Med tanke på att jag är mitt emellan det fantastiska
gästspelet med Hoze på Studio Frantzén för en knapp vecka sedan och en drömresa
med AJ Styles, Mr Z och Platter till Tokyo om ett par veckor, är mitt huvud och
mina sinnen såklart på helspänn på allt som drar åt det japanska avseende råvaror,
rätter och dryck. Det kan möjligen ses som en negativ eller möjligen försvårande
faktor för alla japanskt inspirerade matupplevelser som landar däremellan.
Eller kan man se det som en uppvärmning och inspirerande upplevelse i väntan på
”the real thing”.
Jag tog mig
hursomhelst till Högfjällshotellet i
Sälen och deras Sea Food Bar för att stämma av nivån på årets asiatiska
matupplevelse här. För det är inte längre bara Japan, eller kanske rättare sagt
Japan möter Sverige (som när magiska Frida Ronge styrde skutan här) som gäller,
under ledning av chef Pierre Panther hittar man numera influenser från ett par
andra asiatiska kök. Fokus, det ligger dock fortfarande på Japan. Med
skandinaviska influenser, precis som för ett par år sedan.
Här äter man à la carte med typiska japanska rätter,
eller väljer man någon av deras olika menyer (Snö: tre rätter med 17 sushibitar
för kronor, Fjäll: fem rätter med tillägg av pilgrimsmussla och tatatki för 575
kronor eller Morikawa: en större meny för 795 kronor). Jag vet inte om det var
den senare menyn jag beställde, jag är en nyfiken och smått galen typ så jag gjorde
som på bensintanken, beställde ”full tank”, understått ”kör på tills du inte
har fler rätter att servera”.
Det började som
sig bör med en servering sashimi,
råskuren hällflundra, piggvar, pilgrimsmussla, tonfisk, råräka och hamachi. Bra,
elegant och klassiskt, men i grund och botten inget särskilt.
Till den första serveringen höll jag en av kvällens
sakésorter som den bästa kombinationen, Sugi
Nihon-shu Taru Saké från Kinu Tsukasa, en saké gjord av ris
polerat till minst 70 procent, jäst till en alkoholhalt på 14.6 procent och
sedan lagrad en kort tid i fat av cederträ. Det här är en väldigt elegant saké
med diskret rissötma, mild fruktighet och en blommig nyans som faktiskt påminde
mig om vinet från premier cru Les Lys
i Chablis. Snyggt! Den här sakén skulle visa sig vara en väldigt fin ledsagare
till flera av de mest eleganta serveringarna.
Förr om åren rekommenderade jag alltid tysk riesling till
sashimi och sushi, numera är jag lite med tveksam till en så yvig beställning
som ”tysk riesling”. Jag vill nämligen inte ha den alltför torr, då är risken
för stor att mötet med de umamirika delikatesserna på tallrikarna resulterar i
en bitter känsla i vinet (som att tugga på druvskalen). Välj hellre ett vin med
en gnutta restsötma, halvtorr i stilen, gärna från Mosel. Den 2010 Riesling Kabinett från Prinz
von Hessen i Rheingau jag serverades var i all sin renhet och enkelhet
ett gott och uppfriskande vin, men det var i ärlighetens namn en aning för
torrt för min personliga smak – i alla fall till flera av de sushi och sashimi
jag njöt av.
Nästa saké skulle vara favoriten till de lite smakrikare detaljerna
i maten, framför allt de fetare fiskarna och de umamisöta musslorna. Sakén, en Dassai 50 Junmai Daiginjo av den lite
sötare ristypen Yamada Nishiki polerat till 50 procent från Asahi
Brewery var utsökt. Stilmässigt är den mjukare och fylligare än den
första sakén, den delikata rissötman balanseras av en viss fräschör och överlag
är det här en underbart god saké med brett användningsområde.
