När styrkorna av den femte av de sju dödssynderna träffas
efter sommaruppehåll, blir det en riktigt rolig, härlig och av mat och vin ordentligt
välfylld kväll. Det är ju precis så som vi vill ha det, det är så vi lever, och
det är också just det här vi också lever av. Vinkylaren laddad, rödvinerna
dekanterade, grillen tänd, gänget på plats. Leken kan börja.
Men dessförinnan hade jag haft en fin eftermiddag i det
soldränkta Stockholm, med ett par cocktails signerade Awesome MadRap på Corner
Club, en flukt in i det av sensommarmenyns nya rätter väldoftande köket på
Frantzén, och sedan ett par rejäla klunkar ren kärlek i vackra Cadierbaren på
Grand Hôtel. Gillar man intensivt smakande öl är K:rlek Pale Ale i vår- och sommarversionen 2013 från Mikeller
precis rätt, en av finaste amerikanskt aromhumle välbombad pjäs med både
blommor, solmogna stenfrukter och lättrostad müsli i doft- och smakprofilen.
Helt klart ett oändligt mycket godare öl än den urvattnade, bleka och tunt
smakande Carlsberg Hof som fick bli
en sista proviantering på Sturehof innan bilresan ut till syndens näste i
skärgården.
Vi möttes upp med ett stort glas av den alldeles
underbara 2003 Dom Pérignon från Moët
et Chandon, en champagne till i likhet med många andra nolltreor som på
inget sätt är märkt av att årgången var varm. Egentligen är det inte så
märkligt, är säsongen varm och druvorna når snabbare mognad än vanligt kan man
ju välja att skörda tidigt, eftersom man till champagne i alla fall ska skörda
druvorna strax innan de når sin fenoliska toppmognad. Alltså bevaras fräschör
och stringens. Möjligen kan man påtala att den här champagnen redan nu, bara
tio år gammal, har utvecklat lite mer av den superläckra rostade mandelnyans
man oftare finner efter ännu fler års mognad av detta vin.
Den här flaskan
tog snabbt slut, men vad gjorde det när nästa elegant skänktes upp i våra
champagneflöjtar, 2002 La Grande Année
från Bollinger.
Lite lättare i stilen, både svalare och yngre avseende mognadskomplexitet, men med
en hustypisk krämighet och stor finess.
Ett fat med franska ostron gjorde champagnerna sällskap
och mötet känns alltid gott, äkta och lyxigt, det här är en lika underbar som
försvinnande snabb njutning. Men vår värd Tom Nicola hade annat njutbart på
faten, små snittar med löjrom och crème fraiche, andra små snittar med anklever
(som om de har en salt hellre än sötaktig smakbalans, passar alldeles perfekt
till champagne, särskilt lite rikare eller mer mogna champagner och i detta
fall nolltrean Dom Pérignon).
Även den andra champagnen tog slut innan Tom Nicola hade
blivit klar med grillbestyren, därför fick en flaska 2006 Private Reserve Chardonnay från Beringer Vineyards sätta
livet till medan vi fortfarande var på stående fot. Det är ingen vidare elegant
och lättsam chardonnay, även om den är avgjort med försiktig nuförtiden (lite
lägre mognadsgrad, klart mycket mindre ekfat), är det här en skolboksmässig
amerikan i format stor, rik och fruktig. Doften präglas av solmogen gul frukt,
kola och vanilj från ekfaten och rent smakmässigt är karaktären satt av en god
fyllighet, en krämig kropp med rondör, balanserad syra och lite nejlikekryddiga
ekfat. Egentligen ett vin att servera till rika fisk-, skaldjur- och
kycklingrätter hellre än som aperitif.
Under tiden låg ett par dinosauriestora porterhousestekar
och gottade till sig på grillen. En vacker och hungerskapande syn för potenta
köttälskare som oss, dessutom en syn kopplad till en underbar doft som lockar
fram alla ursprungliga jägarinstinkter i en.
Efter en dryg timma i karaff skänkte jag i det första
glaset upp en 2001 Gran Reserva från
Bodegas
Remirez de Ganuza. Som ungt var det här vinet kraftfullt och lite
fatkryddigt i modern stil, nu med ett dussin års vila i framlutat sidoläge var
det betydligt mer subtila dofter och smaknyanser vi exponerades mot. Frukten
var förvisso fortfarande ganska stor, det här är ingen ”gammal rioja”, det här
är ett förhållandevis koncentrerat vin, samtidigt subtil och väldigt fint
balanserat med en liten och för bra modern rioja klassisk ton av blyerts och
violpastiller. Snyggt balanserade tanniner, en liten mineralton, en fortfarande
ungdomligt och rik frukt, och en lång, angenäm eftersmak. Kort sagt, ett
riktigt gott vin som även tvivlare av riojaviner skulle ha en hel del riktigt
fint att säga om.
Och precis som jag visste kom vinet att passa perfekt
till det grillade köttet, bra rioja är rent allmänt sett ett givet grillvin!
