, bläckfisk, musslor av olika slag, saltrostade mandlar och såklart också en rejäl jamón iberico på ställning som vi karvade loss tunna godbitar från. Nu var det dukat för fest, och precis när sista handen lades till denna buffé av härligheter vällde gästerna in på caféet. Efter en tids mumsande, småpratande och skrattande gjorde jag en skummande musselsoppa med persiljestekta surdegskrutonger i. Gott, gott, gott.

Kvällens första vin hade vi lite delade meningar om då en del ansåg det defekt, andra bara väldigt gammalt. Jag själv anslöt mig till den senare skaran, och kände igen stilen som den Bodegas Lopez de Heredia står för, traditionell så det förslår, men samtidigt med en komplexitet som ingen annan bodega i Rioja når till. Vinet ifråga var en gyllengul 1976 Viña Tondonia Blanco, gjord till 90 procent av Viura och resten Malvasia och lagrad i fat över sex år med regelbundna omdragningar, en vinifikationsmetod som skys som pesten av dagens vitvinsmakare. Men gott blir det, även om just den här flaskan var lite sömnig.

För att få lite mer liv i glasen serverade jag en fenomenal La Bota de Manzanilla 32 från underfirman Equipo Navazos, en firma grundad 2005 och sedan dess köpt äldre soleror från andra sherrytillverkare. Idag hör de till den absoluta toppen i Jerez och deras viner är fullkomligt ljuvliga. Den här sexåriga manzanillan var fjäderlätt, ultraelegant och oväntat frisk med en fin mandelnyans och delikat sälta. Den satt som hand i handske till alla tapas, och precis lika bra till musselsoppan.

Första vinserveringen tog oss tillbaka till min ungdom i vinvärlden, till det klassiska Rioja och Ribera del Duero. En del kära återseenden, andra nya mogna bekantskaper. Med en fint rödfruktig och nästan lite rustikt burgundisk doft inleddes rödvinsdrickandet med 1975 Marqués de Villamagna Gran Reserva från Bodegas Campo Viejo. Vilket härligt vin, så mjukt och lent, ändå friskt och lite mineraliskt. Och såklart helt moget, men på inget sätt trött.

   De här klassiska vinerna mognar till skillnad från dagens tätare viner ganska långsamt och det kan vara svårt att precisera åldern på dem. Vi var rätt duktiga, och tog i alla fall 1970-talet på den första rundan som Rob skänkte upp. Ribera del Duero i nästa glas, detta eftersom vinet var stramare, hade en lite högre syra och dessutom en finare mineralton. Stilen kändes igen, och gissningen var inte svår med tanke på att det knappt fanns några producenters i Ribera del Duero på den här tiden. Alltså Bodegas Vega Sicilia och i detta fall 1976 Vega Sicilia Unico. Doften var alldeles ljuvlig, tätare än de andra i uppställningen, och med en lätt dillig fatnyans och en skönt köttig kryddighet, men smaken var en aning tunn mot slutet. 

   Bäst i serveringsomgången var den 1978 Gran Reserva Especial från Bodegas Montecillo som stod på tur. Här var det också klassisk elegans och komplexitet som gällde, en läcker jordgubbssöt fruktighet med inslag av apelsinzest, en nyans av vanilj och en livlig, rent fruktig och frisk smak som möjligen var lite bitter precis mot slutet.

   Tillbaka till Ribera del Duero, så måste det vara, tänkte jag när jag noterade den lite stadigare strukturen i den mörka men mogna fyran i omgången. Återigen ett rätt läckert vin med god mognad. Återigen ett vin från Bodegas Vega Sicilia, men nu 1983 Tinto Valbuena 5.

  Det femte vinet hade inte alls samma spänst, det kändes till och med lite slappt i slutet av smaken. Men doften var fin, fortfarande en aning blommig och med en läcker rödfruktig kropp med en vaniljsöt och diskret fatoxiderad mognadston. God, klassisk, men inte stor. Jag blev rätt överraskad av att vinet kom från den gamla tråkiga firman Federico Paternina, en verklig trotjänare från förr. I glaset deras 1989 Conte de los Anders Gran Reserva, helt okej. Sammantaget var vi alla överförtjusta i denna tidsresa till det klassiska Spanien, ett land och en vinstil vi alla har levt med förr om åren, och som jag ibland kan längta tillbaka till. Vilket härlig dos av vinnostalgi vi fick.
 

