Firandet fortsätter i samma oförminskade takt som den
slösande solen kokar oss och den här fredagen var det så dags göra
två-i-ett-kalas med kombination av födelsedagsfest och återträff för det
härliga gänget som levde som kungar och drottning på resan Stars of Southern
California i juni i år. Som vanligt när vi gör våra återträffar brukar vi
(försöka) hålla oss inom ramen för resmålets tema, i alla ungefär, men man vet
aldrig. För att halvcitera Zlatan, "glaset är runt, allt kan hända".
Och här på Café Rotsunda händer alltid en massa besynnerliga saker.
Jag bröt direkt mot detta invanda mönster och slog upp
champagne ur magnum till gästerna, 1990
Vintage Brut från Pol Roger. Den var uppseendeväckande
ung och frisk med bara en liten antydan av mognad och brödighet och jag blev
väldigt glatt överraskad, inte minst då jag tidigare om åren har druckit en del
nittior från Pol Roger som har varit betydligt mer utvecklade.
Till den goda champagnen serverades lite charkuterier
såsom en tryffelsalami och en lufttorkad, smakrik korv av svartfotad sydfransk
gris. Underbara godsaker som med sin sälta och fetma passar ljuvligt bra till
torra och syrarika vita viner som exempelvis champagne. Jag hade också kvar det
sista av den sjuåriga lättrökta mjölkkossan från Fäviken som har rönt succé
närhelst jag i lövtunna skivor har serverat den.
Jag hade också gjort en liten delikatess i form av
rostbiff av hjortrygg som serverades på ett tunt spisbröd med lite
kantarellmajonnäs och garnerades med små späda friterade lökringar samt vanlig
kryddkrasse. Också det försvinnande gott till champagnen.
Det skulle bli väldigt mycket vin den här kvällen, det
blir lätt så när vinsamlande vänner med stora vinkällare och stora hjärtan
träffas. Den första duon viner var vita och kom från varsin sida av världen.
Nummer ett kom från Domaine des Comtes Lafon och var en väldigt fin, stram och
klassisk 2005 Meursault Premier Cru
Perrières, ett vin som med luft både blommade upp i bredd och visade upp
ett fantastiskt djup och längd. Vi var en aning osäkra på hur vitalt vinet
skulle vara, ett nio år gammalt vin från den här av oxidation olycksdrabbade
domänen är alltid en risk. Men vinet var bländande bra, tack och lov.
I glaset intill
var vinet tyngre, lite fetare i den stil jag oftast finner vinerna från grand cru Bâtard-Montrachet, och vinet
hade också större längd och fylligare smak än det första. De flesta av gästerna
var först i Kalifornien på vinet, just för tyngden, sedan i Bourgogne på nivån grand cru för finessen. Det är också så
som jag brukar beskriva det här vinet från Marcassin, särskilt med en första
nyans av mognad som i denna 2003
Chardonnay Marcassin Vineyard. Ett vin som hade mått bra av cirka två
timmar i karaff!
Nästa duo var tveklöst av annan typ och de skiljde sig
också tydligt från varandra. Det första av dem var det yngsta och mest eleganta,
det var stramt och mineraliskt med livfull smak och med en lätt stenig och
blommig nyans. Helt klart ungt, kanske rent av lite för ungt, men det var ett
otroligt läckert vin som jag blint satte i Hermitage och hos producenten M
Chapoutier. Det senare var rätt, men vinet kom från andra sidan floden
och visade sig vara deras enastående fina 2010
Saint-Joseph Les Granites.
Det andra vinet
var i alla avseenden större, tyngre, fruktigare, lite fatkryddigare och hade
högre alkohol, dessutom kändes det vara äldre.
Moget, visst, men absolut inte för moget. Vinet, 1997 Twisted and Bent från Sine Qua Non, är en cuvée av 60 procent Roussanne från Alban
Vineyard i Edna Valley och 40 procent Chardonnay från Bien Nacido Vineyard.
Jag har druckit det flera gånger och är minst sagt förvånad över att det nu 17
år gamla vinet inte har packat ihop och kroknat. Erfarenheten säger mig att
vinerna från Sine Qua Non håller bättre än vad de flesta av oss tror.
Till de vita vinerna serverades hastigt smörstekt gösrygg
med en ragu av fänkål och kräftor som toppades med lite rostade löklameller och
krutonger
Sedan blev det intressant blindåka av i bourgognekuporna.