Den andra serveringen var en variant på den första, med
råskuren lax, pilgrimsmussla, piggvar och tonfisk som bara hastigt hade
penslats med en marinad av lime och ponzu
(en sås gjord av mirin, sjögräs,
risvinäger och jäst tonfisk) innan servering. Till det hörde fyra tillbehör som
gjorde rätten lite mer spännande och smakrik, bland annat lite spröda
mandelpotatischips som direkt efter fritering hade smaksatts med salt och
pulveriserade nori (alger av den typ
man rullar in sushi i). Rättikan var tunt hyvlad och sedan hastigt inkokt i mirin (ett sötaktigt risvin med cirka 14
procent alkohol) och yuzu (en syrlig
och bitter japansk citrusfrukt) och hade en god sötsyrlig smak. Här fanns också
fina lökringar som hade marinerats i samma sötsyrliga vinägerblandning man
smaksätter sushiriset med, dessutom lite fint skuren silverlök. Tack vare den
delikata sötman i flera detaljer i den här rätten föredrog jag saké nummer två,
även om också den första fungerade bra.
Den tredje sakén var jag inte lika förtjust i. Det som
störde mig lite grand i denna Kirashizuku
Junmai Ginjo Usu Nigori Saké från Kiuchi Brewery var en ton som
påminde mig en del om korkdefekt. Jag vred och vände på denna saké, lukade och
smakade, försökte tänka om, försökta tänka bort, men någonstans fanns just den
där tonen kvar. Trots det var smaken god, medelfyllig och fruktig med en lätt
rissötma och viss längd. Sakén görs av ris polerat till 50 procent och efter
jäsning har man bara gjort en lätt filtrering, varför denna saké har ett
mjölkigt och lätt oklart utseende. Det skulle vara kul att prova den här sakén
i ett helt annat sammanhang någon annan gång, just för att se vad jag kommer
att tycka om den då.
Vid rätt tre hade vi lämnat Japan och gjorde en
snabbvisit i Korea. Rätten heter tydligen ssäm
och visade sig vara en slags wrap i ett krispigt salladsblad. Den var fylld med
en krämig tartar av fläsksida bakad i 92 graders under lång tid till dess
köttet föll samman och sedan blandad med chilemajonnäs. Till det lite kimchi (en kryddhet jäst kål) och
kolgrillade shiitakesvamp. Det här var en fantastiskt god rätt.
Här provade jag
först rieslingvinet, som fungerade utmärkt tack vare den feta texturen i
rätten, men sommelier Lisa rekommenderade att jag skulle prova ett glas Inedit från bryggeriet Estrella
Damm, en ljus och väldigt elegant korn- och veteöl med mjuk smak och
diskret spannmålssötma. Det var den helt perfekta drycken till!
Ölet skulle visa sig fungera utmärkt till flera av de
återstående rätterna, såsom en fantastiskt välsmakande tataki (hastigt halstrad runt om) av wagyu som bara var milt
smaksatt med soja, saké och yuzu.
Till detta en sojaemulsion och lite lök som syrats i en marinad av ponzu och blodgrapefrukt.
I enlighet med japansk tradition serveras risrätter
aldrig i början av en måltid, utan i mitten, precis som våra typiska
varmrätter. Det var således tid för ett par olika sorters nigiri sushi nu. En var gjord med saké- och sojamarinerad råräka
med regnbågsrom, en var gjord med pilgrimsmussla smaksatt med salt och yuzu, en vad gjord med lax toppad med sticklök,
en var gjord med tonfisk smaksatt med ett japanskt kryddsalt med alger och
japansk chile och den femte var gjord med en lättrökt silverål från
Helsingborg, toppad med lite majonnäs och lök. Till ålen visade sig, intressant
nog, den ofiltrerade sakén fungera alldeles utmärkt! För övrigt höll jag sakén
Dassai 50 som den allra bästa drycken i den här vändan.
En av mina favoriträtter för kvällen var de sotade
pilgrimsmusslorna med smörstekt strimlad enoki
(en svamp) till vilket små duttar av senapsmajonnäs och en emulsion med alger
och miso hörde. Det hela var superbt
i all sin elegans. Här var det åter sakén Dassai 50 som matchade alldeles bäst.
