lördag 9 augusti 2014

50:6 den 8 augusti


Firandet fortsätter i samma oförminskade takt som den slösande solen kokar oss och den här fredagen var det så dags göra två-i-ett-kalas med kombination av födelsedagsfest och återträff för det härliga gänget som levde som kungar och drottning på resan Stars of Southern California i juni i år. Som vanligt när vi gör våra återträffar brukar vi (försöka) hålla oss inom ramen för resmålets tema, i alla ungefär, men man vet aldrig. För att halvcitera Zlatan, "glaset är runt, allt kan hända". Och här på Café Rotsunda händer alltid en massa besynnerliga saker.

Jag bröt direkt mot detta invanda mönster och slog upp champagne ur magnum till gästerna, 1990 Vintage Brut från Pol Roger. Den var uppseendeväckande ung och frisk med bara en liten antydan av mognad och brödighet och jag blev väldigt glatt överraskad, inte minst då jag tidigare om åren har druckit en del nittior från Pol Roger som har varit betydligt mer utvecklade.

Till den goda champagnen serverades lite charkuterier såsom en tryffelsalami och en lufttorkad, smakrik korv av svartfotad sydfransk gris. Underbara godsaker som med sin sälta och fetma passar ljuvligt bra till torra och syrarika vita viner som exempelvis champagne. Jag hade också kvar det sista av den sjuåriga lättrökta mjölkkossan från Fäviken som har rönt succé närhelst jag i lövtunna skivor har serverat den.

Jag hade också gjort en liten delikatess i form av rostbiff av hjortrygg som serverades på ett tunt spisbröd med lite kantarellmajonnäs och garnerades med små späda friterade lökringar samt vanlig kryddkrasse. Också det försvinnande gott till champagnen.

Det skulle bli väldigt mycket vin den här kvällen, det blir lätt så när vinsamlande vänner med stora vinkällare och stora hjärtan träffas. Den första duon viner var vita och kom från varsin sida av världen. Nummer ett kom från Domaine des Comtes Lafon och var en väldigt fin, stram och klassisk 2005 Meursault Premier Cru Perrières, ett vin som med luft både blommade upp i bredd och visade upp ett fantastiskt djup och längd. Vi var en aning osäkra på hur vitalt vinet skulle vara, ett nio år gammalt vin från den här av oxidation olycksdrabbade domänen är alltid en risk. Men vinet var bländande bra, tack och lov.
   I glaset intill var vinet tyngre, lite fetare i den stil jag oftast finner vinerna från grand cru Bâtard-Montrachet, och vinet hade också större längd och fylligare smak än det första. De flesta av gästerna var först i Kalifornien på vinet, just för tyngden, sedan i Bourgogne på nivån grand cru för finessen. Det är också så som jag brukar beskriva det här vinet från Marcassin, särskilt med en första nyans av mognad som i denna 2003 Chardonnay Marcassin Vineyard. Ett vin som hade mått bra av cirka två timmar i karaff!

Nästa duo var tveklöst av annan typ och de skiljde sig också tydligt från varandra. Det första av dem var det yngsta och mest eleganta, det var stramt och mineraliskt med livfull smak och med en lätt stenig och blommig nyans. Helt klart ungt, kanske rent av lite för ungt, men det var ett otroligt läckert vin som jag blint satte i Hermitage och hos producenten M Chapoutier. Det senare var rätt, men vinet kom från andra sidan floden och visade sig vara deras enastående fina 2010 Saint-Joseph Les Granites.
   Det andra vinet var i alla avseenden större, tyngre, fruktigare, lite fatkryddigare och hade högre alkohol,  dessutom kändes det vara äldre. Moget, visst, men absolut inte för moget. Vinet, 1997 Twisted and Bent från Sine Qua Non, är en cuvée av 60 procent Roussanne från Alban Vineyard i Edna Valley och 40 procent Chardonnay från Bien Nacido Vineyard. Jag har druckit det flera gånger och är minst sagt förvånad över att det nu 17 år gamla vinet inte har packat ihop och kroknat. Erfarenheten säger mig att vinerna från Sine Qua Non håller bättre än vad de flesta av oss tror.

Till de vita vinerna serverades hastigt smörstekt gösrygg med en ragu av fänkål och kräftor som toppades med lite rostade löklameller och krutonger


Sedan blev det intressant blindåka av i bourgognekuporna. Min första tanke när jag lade näsan i glas ett var att det kom från Domaine de la Romanée-Conti och en varmare årgång, troligen 2009, just för den fullkomligt magnifika parfymen av rosor, körsbär, solmogna vildhallon och kryddiga stjälkar, men smakmässigt blev jag fundersam då vinet inte hade den rätta stringensen och mineralenergin i smaken. Silkigt och lent var det dock, och förtvivlat gott.
   Det andra vinet var något mognare, fem till sju år äldre kanske, ljusare i färgen och mycket mer sirligt och finstämt. Det kändes i sin finess som att det var en hög premier cru från byn Chambolle-Musigny, troligen Les Amoureuses, men i doften fanns där den typiska nyansen av torkade aprikoser man finner i bättre viner från Vosne-Romanée. Det var lite förvillande.
   Efter lite velande fram och tillbaka bestämde jag mig för att vin nummer ett borde vara 2011 La Côte från Domaine de la Côte (blint tar jag ofta fel och tror att vinet kommer från Domaine Leroy eller Domaine de la Romanée-Conti … ja, jag tycker att likheterna doftmässigt är slående) och med det spikades vinet. Tack!
   Det andra vinet kom från Domaine de la Romanée-Conti och var deras lättare och eleganta men inte helt övertygande storslagna 2007 Romanée-Saint-Vivant Grand Cru. God som attan den med, men oj vad den utsattes för konkurrens från amerikanen. Min röst föll på 2011 La Côte som bästa vin. Ser man på…

Två amerikanska cabernetviner med mer eller mindre mognad ställdes intill varandra. För mig har vinerna från Heitz Wine Cellars inte varit särskilt utmärkande de senaste decennierna, låt säga sedan mitten slutet av 1970-talet, de har saknat djup och koncentration. Den 1999 Cabernet Sauvignon Martha's Vineyard vi nu hade var förvisso inte av det större slaget, men den var god och hade faktiskt en lite större intensitet mot vad jag hade förväntat mig. Frukten var mörk, här fanns också den typiska blommigheten av eukalyptus från de träd som står intill vingården, tanninerna fanns där men var fint mogna och på det hela taget var vinet rätt gott.
   Vinet intill var något mer moget, det hade en större koncentration, bredare och djupare fruktkropp och också det en nästan helt len tanninstruktur. Jag själv höll denna 1987 Cabernet Sauvignon Special Selection från Caymus Vineyards i Napa Valley som det godaste av de två, med tillägget att båda var väldigt goda.

Maten därtill var enklast möjliga. I små skålar lades fin burratina (en liten italiensk färskost) tillsammans med lite mild olivolja, hyvlad tryffel och lite flingsalt. Detta ljummades upp i 120 graders ugn i fem minuter (osten ska inte smälta, den ska bli ljummen samtidigt som tryffeln värms upp och ger en större doft och smak). Över detta rev jag sedan färsk australisk tryffel, som jag håller som den allra bästa tryffel vi får på sommaren. Hur lätt som helst, hur gott som helst. Speciellt till viner med mognad, som det från Caymus Vineyards, det var också så jag hade planerat kombinationen.

Pausviner på uteserveringen är alltid ett riktigt uppskattat inslag här på Café Rotsunda. Dessa kom i par och var såklart svalkande kylda. Det första av dem var av fetare slag, en liten fatkryddighet och en djup nästan lite tropisk men ändå sval (avseende en god syra) röjde att vinet hade sett både sol och vind, kanske också uppfostrats i högt och stenigt läge, för det fanns en liten mineralton i den fylliga smaken. Möjligen kändes vinet lite moget, toner av honung vittnade om det, men jag gillar ändå här rikare stilen som Peter Michael Winery i Knights Valley i Sonoma har. I glaset deras 2009 Ma Belle Fille.
   Det andra vinet var både ljusare, lättare, stramare och mer mineraliskt, vilket man såklart ska förvänta sig av en vit bourgogne av rang. Det jag hade skänkt upp kom från en av mina absoluta favoriter i Bourgogne, Domaine Roulot, och var deras 2010 Meursault Narvaux, en vingård klassificerad som villages, men med fantastiskt läge ovanför byn som ger ett distinkt vin med tydlig mineralstruktur,