Min första tanke när jag lade näsan i glas ett var att det kom från Domaine de
la Romanée-Conti och en varmare årgång, troligen 2009, just för den fullkomligt
magnifika parfymen av rosor, körsbär, solmogna vildhallon och kryddiga stjälkar,
men smakmässigt blev jag fundersam då vinet inte hade den rätta stringensen och
mineralenergin i smaken. Silkigt och lent var det dock, och förtvivlat gott.
Det andra vinet
var något mognare, fem till sju år äldre kanske, ljusare i färgen och mycket mer
sirligt och finstämt. Det kändes i sin finess som att det var en hög premier cru från byn Chambolle-Musigny,
troligen Les Amoureuses, men i doften fanns där den typiska nyansen av torkade
aprikoser man finner i bättre viner från Vosne-Romanée. Det var lite
förvillande.
Efter lite
velande fram och tillbaka bestämde jag mig för att vin nummer ett borde vara 2011 La Côte från Domaine de la Côte (blint
tar jag ofta fel och tror att vinet kommer från Domaine Leroy eller Domaine de
la Romanée-Conti … ja, jag tycker att likheterna doftmässigt är slående) och
med det spikades vinet. Tack!
Det andra vinet
kom från Domaine de la Romanée-Conti och var deras lättare och eleganta
men inte helt övertygande storslagna 2007
Romanée-Saint-Vivant Grand Cru. God som attan den med, men oj vad den
utsattes för konkurrens från amerikanen. Min röst föll på 2011 La Côte som
bästa vin. Ser man på…
Två amerikanska cabernetviner med mer eller mindre mognad
ställdes intill varandra. För mig har vinerna från Heitz Wine Cellars inte
varit särskilt utmärkande de senaste decennierna, låt säga sedan mitten slutet
av 1970-talet, de har saknat djup och koncentration. Den 1999 Cabernet Sauvignon Martha's Vineyard vi nu hade var förvisso
inte av det större slaget, men den var god och hade faktiskt en lite större
intensitet mot vad jag hade förväntat mig. Frukten var mörk, här fanns också
den typiska blommigheten av eukalyptus från de träd som står intill vingården,
tanninerna fanns där men var fint mogna och på det hela taget var vinet rätt
gott.
Vinet intill var
något mer moget, det hade en större koncentration, bredare och djupare
fruktkropp och också det en nästan helt len tanninstruktur. Jag själv höll
denna 1987 Cabernet Sauvignon Special
Selection från Caymus Vineyards i Napa Valley som det godaste av de två, med
tillägget att båda var väldigt goda.
Maten därtill var enklast möjliga. I små skålar lades fin
burratina (en liten italiensk
färskost) tillsammans med lite mild olivolja, hyvlad tryffel och lite
flingsalt. Detta ljummades upp i 120 graders ugn i fem minuter (osten ska inte
smälta, den ska bli ljummen samtidigt som tryffeln värms upp och ger en större
doft och smak). Över detta rev jag sedan färsk australisk tryffel, som jag
håller som den allra bästa tryffel vi får på sommaren. Hur lätt som helst, hur
gott som helst. Speciellt till viner med mognad, som det från Caymus Vineyards,
det var också så jag hade planerat kombinationen.
Pausviner på uteserveringen är alltid ett riktigt
uppskattat inslag här på Café Rotsunda. Dessa kom i par och var såklart
svalkande kylda. Det första av dem var av fetare slag, en liten fatkryddighet
och en djup nästan lite tropisk men ändå sval (avseende en god syra) röjde att
vinet hade sett både sol och vind, kanske också uppfostrats i högt och stenigt
läge, för det fanns en liten mineralton i den fylliga smaken. Möjligen kändes
vinet lite moget, toner av honung vittnade om det, men jag gillar ändå här
rikare stilen som Peter Michael Winery i Knights Valley i Sonoma har. I glaset
deras 2009 Ma Belle Fille.
Det andra vinet
var både ljusare, lättare, stramare och mer mineraliskt, vilket man såklart ska
förvänta sig av en vit bourgogne av rang. Det jag hade skänkt upp kom från en
av mina absoluta favoriter i Bourgogne, Domaine Roulot, och var deras 2010 Meursault Narvaux, en vingård
klassificerad som villages, men med
fantastiskt läge ovanför byn som ger ett distinkt vin med tydlig
mineralstruktur,
Medan grillen stod och blev lagom varm körde vi på två
röda viner blint. I den besvärande sommarvärmen är det svårt att hålla
temperaturen korrekt på framför allt de röda vinerna, särskilt om man vill ha
dem dekanterade och karafferna inte får plats i kyla. Det märktes i denna
servering, där de rätt alkoholrika vinerna upplevdes en aning alkoholvarma,
dock fortfarande väldigt goda (optimalt hade såklart varit att hålla vinerna
vid cirka 18 grader, detta med hjälp av kylskåpet, nu höll de snarare 22
grader, kanske till och med lite mer).