På resan i Ribera del Duero åt vi dilamm och spädgris ett par gånger om dagen, så kändes det i alla fall. Gott som synden var det, men jag hade lovat mina medresenärer att inte servera den typen av mat på den här återträffen. Till mogen spanjor äter man med stor träffsäkerhet paella, därför kokade jag ihop en sådan med en musselbuljong och ankbuljong som bas, i vilket riset, lite fänkål och blekselleri samt tomat fick koka in med en fin doft av saffran. Det hela kryddades med lite hett paprikapulver och garnityret i denna uppgraderade paella blev confit på anka samt bläckfisk. Gott som det var, ännu godare till de mogna vinerna. Kombinationen klassisk spanjor och god paella sitter alltid perfekt!
 

Äventyret fortsatte och med en trio viner från Bodegas Vega Sicilia framför oss (blint serverade, som alltid här på Café Rotsunda), började vi känna oss en aning bortskämda. I den här omgången var vinerna mycket tätare, och det första vinet var årgången till trots oväntat tätt och köttigt, superläckert och gott, med en fortfarande kryddig fatkaraktär men en totalt sett väldigt sammansatt och välbalanserad doft och smak. I glaset en 1991 Vega Sicilia Unico.

   Mittenvinet skilde sig högst väsentligt från de andra två, det var tätare och hade en först lite knuten men ändå kryddig mörkfruktig doft med inslag av choklad. Med lite luft i glaset började en fin, ljus och nästan lite rabarberfruktig doft lätta ur denna täta 1997 Tinto Valbuena 5, som uppförde sig allt bättre den stod i glaset.

   Det tredje vinet, 1998 Vega Sicilia Unico, var det tätaste och allra läckraste av de tre, trots att det fanns en något sval och frisk känsla i vinet. Här möttes den mörka frukten upp av en liten bläckig nyans och en fin ton av lagerblad. En god tanninstruktur håller fortfarande ihop vinet, men det har en läcker mognad. Det här är gott, på riktigt.
 

Det fanns också ett fjärde vin i den här uppställningen, en outsider som i min gom tog hem spelet som bästa vin. Det var båda rikare, kändes yngre (jag gissade på 2001, av just det här vinet faktiskt), hade en mycket mörkare och mer intensiv frukt, en stadig men samtidigt lite annorlunda och något lenare tannin- och mineralstruktur och en lång, superb och underbart fruktig och sammansatt smak. Jag gissade på toppfirman Artadi i Rioja, men skulle ha sagt 1999 Grandes Añades, en sällsynt och dyrbar toppcuvée de inte längre gör.

Grillen var het, köttet tempererat och cafévärden redo med alla tillbehör till varmrätten. Men under tiden blev det lite pausdricka för att guida in resenärerna på spåret till nästa exklusiva vinresa. Vinet skänktes vid cirka 16 graders temperatur, helt perfekt för att lyfta den blommiga och läckert rödbäriga fruktigheten i det smakrika men ändå eleganta vinet. Syran var god, helt klart att förhållandevis svalt klimat, men frukten var slösande utan att bli tung, alltså ett soligt men inte övervarmt vindistrikt. Och det var precis så det var, distriktet ifråga var Santa Rita Hills i södra Kalifornien, producenten var fina Clos Pepe Estate och vinet var deras 2009 Pinot Noir VS, en lite fylligare och något mer fatkryddig men fortfarande riktigt elegant tappning.

Rosagrillad kalventrecôte, ett helt lass med kantareller (tror nog jag stekte tre kilo till nio gäster), baconlindande haricots verts och en livsfarligt med livshärligt krämig potatisgratäng med massor av Gruyère i. Rak och enkel, ärlig och god mat. Dessutom passar den till precis alla viner man kan tänka sig, en nog så viktig faktor.

På resan i Ribera del Duero besökte vi såklart Dominio de Pingus, distriktets och kanske rent av Spaniens allra bästa bodega. Vid besöket och en efterföljande lunchen dracks fyra årgångar av toppvinet Pingus och fyra årgångar av andravinet Flos de Pingus. På denna återträff kunde vi ju inte vara så mycket sämre, bara lite, men fortfarande på en nivå som är absolut sensationell. För inte är det särskilt vanligt ens för en bortskämd prick som cafévärden att på en och samma gång njuta av tre årgångar från Dominio de Pingus.

   I första glaset en superbt mognadskomplex och nästan bordeauxliknande läcker 2000 Flor de Pingus, vars struktur nu är len avseende tanninerna, men syran och mineraliteten fortfarande har ett fint livgivande grepp om smaken. Med det här vinet som insteg i den här nya uppställningen insåg vi alla att det var en trio galet fina viner vi hade att göra med.

