Bortamatch den 31 juli

 

Domaine des Comtes Lafon är en fantastisk familjedomän i Meursault, de har 12.60 hektar vingårdar och har en stor potential och ett mycket gott rykte att producera några av de finaste vita vinerna i Bourgogne. Dominique Lafon är bara är bara en av familjemedlemmarna som äger firman, men det är som gör vinerna, är ansiktet utåt och den som han har skapat domänens fint rykte.

   Här gör man en lång svit fina viner, flera av dem exklusiva premier crus och grand crus. Ett sådant vin vi nu hade framför oss var 1999 Meursault Premier Cru Goutte d'Or från just Domaine des Comtes Lafon, ett vin med djup silkigt fet kropp, fruktigt koncentration och mineralisk struktur .. om det inte hade varit så att vinet dabbats av "premox", den högst irriterande och alldeles för tidigt utlösta mognaden och oxidationen som har dragit som en farsot genom Bourgogne och skapat problem och en identitetskris för vit bourgogne. Jodå, istället för vital frukt, nyanser av gul stenfrukt, vita blommor och den där läckra tonen av fet kalksten och komplexitet, var det enda vi bjöds på … oxidation. Helvete! Okej, det var bara att gå vidare och lägga oxidationsvinet bakom sig. Vi använde det till såsen och det är absolut inte första gången ett vitt vin från Bourgogne med fyrsiffrigt belopp i inköpspris åker ner i grytorna.

Däremot hade 1999 Meursault Désirée, en vanlig villages från samma Domaine des Comtes Lafon klarat sig undan oxidation, även om det fanns en svag mognadsnötighet i både doften och framför allt mot slutet av smaken. Det jag upplevde var en slags fetma, en rikedom som stod de eleganta kaliforniska chardonnayvinerna med mognad rätt nära, men ju mer luft vinet fick i glaset, desto mer av den för vit bourgogne typiska kalkiga jordtonen trädde fram. Det  var rätt gott, det hade trots samma 15 års ålder klarat sig undan oxidation och var förvisso moget, men inte alls långt gånget. Det här blev också vårt matlagningsvin den här kvällen, men i stället för att åka ner i grytorna åkte det ner i kockarna. Vilken härlig personalförmån.

I all enkelhet blev det en god skagenröra på ett tunt och krispigt knäckebröd som aptitretare medan vi kockar med gästerna njöt av det första vita vinet. Vinet var både yngre och blommigare än vårt kockvin, det hade ungefär samma kropp och en rätt frisk syra. En nyans av vanilj från ekfaten lurade först iväg både mig och de andra gästerna till Bordeaux, men vinet kändes lite mer mineraliskt, så vi vände blicken mot stenjordarna i norra Rhône. Det var mer rätt, men inte helt, vi var nämligen i södra Rhône vilket förvånade oss påtagligt, så här friska, lätta och eleganta viner brukar man inte göra i det solstänkta och varma södra Rhône. Jag höll dock kvar vid årgång 2010, eller i alla fall inte särskilt mycket äldre och blev stum av förvåning och beundran när vinet var 15 år äldre! Denna 1995 Côtes du Rhône Réservé från Château de Fonsalette, gjord till cirka 80 procent av Grenache Blanc, var ett minst sagt sensationellt vin, fortfarande ungt och livfullt och absolut utan minsta spår av mognad. Wow, vilket ljuvligt vin.

Betydligt mer ålder var det i nästa vin, redan den djupt halmgula färgen vittnade om det. Doften var stor, fullt utvecklad med inslag av bokna äpplen, lätt rostade mandlar och hasselnötter och ett uns av nygräddad brioche, men det fanns också toner av krossad kalksten och en diskret nyans av eukalyptusblad, vilket direkt placerade mig i byn Chassagne-Montrachet och där hos producenten Domaine Blain-Gagnard. Det är svårt att beskriva exakt vad det är för detaljer eller samspel av detaljer som gör att man ibland bara går rakt på rätt svar, vinet kom från just den här producenten, men jag antar att det är som att veta att det är Bruce Springsteen som spelas på radio utan att man på ett riktigt bra sätt kan förklara exakt vad det är i soundet som placerar honom så säkert. Årgången var jag också och nosade på, men vingården var ett par hundra meter fel, i glaset 1990 Criots-Bâtard-Montrachet Grand Cru (den första flaskan som öppnades var osande korkdefekt - tänk att spara ett så fantastiskt vin i 20 år i sin vinkällare för att upptäcka att det är korkdefekt och måste hällas ut - den här andra flaskan var ren och korrekt, men påtagligt mogen),