Vid besöket i
somras blev vingänget fullkomligt upp över öronen förälskade i både egendomen,
vinerna och John Alban i egen hög person, därför var det väntat att vi skulle
dricka lite viner från just Alban Vineyards. Kvällens första därifrån
var en smått sensationellt rik, läckert hallon- och körsbärsfruktig och tät 2006 Grenache Alban Estate Vineyard,
som hade en yppig fruktkropp, fortfarande en liten fatkrydda och nästan
sammetslena tanniner.
Om grenachevinet
är synnerligen ovanligt, det göra bara ett par tusen flaskor om året av det som
mest, går det knappt att få tag på toppversionen, som John gör två till tre fat
om året av. Nu stod den i alla fall här, 2006
Pandora Seymour Vineyard, mäktig och tät, mörkare i färgen, större i
kroppen, djupare i frukten, lite kryddigare och köttigare. Vilken man tyckte
var godast var en smaksak, tyvärr stack alkoholen (15.9 procent) upp lite mer i
detta vin än i det rena grenachevinet (16.5 procent), men det berodde mest på
att Pandora tyvärr serverades lite för varmt. Det var gott ändå!
När vi ändå hade Rhônedruvor i glasen skänkte vi upp ett
mycket enklare, men också rätt gott och kanske mer vardagligt vin, 2008 Mourvèdre från Denner
Vineyards i Paso Robles. Också den här egendomen besöktes i somras, men
just det besöket försvann i mängden av mer spektakulära besök under resan runt
södra Kalifornien. Det här vinet var mörkt fruktigt, en aning violkryddigt och
lite köttigt, en god kropp och balanserade tanniner. Jodå, visst försvann det här
goda vinet även här hemma mitt bland alla imponerande praktpjäser.
En egendom som alltmer utkristalliserar sig som den allra
bästa i Napa Valley är Colgin Cellars, särskilt från 2009
och än mer 2010 och framåt. Här fick vi oss en alldeles underbar 2008 IX Estate till livs. Årgången är
väldigt bra och även om vinet är ungt och kanske en aning monolitiskt och till
och med lite knutet, bjuder det på en absolut ren mörk bärfrukt, en rätt
ordentlig men ändå ytterst välpolerad tanninstruktur, en liten mineralitet samt
den typiskt kryddiga tonen av lavendel och salvia som verka höra till just den
här vingårdens personlighet. Jag kan inte säga annat än att jag älskar det här
vinet. Dyrt är det, men vad gör det när det är så vansinnigt läckert.
Fem stycken halvkilot stora vardera välmarmorerade biffar
med kappa grillades över glödgande eld så det stod häriga till. Rosmarinkvistar
och citron fick följa med och ge doft och smak, därefter fick köttet vila i
ungefär tio minuter. Det var medium rare,
precis så jag vill ha det, det var saftigt och välsmakande och serverades med
ett rejält lass smörstekta kantareller och därtill en mörk kalvfond inkokt med
tryffel och tranbär.
Det blev såklart mer rött vin, i nästa omgång stor tre
syrahviner på tur. Det första var det äldre av dem, men fullt moget var det
inte. Tätheten, de lena tanninerna, den sötaktiga frukten och lilla mintigheten
förde mig till Australien, trots att alkoholen kändes rätt måttligt och frukten
sval. Jag tänkte mig ett vin från Henschke uppe i svala Eden Valley, troligen
början av 2000-talet, och blev rätt förvånad när det visade sig vara 1995 Astralis Shiraz, toppvinet från Clarendon
Hills Vineyards. Det var väldigt många år sedan jag drack vinerna från
dem och jag minns dem som nästan övermäktigt fylliga. Den här var dock rätt
elegant.
Men det finaste
och mer eleganta syrahvinerna av de tre var 2008 IX Estate Syrah från Colgin Cellars, ett vin som förenar
en betydligt större kraft men också en betydligt större finess. Renheten är
uttalad, tanninerna fint avrundade, syran på sin plats och både kött och
kryddor i antågande, även om vinet är så pass ungt att det fortfarande är
primärfruktigt. Tänk om man får dricka det här vinet igen om tio år, då kommer
det nog att vara fullkomligt makalöst. Det är det i och för sig redan nu. Ett
av kvällens viner, i min gom i alla fall.