Medan grillen stod och blev lagom varm körde vi på två röda viner blint. I den besvärande sommarvärmen är det svårt att hålla temperaturen korrekt på framför allt de röda vinerna, särskilt om man vill ha dem dekanterade och karafferna inte får plats i kyla. Det märktes i denna servering, där de rätt alkoholrika vinerna upplevdes en aning alkoholvarma, dock fortfarande väldigt goda (optimalt hade såklart varit att hålla vinerna vid cirka 18 grader, detta med hjälp av kylskåpet, nu höll de snarare 22 grader, kanske till och med lite mer).
   Vid besöket i somras blev vingänget fullkomligt upp över öronen förälskade i både egendomen, vinerna och John Alban i egen hög person, därför var det väntat att vi skulle dricka lite viner från just Alban Vineyards. Kvällens första därifrån var en smått sensationellt rik, läckert hallon- och körsbärsfruktig och tät 2006 Grenache Alban Estate Vineyard, som hade en yppig fruktkropp, fortfarande en liten fatkrydda och nästan sammetslena tanniner.
   Om grenachevinet är synnerligen ovanligt, det göra bara ett par tusen flaskor om året av det som mest, går det knappt att få tag på toppversionen, som John gör två till tre fat om året av. Nu stod den i alla fall här, 2006 Pandora Seymour Vineyard, mäktig och tät, mörkare i färgen, större i kroppen, djupare i frukten, lite kryddigare och köttigare. Vilken man tyckte var godast var en smaksak, tyvärr stack alkoholen (15.9 procent) upp lite mer i detta vin än i det rena grenachevinet (16.5 procent), men det berodde mest på att Pandora tyvärr serverades lite för varmt. Det var gott ändå!

När vi ändå hade Rhônedruvor i glasen skänkte vi upp ett mycket enklare, men också rätt gott och kanske mer vardagligt vin, 2008 Mourvèdre från Denner Vineyards i Paso Robles. Också den här egendomen besöktes i somras, men just det besöket försvann i mängden av mer spektakulära besök under resan runt södra Kalifornien. Det här vinet var mörkt fruktigt, en aning violkryddigt och lite köttigt, en god kropp och balanserade tanniner. Jodå, visst försvann det här goda vinet även här hemma mitt bland alla imponerande praktpjäser.

En egendom som alltmer utkristalliserar sig som den allra bästa i Napa Valley är Colgin Cellars, särskilt från 2009 och än mer 2010 och framåt. Här fick vi oss en alldeles underbar 2008 IX Estate till livs. Årgången är väldigt bra och även om vinet är ungt och kanske en aning monolitiskt och till och med lite knutet, bjuder det på en absolut ren mörk bärfrukt, en rätt ordentlig men ändå ytterst välpolerad tanninstruktur, en liten mineralitet samt den typiskt kryddiga tonen av lavendel och salvia som verka höra till just den här vingårdens personlighet. Jag kan inte säga annat än att jag älskar det här vinet. Dyrt är det, men vad gör det när det är så vansinnigt läckert.

Fem stycken halvkilot stora vardera välmarmorerade biffar med kappa grillades över glödgande eld så det stod häriga till. Rosmarinkvistar och citron fick följa med och ge doft och smak, därefter fick köttet vila i ungefär tio minuter. Det var medium rare, precis så jag vill ha det, det var saftigt och välsmakande och serverades med ett rejält lass smörstekta kantareller och därtill en mörk kalvfond inkokt med tryffel och tranbär.

Det blev såklart mer rött vin, i nästa omgång stor tre syrahviner på tur. Det första var det äldre av dem, men fullt moget var det inte. Tätheten, de lena tanninerna, den sötaktiga frukten och lilla mintigheten förde mig till Australien, trots att alkoholen kändes rätt måttligt och frukten sval. Jag tänkte mig ett vin från Henschke uppe i svala Eden Valley, troligen början av 2000-talet, och blev rätt förvånad när det visade sig vara 1995 Astralis Shiraz, toppvinet från Clarendon Hills Vineyards. Det var väldigt många år sedan jag drack vinerna från dem och jag minns dem som nästan övermäktigt fylliga. Den här var dock rätt elegant.
   Men det finaste och mer eleganta syrahvinerna av de tre var 2008 IX Estate Syrah från Colgin Cellars, ett vin som förenar en betydligt större kraft men också en betydligt större finess. Renheten är uttalad, tanninerna fint avrundade, syran på sin plats och både kött och kryddor i antågande, även om vinet är så pass ungt att det fortfarande är primärfruktigt. Tänk om man får dricka det här vinet igen om tio år, då kommer det nog att vara fullkomligt makalöst. Det är det i och för sig redan nu. Ett av kvällens viner, i min gom i alla fall.
   Vi tog oss tillbaka till Alban Vineyards med det allra kraftigaste och fortfarande nästan oförlösta 2006 Reva Syrah, också det här ett vin som görs i väldigt liten volym. Det ska räknas in till de täta och mäktiga vinerna, men även om det är till bredden fyllt med mörk och solmogen frukt och det fortfarande har en liten ekkryddighet, sitter alla bitarna på plats och ger ett vin med riktigt fin balans. Också det här vinet skulle må bra av några års vidare flasklagring, men till det grillade köttet satt det så fantastiskt bra att ingen gjorde någon större sak av att vinet var så ungt.

Det allra mest oförglömliga besöket vi gjorde på vår rundresa i södra Kalifornien var det fem timmar och säkert 30 flaskor (på 14 personer) långa besöket hos Sine Qua Non. Även om det minnet aldrig någonsin kommer att lämna någon av oss, kändes det fullkomligt nödvändigt att friska upp det lite grand. Det gjordes med 2008 B 20 Syrah, fortfarande väldigt ungt och rikt med en djup och nyanserad men mäktig frukt, som alltid en fint utförd balansgång mellan det hedonistiska och det fortfarande eleganta, en husstil som inte bara bygger på firmans fina vingårdar och ett otroligt väl utfört hantverk, utan också på det faktum att Manfred Krankl och hans vinmakare är så strikta i sina urval av faten i källaren att de hellre häller ut ett fat för mycket i avloppet än lockas att använda det i slutblandningen. Det här vinet är utsökt idag, men mitt råd är alltid att vinerna från Sine Qua Non ska bli cirka tio år innan de börjar drickas.
   Mer tid behövs nog för de så kallade långliggarna från Sine Qua Non, de toppselekteringar som mognar särskilt länge i ekfaten. Den 2004 Ode to E Syrah (94 procent Syrah, resten Grenache och Viognier, det här året lagrad 43 månader) upplevdes faktiskt yngre än nollåttan. Tack och lov hade vi dekanterat den cirka en timma innan servering, het ärligt hade nog snarare två eller till och med tre timmar varit aningen bättre. Vinet är tätare, men vare sig med koncentrerat eller fatigare. Av de två försvann de här lite fortare. Det förstår jag, hur ofta får man chansen att dricka långlagringarna från Sine Qua Non?

Desserten var en mousse av persika och med botten av kokosflarn, krämigt och len. Nej, jag hade inte gjort den själv, konditorn på Café Rotsunda var på semester, därför inkallades expertis från ett konditori i närheten. I annat fall hade det nog blivit pannkaka av desserten.

I glaset ville jag ha ett ljust sött vin med en både sötma, syra och fräschör som spelade med den som desserten hade. Grundrådet är alltid att välja ett vin med motsvarande kraft (ett starkvin hade varit för kraftigt), med en sötma som är lite större än den desserten har och slutligen med en karaktär avseende fruktighet och aromer som antingen är snarlik den i desserten eller som kan tänkas komplettera den. Jag valde en sauternes, 1996 Château Suduiraut, inte den största årgången, men väl så god källarsvalt tempererad. Honung och persika, tydlig botrytis, ett uns saffran och en sötfruktig smak med en fin syra och en sötma som troligen ligger på cirka 110 gram per liter.

Ja, det var väl ungefär här som en av gästerna upptäckte att dennes beställda vin, som hade dekanterats ett par timmar tidigare, faktiskt inte hade serverats! Så kan gå i flask- och glasdjungeln. Således fick denna bortglömda attraktion bli en slags kvällsfösare. Denna 2000 Reva Syrah från Alban Vineyards gjorde inte bort sig i skymningen, den var fortfarande ung, men hade en fin köttig och kryddig ton som vittnade om att frukten hade börjat släppa fram mer komplexa toner. Det här gillade jag verkligen, och som tur är finns det lite mer av varan i vinkällaren.

Inte för att det egentligen behövdes, men flera av gästerna ville gå lös på det digra sortimentet av kvalitetssprit som finns på Café Rotsunda. Med en kollektion av utsökta sorter och små Riedel Hennessy (mina favoritglas för nobel sprit ) blev natten både lång, sval och helt underbar.

Summering: 11 gäster, 21 viner och 50 Riedelglas 

2 kommentarer:

Anonym sa...

hej!

hur länge till skulle du spara 2004 Ode to E Syrah?

Anders

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Vinet är redan nu gott att dricka, men det kräver då en god stunds luftning för att blomma ut. Jag skulle tro att vinet har ett minst 15-årigt liv framför sig, kanske till och med 20 år.