Nu kände jag för att prova lite mer saké, två nya sorter
beställdes därför in. I det första glaset en både smakrik och superelegant Kimoto Junmai Shu Saké från Kinoshita
Brewery, gjord av ris polerat till 77 procent och spontanjäst till en
alkoholhalt på cirka 15 procent. En detalj som gjorde den här sakén särskilt
god till de lite smakrikare rätterna jag hade framför mig var dess lite rikare
och silkigare textur.
I glaset intill
en Kozaemon Miyamanishiki Tokubetsu
Junmai Shu från Nakashima Sake Brewery, en saké som har gjorts av ris polerat
till 55 procent och sedan jäst till 16 procents alkoholhalt. Det här var en
aning lite lättare än den i första glaset, elegansen var stor och eftersmaken
len och kvardröjande. Dess lite rikare rissötma gjorde den helt perfekt till de
smakbitar som hade lite mer uttalad umamisötma, som lax, musslor och skaldjur.
Nästa rätt var kvällens svagaste, inte så att den inte
var god, men dels saknade jag sälta i den, vilket gjorde den lite tam, dels var
det lite för mycket färsk koriander i för min egen smak. Grunden var dock bra,
en fin kycklingbuljong med dumplins fyllda med kyckling, chile och zest av lime
och som garnityr i buljongen kålrot, saltört och koriander. Man åt med pinnarna
och drack buljongen direkt ur skålen.
Sist ut bland rätterna stod serveringen av sushi, två rullar vardera av tre sorter.
Den första rullen var fylld med tempurafriterad kungsräka med gurka marinerad i
vit sojasås, den andra med kyckling teriyaki med friterad purjolök och den
tredje med hummer och gurka och toppad med lite tryffelmajonnäs och löjrom.
Någon direkt dessert har man inte på menyn, istället kan
man beställa någon sötsak från TB Grill Room en trappa ner. Sötsugen var man ju
efter all denna hälsokost, en Key Lime Pie med variation av blåbär fick det
således bli. Det var god, men inte vidare asiatisk. Det skulle vara kul att se
hur man tar sig an någon slags liten östasiatiskt inspirerad dessertmeny här på
Sea Food Bar.
I glaset fick jag hur som helst två riktigt goda japanska
drycker. Den dryck som presenterades som Kozeamon
Junmai Yuzu Sake från Nakashima Brewery var god, men
ytterst svårplacerad. Den bygger på en elegant saké men är smaksatt med
färskpressad juice från den syrliga och bittra citrusfrukten yuzu. Fick man bara lukta på drycken
skulle jag säga likören Limoncello, eller möjligen en högklassig citronläsk.
Citrusdoften är påtaglig och det är somrigt och läckert. Smaken är söt, mjuk
och rund med en fin citrusfräschör. Den passade helt perfekt till limepajen.
Den andra
drycken var mig mycket mer välbekant, Kishu
Monogatari Umeshu från Kino Tsukasa Brewery, en söt
dessertdryck baserad av det japanska ris- och spannmålsdestillatet shochu med tydlig smaksättning av
plommon. Smaken är söt, rik och mandelaromatisk, väl sammansatt och lång med en
underbar balans och förföriskt god fruktighet. Jag kunde inte låta bli att be
om påfyllning av denna umeshu. Jag är totalt såld på just den här typen av
dryck, det blir du också om du smakar!
Kvällen led mot sitt slut, men jag slår mig gärna ner i
den intilliggande pianobaren för att runda av kvällen, lyssna på lite klassiska
slagdängor från de alltid så duktiga pianisterna som står för underhållningen
och njuta av en drink eller två i baren. Den här kvällen blev det först en sötsyrlig
drink av saké för att knyta an på temat, sedan min favorit Margarita, här gjord
av Patrón Reposado, agavesirap och lime (ingen Cointreau) och slutligen en Old
Fashioned, här gjord av mörk rom istället för bourbon. Det går bra det med …
1 kommentar:
http://momofuku.com/new-york/ssam-bar/bo-ssam/
Skicka en kommentar