Vi tog oss till Napa Valley och Beringer Vineyards med de
två följande vinerna. Det första var i min gom det mest nyanserade och bättre
av dem och det visade sig vara ett av de enskilda vingårdsvinerna som ger
firmans prestigevin Private Reserve Cabernet Sauvignon. Varje år buteljeras
omkring tusen flaskor av vardera sådant vingårdsvin så att även vi vanliga vindrickare
kan få en inblick i vad varje komponent i en totalblandning smakar. Det mörkt
fruktigt, något blommiga, en aning stenmineraliska, diskret ekfatskryddiga men
överlag väldigt goda vin vi hade framför oss, 2007 Cabernet Sauvignon Chabot Vineyard, kommer från en av de mest
tongivande vingårdarna i slutblandningen. Den ligger på upp mot 80 meters höjd
öster om St Helena, planterades efter vinlusen om 1992 och har en mager, stenig
jord med tydligt vulkaniskt inslag. Likheterna rent strukturellt och
fruktmässigt med vinerna från Howell Mountain är slående, därför förlade jag
felaktigt min gissning till det ovanför belägna distrikt.
I mitt tycke
föll 2006 Private Reserve Cabernet
Sauvignon, också den från Beringer Vineyards, i skuggan av
vinet från Chabot Vineyard. Nog för att denna rika men samtidigt eleganta
cabernet är riktigt god, men den upplevdes inte alls lika följsam, välnyanserad
och elegant, vilket inte ska tillskrivas att årgången är sämre (den är lite
svalare), utan att vinet är ungt. Dagen efter njöt jag och AJ Styles en 1996
Private Reserve Cabernet Sauvignon när vi åt på PM och Vänner, och det vinet
var (som väntat av sin flaskmognad) fullkomligt ljuvligt i sin klassiska,
mogna, subtila och (om man får säga så) Bordeauxliknande komplexitet.
På tal om Bordeaux, nästa vin kunde inte komma någon
annanstans ifrån är just Bordeaux, och där definitivt den västra stranden.
Mycket riktigt kom den strama, klassiskt eleganta och fortfarande unga 2006 Château Léoville Barton därifrån,
och närmare bestämt från Saint-Julien. Det här vinet är såklart mer finlemmat
och stilfullt än de amerikanska vinerna, men inte desto mindre ett väldigt fint
vin till grillat kött, i alla fall om man som denna kväll höll sig till rena,
klassiska smaker från grillen.
Köttet var välhängt, vackert marmorerat, smakrikt och
såklart av högsta kvalitet – något annat är inte aktuellt i det här gänget.
Grillat medium rare – något annat är inte aktuellt i det här gänget. Och
smaksatt med salt och peppar och inga märkliga grilloljor – något annat är inte
aktuellt i det här gänget.
Till detta lite
potatis som blandades i smörstekta kantareller, denna vackraste och godaste av
alla augustiskatter. Vi hade också smörslungade haricots verts och en mild, god
och krämig béarnaisesås. Med sådan rent smakmässigt enkel mat, där inget
sticker ut och den feta såsen fångar upp och rundar av eventuella unga hörn i
vinerna (tanninerna, fatkryddighet, beska från ekfaten, ung markerad syra) så
att de upplevs sammetslena.
På den nedre sluttningen av Mayacamas Range en liten bit
norr om Beringer Vineyards ligger den lilla charmiga St Clement Vineyards. Här
gör man numera ett antal rätt goda viner, och den 2007 Cabernet Sauvignon vi hade fått i glasen bjöd på en generös
men samtidigt ganska elegant strukturerad mörk bärfrukt, som ramades in i en
liten ungdomlig ton av nya franska ekfat. Det var ett trevligt och rätt gott
vin som passade utsökt till de sista bitarna av porterhouse jag hade på
tallriken.
Inte för att det egentligen behövdes så mycket mer vin,
mer för att det fanns en möjlighet och det är så galet gott med goda viner,
dekanterades ytterligare ett källarsvalt vin. Till en början var det lite
stramt och återhållet, inte direkt knutet, snarare blygt, vilket gav ett aning
vresigt strävt och fatigt intryck. Det tog dock inte mer än ett par minuter
förrän det började röra på sig i glaset, och ett alltmer tilltagande fruktdjup
började resa sig i den nu helt plötsligt fylliga kroppen. Efter tio minuter i
glaset var vinet fullkomligt sanslöst läckert och auktoritärt, men det stannade
inte vid det … under den kommande kvarten skulle ännu mer frukt, orientaliska
kryddor, bläck, cigarr och tryffel blomma upp och komplettera doft- och
smakbilden.
Att vi var i
Bordeaux och på hög kvalitetshöjd förstod vi direkt, och jag blev faktiskt inte
särskilt förvånad när det visade sig att det vi hade fått oss till livs var 2000 Château Mouton-Rothschild från
Pauillac, som jag inte har druckit på tre år men nu börjar visa sig alldeles
underbar. Förvånad blev jag som sagt inte, däremot lycklig och tacksam.
Det verkar finnas inom oss alla, i alla fall alla jag
känner, en längtan efter något friskt, fräscht och elegant vitt efter en kött-
och vinorgie som denna. Och nog är det uppfriskande och lite vederkvickande med
ett relativt lätt, lent, mineraliskt och syradrivet vitt vin eller champagne,
därför landar vi allid med ett sådant innan det är dags att bryta upp. Den här
kvällen var det en alldeles förträffligt elegant, frisk och strukturgivande
mineralisk men samtidigt fruktfet och långt smakande 2009 Saint-Aubin Premier Cru La Chatenière från den superskickliga Pierre-Yves
Colin-Morey som gjorde oss sällskap samtidigt vi såg solen ner bortom
horisonten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar