50:5 den 3 augusti

I den mån den verkliga dagen verkligen är den viktigaste i sviten av kalas, blev just den här verkliga dagen också den absolut viktigaste. Jag valde såklart att fira den tillsammans med min egen familj, förvisso liten, förvisso lite tilltufsad av precis alla onödiga och oönskade bekymmer som kan drabba en i livet, men inte desto mindre min familj. Och det känns som en obeskrivlig frid och lycka att få vara tillsammans, bara vi (men tyvärr utan min mor, som gick bort för en kort tid sedan - hon var nog med oss ändå)

 

Något större hedonistiskt vinkalas var det inte tänkt att bli, men lite gott måste man väl ändå få unna sig. Vi skålade in dagen med en magnum NV Brut Réserve från Taittinger som jag hade kvar från 40-årskalaset för tio år sedan. Rätt ofta får jag höra att man inte kan eller ska spara  standardchampagner eftersom de inte har någon potential att utvecklas, något som är helt fel. Den här champagnen hade vunnit djup och kropp jämfört med en mer nytappad version, det fanns läckra nyanser av brioche och gula äpplen och smaken var lång och faktiskt rätt komplex. Satt som gjutet till potatischipsen.

 

Som en liten aptitretare hade jag gjort en slät kantarellcappucino som mixades skummande luftig precis inför servering och sedan bara toppats med en luftig gräslöksgrädde.

 

Sin egen högtidsdag bör man kanske fira med sitt eget vin tänkte jag och korkade upp en 2011 Chardonnay Gap's Crown från Soil and Soul. Det här vinet blir allt läckrare med lagring och just nu har det en lite slankare och stramare kropp än jag minns den, syran är frisk och eftersmaken rätt lång. Och såklart väldigt god. Jag måste nog köpa på mig mer av det här - jag har bara ett par flaskor kvar nu och ska vinet utvecklas så här positivt framöver, bör lagret fyllas på för framtida njutning.

 

Förrätten var gjord som en tartar av snökrabba och hummer, bara lätt sammanbunden av lite majonnäs och crème fraiche och sedan rikligt toppad med löjrom och serverad med smörstekta krutonger. En slags improviserad variant av skagentoast, men ändå inte riktigt. Fantastiskt god var den hur som helst och chardonnayvinet passade tack vare sin solrika men samtidigt friska frukt bra till.

 

Ibland blir det inte riktigt som man har  tänkt sig och så kan man väl sammanfatta mina bravader med varmrätten. Tanken var att det skulle bli grillad slätvar med grönsaker bakade med smör tryffel sous vide. Riktigt så blev det inte. Slätvarsfiléerna hade först lagts i mjölk med salt, citronsaft och timjan. Mjölken, för att det är lättare att grilla fisken då (den fastnar inte lika lätt på halstret), smaksättningen just för smaksättnings skull. Så långt allt bra. Precis när grillen nådde sina perfekta 400 grader tog gasen slut! Gastorsk, temperaturen föll snabbt till 100, och sedan ännu mer. Jaha, det fick bli ett par stora stekpannor istället. Fisken stektes hur som helst i rikligt med rapsolja och smör, under ständig ösning, till en innertemperatur kring 44 grader. Fisken blev helt perfekt, utan grill.

   Grön sparris, en hastigt stekt sticklök, lite vaxbönor och haricots verts, skivad fänkål och en klyfta spetskål, därtill smör, lite salt och peppar, citronsaft och rätt mycket tryffel. Varje portion vakuumpackades separat och bakades sedan sous vide under 30 minuter, men inte tillräckligt väl. Temperaturen i min sous vide skulle ha varit 85 grader, inte 70 som jag ställde in den på (klantigt av mig!), och dessutom hade jag nog behövt baka paketen en liten stund längre. Alternativt blancherat bönorna lite innan de lades ner i paketen, just bönorna var nämligen inte färdiga, tyvärr. Nu blev rätten god som attan ändå.

 

I glasen skänktes vinkällarsval 2004 Pinot Noir Don Miguel Vineyard Cristina från Marimar Estate i Green Valley i Sonoma. Det här en specialbuteljering som oftast behöver lite mer tid än firmans vanliga tappning (som idag heter La Masía), och nu vid en ålder av tio år var vinet precis lagom gånget i sin mognad. Här fanns fortfarande en fin röd bärfrukt kvar, men den hade kompletterats av en något mer mogen och komplex jordighet som tangerade tryffel, vilket också gjorde att vinet matchade den goda tryffelbuljongen från grönsakerna på ett perfekt sätt.

 

Desserten var sommarens enklaste, massor av små söta jordgubbar, hallon och blåbär och till det en citrondoftande vaniljglass som togs direkt från glassmaskinen, då den har den allra finaste och krämigaste texturen. Sagolikt gott.

 

Till det sauternes, tänkte jag, det gillas i familjen. Jag kylde denna 2004 Château Suduiraut en aning under vinkällartemperatur, för kalla vill dock jag inte ha söta viner. Det här vinet är fortfarande ungt, men det har fått en första avrundning, men är alltjämt rikt tropiskt fruktig med en tydlig ton av saffran och honung, medelfylligt till kroppen med en generös sötma och en fin syra. Jag har alltid varit förtjust i sauternesviner och har också alltid tyckt om vinet från just Château Suduiraut. Normalt sätt är sauternesviner, egentligen söta viner i största allmänhet, inte helt perfekta till glass, vilket framför allt beror på att glass oftast är så kall. Men en helt nygjord glass med en krämig textur som den vi hade på tallrikarna, drabbade inte vinet illa alls. Tvärtom, det satt rätt bra till.