   Nästa vin var just nu det allra läckraste, så gott som helt perfekt balanserat med en nästan sammetslen textur, ett uns av finaste ekfat, en mörk men ändå vibrerande aromatisk frukt. Det här måste vara en toppårgång med viss mognad, tänkte jag, och visst var det så, 2004 Flor de Pingus. Ett av kvällens viner, tveklöst.

   Nu var förvisso inte 2010 Flor de Pingus ett sämre vin, tvärtom är det kanske den bästa årgång man har gjort av vinet. Men det är ungt, fullpackat med mörk, söt, solmogen men fräsch frukt, på sitt sätt monolitiskt i sin unga uppenbarelse, men ändå med en stor finess och balans. Syran och mineraliteten är ett par steg spänstigare än i de äldre vinerna, ändå är texturen mjuk som bomull. Vilket enastående vin.

   Vi njöt vinerna från Dominio de Pingus till kalvköttet, en gjuten kombination i full finess.
 

En avslutande kvartett viner återstod och det tog inte mer än fyra sniffar för att inse att vi hade fyra viner från Priorat i glasen. Det är inte särskilt svårt, frukten är alltid tät och mörk, solmogen med en gnutta sötma, men alltid med ett läckert stenigt inslag av den krossade skiffer vinet är vuxet i.

   Det första vinet var tätt, intensivt och alkoholvarmt, det hade en liten fatkryddighet, söt körsbärs- och björnbärsfrukt och en god tanninstruktur och upplevdes totalt sett stort. Jag kände inte riktigt igen stilen, men det var inte ett av distriktet större viner. Det vi hade fått skänkt var 2004 Cartus från Cellers Fuentes. Gott, men en aning burdust.

   Nästa vin kände jag igen, eller rättare sagt, baserat på hur storslaget, mörkt, tätt och ändå så vansinnigt elegant det var, kunde det inte vara så särskilt mycket mer än ett vin från Daphne Glorian och hennes Clos I Terrasses, och det jag satsade på var deras fullkomligt perfekta vin 2004 Clos Erasmus, och så var det såklart (tack och lov). Det är rätt märkligt hur ett så mäktigt och fylligt vin med en alkoholhalt på strax över 15 procent kan upplevas så vansinnigt elegant.

   Det tredje vinet kunde man resonera sig fram till, återigen baserat på en gedigen provningsrutin från området, och det föll i god jord med en gissning på Cellers Mas Doix, som i grund och botten är snarlikt vinet Clos Erasmus, men oftast har en något sötare och mjukare textur och inte alls är lite tätt och mäktligt. Det är egentligen bara vansinnigt gott, och den tappning vi hade denna kväll var 2007 Costers de Vinyes Velles, deras toppvin från de äldsta stockarna.

   Vin fyra kom också från Daphne Glorian, 2010 Laurel, men är en specialtappning för den amerikanska importören Eric Solomon och hans European Cellars. Det är också ett rikt fruktigt och tätt vin, men den här årgången såväl som flera andra har jag upplevt vara lite frän och nästan flyktig. Synd på ett i grunden så bra vin.
 

Så var det dags för alla ostar, många till antalet och framför allt insamlade av Eddie och Barbie på deras bilresa genom södra Frankrike i veckan. Här fanns fantastisk Comté, lite kryddig Gruyère, sensuellt krämig Brillat-Savarin, ett par små getostar, en mild och ljuvlig blåmögelost, med mera. Till en så vid samling smaker gör jag aldrig någon större ansträngning att hitta det perfekta vinet, det går egentligen såvida man inte tar en god, fruktig och frisk riesling från Tyskland. Men det gjorde jag inte. Vi hade gott om spanskt temperament i glasen, och det dög gott nog åt oss.

Kvällens eftersläckare kom från Chehalem Mountain, en av flera appellationer i Willamette Valley i Oregon. Vi hade kommit att tala om Bergström Wines, vilket föranledde att just den här fina 2008 Pinot Noir De Lancelotti Vineyard fick sätta livet till. Direkt från caféets vinkällare skänktes den upp vid 14 grader, och fick snart nå rätt temperatur, cirka 16 grader. Det blev en fin, rödfruktig och elegant frisk avslutning på den riktigt lyckad återträff.

   I eftertexterna till kvällen stod det "Gänget kommer tillbaka till vingårdarna sommaren 2014, då i Santa Barbara". Då blir det nya fullkomligt galna vinmässiga utsvävningar. Det känns skönt att ha något kul att se fram emot.

Summering: 9 gäster, 20 viner och 63 Riedelglas