   Klart yngre och mer vitalt var glaset intill, som vi på ren spekulation direkt bestämde oss för var samma vin, men betydligt yngre, kanske 2005. Rätt ofta sätter vi upp teman när vi blint serverar ett par viner intill varandra. Nog för att det enskilda vinet i sig kan vara fantastiskt, men det finns en ytterligare dimension i att lära och förstå av jämförelsen med en liknande eller motsvarande vin. Det här vinet kom mycket riktigt från samma grand cru, men en annan producent, och årgången hade vi ju landat rätt på. Det Hansa serverade i glas nummer två var 2005 Criots-Bâtard-Montrachet Grand Cru från Domaine Fontaine-Gagnard.

Bara sett till vinerna serverade som de var utan mat till, höll vi det yngre vinet som det finaste och godaste. Det berodde nog på att det var så mycket mer vitalt och friskt, det äldre var också riktigt gott, men hade en aning övermognad i doften som kanske inte direkt var fel, men den störde helhetsintrycket en liten aning. Däremot visade sig det nu 24 år gamla vinet från 1990 vara det godaste och mest passande till maten, det var egentigen inte så konstigt, de nötiga tonerna från stekytan på fisken och det brynta smöret tonade ner vinets nötiga och svagt oxiderade toner och fick det att upplevas påtagligt mycket yngre och mer vitalt. Det här knepet tar jag alltid till när det gäller mogna vita viner, eller vita viner med en lite kryddig fatkaraktär. Man lurar helt enkelt doftsinnet och får oss att upptäcka andra, oftast yngre dofter och karaktärer än de nötiga, de äppliga, de oxiderade.

   Hos fiskhandlaren hade vi hittat riktigt fet och härlig sejrygg, vi tog ett drygt kilo och skar ryggfilén i skivor som stektes i först rapsolja och mot slutet i rikligt med smör som hela tiden östes över fisken för att bevara dess saftighet och tillföra smak. Ett par kvistar rosmarin slängdes också i pannan och så pressades en stor citron över. Flingsalt, sedan klart. Ruskigt gott.

   Som grönsaksgarnityr lite smörsauterad gurka med schalottenlök och fänkål, denna underbara grönsak som är så fantastiskt till vit bourgogne, särskilt med viss mognad och i allra högsta grad från just byn Chassagne-Montrachet.

Tre röda på tur och även om jag själv tyckte jag beskrev de tre vinerna på ett både bra och ursprungstypiskt korrekt sätt, körde jag i diket med min gissning. Jag, och alla vi andra, hade nämligen placerat vinerna i Napa Valley tack vare den rika frukten, som nu i de nydekanterade vinerna ännu inte hade blommat upp ordentligt, den steniga mineraliteten och den fina tonen av valnötter. Helt klart från bergen, det vittnade den stenrökiga tonen i vinerna om, och tanninerna. Nejdå, vi var inte i Napa Valley, vi var inte ens rätt med Cabernet Sauvignon.

   Det jag inte såg fastän jag så tydligt hade beskrivit vinerna precis exakt så som jag alltid brukar beskriva vinerna från Priorat i Spanien, var att de kom från just Priorat. Det blir så här fel ibland när man envist bestämmer sig för fel väg, då kan det vara svårt att vända om, att tänka om. Men med vetskap om att alla tre kom från Priorat, försökte jag leta efter olikheterna i de tre rätt lika vinerna, i förhoppning att hitta någon hustypisk stil och därmed börja gissa rätt. Det första vinet var stramast, elegantast och mer nyanserat, det borde komma från Alvaro Palacios, det tredje var djupare och rikare fruktigt, nu med luftningens hjälp ett vin som rätt tydligt började avslöja sig som det utmärkta året 1998, och troligen från toppfirman Mas Doix. Både ja och nej på det, sista årgången var rätt, men det var samma producent och vin i alla tre glasen, bara årgångarna skiljde dem åt.