Vi tog oss
tillbaka till Alban Vineyards med det allra kraftigaste och fortfarande
nästan oförlösta 2006 Reva Syrah,
också det här ett vin som görs i väldigt liten volym. Det ska räknas in till de
täta och mäktiga vinerna, men även om det är till bredden fyllt med mörk och
solmogen frukt och det fortfarande har en liten ekkryddighet, sitter alla
bitarna på plats och ger ett vin med riktigt fin balans. Också det här vinet
skulle må bra av några års vidare flasklagring, men till det grillade köttet
satt det så fantastiskt bra att ingen gjorde någon större sak av att vinet var
så ungt.
Det allra mest oförglömliga besöket vi gjorde på vår
rundresa i södra Kalifornien var det fem timmar och säkert 30 flaskor (på 14
personer) långa besöket hos Sine Qua Non. Även om det minnet
aldrig någonsin kommer att lämna någon av oss, kändes det fullkomligt
nödvändigt att friska upp det lite grand. Det gjordes med 2008 B 20 Syrah, fortfarande väldigt ungt och rikt med en djup och
nyanserad men mäktig frukt, som alltid en fint utförd balansgång mellan det
hedonistiska och det fortfarande eleganta, en husstil som inte bara bygger på
firmans fina vingårdar och ett otroligt väl utfört hantverk, utan också på det
faktum att Manfred Krankl och hans vinmakare är så strikta i sina urval av
faten i källaren att de hellre häller ut ett fat för mycket i avloppet än
lockas att använda det i slutblandningen. Det här vinet är utsökt idag, men
mitt råd är alltid att vinerna från Sine Qua Non ska bli cirka tio år innan de
börjar drickas.
Mer tid behövs
nog för de så kallade långliggarna från Sine Qua Non, de toppselekteringar
som mognar särskilt länge i ekfaten. Den 2004
Ode to E Syrah (94 procent Syrah, resten Grenache och Viognier, det här
året lagrad 43 månader) upplevdes faktiskt yngre än nollåttan. Tack och lov
hade vi dekanterat den cirka en timma innan servering, het ärligt hade nog
snarare två eller till och med tre timmar varit aningen bättre. Vinet är
tätare, men vare sig med koncentrerat eller fatigare. Av de två försvann de här
lite fortare. Det förstår jag, hur ofta får man chansen att dricka
långlagringarna från Sine Qua Non?
Desserten var en mousse av persika och med botten av
kokosflarn, krämigt och len. Nej, jag hade inte gjort den själv, konditorn på
Café Rotsunda var på semester, därför inkallades expertis från ett konditori i
närheten. I annat fall hade det nog blivit pannkaka av desserten.
I glaset ville jag ha ett ljust sött vin med en både
sötma, syra och fräschör som spelade med den som desserten hade. Grundrådet är
alltid att välja ett vin med motsvarande kraft (ett starkvin hade varit för
kraftigt), med en sötma som är lite större än den desserten har och slutligen
med en karaktär avseende fruktighet och aromer som antingen är snarlik den i
desserten eller som kan tänkas komplettera den. Jag valde en sauternes, 1996 Château Suduiraut, inte den största
årgången, men väl så god källarsvalt tempererad. Honung och persika, tydlig
botrytis, ett uns saffran och en sötfruktig smak med en fin syra och en sötma
som troligen ligger på cirka 110 gram per liter.
Ja, det var väl ungefär här som en av gästerna upptäckte
att dennes beställda vin, som hade dekanterats ett par timmar tidigare,
faktiskt inte hade serverats! Så kan gå i flask- och glasdjungeln. Således fick
denna bortglömda attraktion bli en slags kvällsfösare. Denna 2000 Reva Syrah från Alban
Vineyards gjorde inte bort sig i skymningen, den var fortfarande ung,
men hade en fin köttig och kryddig ton som vittnade om att frukten hade börjat
släppa fram mer komplexa toner. Det här gillade jag verkligen, och som tur är
finns det lite mer av varan i vinkällaren.
Inte för att det egentligen behövdes, men flera av
gästerna ville gå lös på det digra sortimentet av kvalitetssprit som finns på
Café Rotsunda. Med en kollektion av utsökta sorter och små Riedel Hennessy
(mina favoritglas för nobel sprit ) blev natten både lång, sval och helt
underbar.
Summering: 11
gäster, 21 viner och 50 Riedelglas
2 kommentarer:
hej!
hur länge till skulle du spara 2004 Ode to E Syrah?
Anders
Vinet är redan nu gott att dricka, men det kräver då en god stunds luftning för att blomma ut. Jag skulle tro att vinet har ett minst 15-årigt liv framför sig, kanske till och med 20 år.
Skicka en kommentar