 

Därmed var själva middagen över, mer våldsamt än så hade jag inte planerat. En helt vanlig middag med andra ord, men kanske lite mer måttlig än de hedonistiska vinmiddagar som rätt ofta utspelar sig på Café Rotsunda. Skönt med lite vanlig middag för en gångs skull, tänkte jag.

   Men en liten efterfest kunde man ju alltid kicka igång på uteserveringen, tänkte jag också. Det blev blandad kompott i de små Riedelkuporna, såklart den mest ofrånkomliga spriten av dem alla (för mig), den långlagrade Chartreuse Vert VEP från Les Pères Chartreuse, härligt eldig och fint balanserat söt och kryddig, och i min värld en av de allra mest komplexa av dofter. En god tequila hör också hemma på den självklara spritbrickan på Café Rotsunda, den här kvällen Fortaleza 100% de Agave Reposado från Tequila los Abuelos, mjukt vaniljsöt av faten, men framför allt fint citrusfruktig och pepprig med en läcker nyans av violblom och lakritsrot. Det här är en av de mest eleganta tequilas jag vet.

   Då familjen har minst en whiskyfantast, blir det ju såklart också whisky på spritbordet. Jag gjorde ett försök att sälja in den exklusiva blandwhiskyn Johnnie Walker Blue Label från John Walker and Sons, som i kraft av sin höga ålder har en mer komplex och även djupare doft och smak än deras vanliga och också den väldigt goda Johnnie Walker Bland Label. Det finns en nästan sherrysöt fatnyans i den här blå versionen, och en lätt knäckig maltkänsla som jag gillar. Men, det var ändå den skönt torvrökiga Ardbeg Supernova (rökigheten i denna ligger på 100 ppm, mot cirka 50-65 ppm i deras vanliga tioåriga version) från Ardbeg Distillery som vann störst gillande. Jag är villig att hålla med, det här är verkligen en rik och nyanserad rökig whisky och ett måste för den som uppskattar rökig maltwhisky.

 

Jag kom att tänka på att jag hade lite kvar av den fantastiska sjuåriga mjölkkossan i kylskåpet. Ja, inte själva kossan, men väl en bit av henne som hade lättrökts av Undersåkers Charkuterifabrik. Det är nog bland det godaste rökta kött jag någonsin har smakat. Tyvärr är det inte mycket kvar nu, men jag hoppas att Magnus Nilsson (från Fäviken, som också driver charkuterifabriken) hittar en ny mjölkko att förädla på detta magnifika sätt.

   I de stora Riedelkuporna slog jag upp en vinkällarsval 2010 Pinot Noir Eastside Road Neighbors från vingårdar i nordöstra Russian River Valley och Williams Selyem, en pinotspecialist i Russian River Valley som AJ Styles är riktigt svag för. Vinet är fortfarande ungt, jag brukar gilla firmans pinotviner som mest då det har nått sju till tio års mognad, men den här svala och eleganta årgången har gett ett vin som förenar den hustypiska rika rödfrukten med en stor fräschör, frisk syra och en bara försiktigt kryddig ekfatsnyans. Till det salta köttet upplevdes vinet som en smekning i gommen.

 

På något sätt var också nästa kvällsvin en smekning, om än i en mycket större och tätare version. Det var ju ändå den riktiga dagen och här satt den riktiga familjen, då ville jag ju servera ett vin från en av de firmor jag är allra mest hängiven, Sine Qua Non. Av de flaskor jag hade direkt tillgängliga i vinkällaren kände jag för att korka upp den i och för sig alldeles för unga 2009 Syrah The Thrill of Stamp Collecting. Vinet hann i alla fall få 20 minuter i karaff innan vi började njuta av det, en timma hade kanske varit mer optimalt för det unga vinet, men doften som slog upp mot näsan var helt fantastiskt, mörk och tät med mogen men elegant frukt, en liten fatsöt ekfatskrydda och en nyans av örtkryddor, smaken var rik och fyllde hela gommen, men var silkeslen och elegant och bjöd på fint polerade tanniner och en god syra. Det här vinet är fantastiskt, men nästa flaska ska nog inte öppnas på minst fem år. Det här är vinet som når sin första optimala mognadsfas vid en ålder på minst tio år.

 

Och varför inte avsluta en sådan härlig dag med en riktigt speciell öl. Ur lagringsskåpet för exklusiv öl hämtades en Sierra 30th Anniversary Charlie, Fred and Ken's Imperial Helles Bock, en nu ett par år gammal specialöl från Sierra Nevada Brewing Company med 8.3 procent alkoholhalt och god, fyllig och maltig smak. Sista flaskan var det tydligen, men vad gör det … goda drycker lever ju alltid kvar i minnet och minnet av dem är precis lika fint som att ha dem liggandes kvar i källaren. I synnerhet om man får dela de goda dryckerna med människor man älskar!