Alla tre viner kom nämligen från Alavaro Palacios och alla tre var hans superexlusiva och dyrbara prestigevin. I det första glaset stod 1994 l'Ermita, ett vin med ljuvligt fruktigt och stenkrossig doft (jag älskar den här doften), där den generösa frukten som drog åt mörka körsbär och björnbär fortfarande 20 år senare hålls knuten av en rätt massiv tanninstruktur som närmast skulle kunna liknas vid den man finner i viner av druvan Nebbiolo. Jag gillade verkligen det här vinet, men det var fortfarande ungt och lite knutet, det har dock frukt nog att lagras i ytterligare minst tio år för att polera strävheten ytterligare. Till maten fungerade det dock utmärkt redan idag, det som behövs för att runda av strävhet är i regel bara lite salt och fett.

   Mittenvinet var 1996 l'Ermita, ett vin som också rent stilmässigt låg mitt emellan den stramare 1994:an i vänster glas och det betydligt fylligare och yppigare vin i höger glas. Årgången är inte alls lika hyllad som de två i grannvinerna, men vinet var underbart gott och djupt fruktigt med komplex stenighet och fortfarande kännbara men inte tuffa tanniner. Även det här är ett vin som har potential att lagras i minst tio år till, om man så önskar.

   Men stjärnan i trion stod i det tredje glaset, 1998 l'Ermita, ett vin med en underbar kraft och ett djup och koncentration som fick tanniner och mineralspets att upplevas lite lenare och även mindre, trots att de troligen inte var det. Det här var det vi alla höll som det bästa just nu, också det vin som först tog slut i glasen och behövde påfyllning, men med mat på tallrikarna blev alla viner så sammetslena och sensuella att även de fylldes på.

På grillen slängdes tre stadiga amerikanska entrecôter på ben, grillade medium rare och serverade med en god och perfekt kryddig pepparsås (kokt med fond, Dijonsenap, grädde, lätt oxiderad 1999 Meursault Premier Cru Goutte d'Or från Domaine des Comte Lafon) och ett skönt lass med smörstekta kantareller.

Ett extravin skickades också in, tätt och djupt bärfruktigt i en helt annan stil än vinerna från Priorat. Det här var inte stenigt, det var kryddigt med inslag av framför allt krossas peppar, och det hade dessutom en tydligt vaniljsötma och medelrostad fatton. Med tyngden, fruktens renhet, den silkiga kroppen, den fina syran, kryddiga fattonen och längden, kunde jag inte summera det till något annat än ett vin från Sine-Qua-Non, troligen omkring sju till tio år gammalt eller så. Nu var gissningen fel, men inte helt tokig. Maggie Harrison arbetade under många års tid hos Manfred Krankl på Sine-Qua-Non och har i många avseenden stöpts i ungefär samma form, åtminstone vinmässigt. Denna 2005 Syrah Blue Label från hennes Lilian kommer också från en av de vingårdar som tidigare var en nyckelspelare i cuvéerna hos Sine-Qua-Non, Whitehawk Vineyard en liten bit norr om Santa Rita Hills.

   Det här vinet är fortfarande busungt och det utvecklades därför fint i karaffen under den dryga timma det fick finnas kvar där.

Desserten var enklast möjliga, ett stort lass av sommarens goda jordgubbar, hallon och blåbär, till det lättvispad grädde. Plättlätt, barnsligt gott.

I glaset en riktigt charmig, söt och god tysk, 2006 Bernkasteler Badstube Riesling Beerenauslese från Weingut Selbach-Oster i Mosel-Saar-Ruwer. Det är så otroligt gott med silkeslent söt, sent skördad nektar av Riesling, som har precis rätt mängd sötma för att fortsätta upplevas söt i mötet med den söta desserten, men inte upplevs för söt och tung. Det blev en riktigt fin avslutning på denna i precis all hast spontant tillkomna kalaskvällen.