Den välskräddade kostymen, de blanka läderskorna, den prydligt
knutna slipsen och stressen i finansvärlden i New York var länge vardagen för
Jamie Kutch. Till slut tog intresset för de fina viner han ofta drack över, han
kastade det framgångsrika men alltför stressiga livet bakom sig och flyttade
med flickvännen till Kalifornien där analyser av börs och företag ersattes av
sökande efter vingårdar med de finaste pinotdruvorna. Jamie Kutch var redo av
bli vinproducent. Efter ett par prövoår kom hans namn och etiketten Kutch Wines med årgång 2009 och än mer
2010 och framåt att omtalas av amerikanska toppsommelierer som ett av de allra
mest respekterade.
Jag hade nöjet att prova vinerna hos Jamie innan han
egentligen ens hade lanserat sina första viner och jag fann dem vara fint
parfymerade och rätt eleganta, inte illa av en slipsnisse från New York. Men
helt nöjd var Jamie dock inte efter sina första årgångar, han fann dem vara för
klumpiga och sakna den fräschör han så innerligt sökte. Inspirerad och guidad
av Michael Browne på Kosta Browne hade han inledningsvis dragits med åt ett
håll med kraftigare viner som han egentligen inte tyckte så mycket om.
"Helt
plötsligt stod jag inte längre ut med pinotviner med fyllig kropp, söt frukt,
kryddiga fat och hög alkohol", säger Jamie och berättar att det blev upptakten
till att han började ändra stil och inom ett par år fann den rätta känslan i
lite lättare och friskare viner, nu jästa med en stor andel hela klasar med
stjälkar och allt.
Jamie är medlem
i den framstående och just nu väldigt mycket i ropet hyllade gruppen In Pursuit
of Balance som gästar Stockholm i två dagar för att visa upp sig, sina viner
och sin syn på vad det nya Kalifornien har att erbjuda. Hans egen liksom
gruppens viner är ytterst välgjorda och eleganta.
Den här kvällen hade jag och chef Mathias (och
intresserade och duktiga team) fått det stora nöjet att tillsammans med Jamie
visa upp hans viner i en provning som ackompanjerades av idel små trevliga
rätter. Det var ingen ordnad middag på det sätt vi brukar göra, utan en mer
vardaglig och avslappnad middag, där rätterna singlade in lite undan för undan.
Middagen
inleddes med Jamies fina instegsvin från ett par vingårdar i svala Sonoma
Coast, framför allt Sonoma Stage Vineyard vid Petaluma Gap och Campbell Ranch vid
Cazadero ute vid Hirsch Vineyard samt till liten del från Graveyard Vineyard
ute vid kusten. Numera skördar han druvorna vid cirka 21 Brix, vilket ger viner
med en alkoholhalt kring 13 procent. För att inte överkrydda vinerna används
inte mer än 20 procent nya 228 liter stora franska ekfat. Lagringen sträcker
sig över 12-16 månader.
Det första vinet
var hans 2010 Sonoma Coast Pinot Noir,
ett vin från en utmärkt årgång som kan sägas vara hans första riktigt tydliga
steg mot den nya stilen. Det var vid den här tiden han började använda mer
stjälkar under jäsningen för att hitta den bästa balansen.
"Jag har
noterat att man i Bourgogne oftare jäser med en större mängd hela druvklasar i
varma årgångar, och eftersom vi har mer sol i Kalifornien än de har i Bourgogne
tänkte jag att en större andel stjälkar här hos oss skulle vara av godo",
säger han och berättar att han i det här vinet hade cirka 70-75 procent hela
druvklasar.
Vinet har en
läcker och inbjudande rödfrukt, en aning blommig i elegant stil, en lätt kropp
med cirka 13.4 procent alkohol men ändå god fruktintensitet. Det är rätt
charmerande, det är rätt gott. Jag serverade vinet vid cirka 15 grader, helt
perfekt för att lyfta fräschören.
Vi fortsatte med
2012 Sonoma Coast Pinot Noir, ett
vin som till fullo är jäst med hela druvklasar och i den svalare årgången har
fått en snäppet lägre alkoholhalt. Då årgången gav mindre druvor med lite tjockare
skal har det här vinet och de andra från 2012 en lite mörkare färg och
stadigare struktur. Frukten är också mer intensiv, mer av mörka körsbär och
även en lätt blåblommig nyans, en friskare syra och även en pytteliten gnutta
kryddig ek. Balansen är dock utsökt, men vinet är ungt och stramt och mår bra
av ett års vidare flasklagring.
Någon klassisk meny hade vi inte lagat upp den här
kvällen, istället blev det ett antal smårätter som skulle ledsaga vinerna. Mer
som små tapas. Redan direkt vinerna hade skänkts upp serverades små salta
tilltugg i form av en "blomlåda". En potatiskräm toppad med rostad
och smulad kavring som jord dekorerades med späda rädisor, salta potatischips
och chips av lufttorkad skinka. Enkelt, salt och gott.
Jamie har inga egna vingårdar, utan köper druvor från
flera svala vingårdar i båda Sonoma County och Mendocino County. Intill
Occidental och Freestone ute i Sonoma Coast ligger Falstaff Vineyard, planterad
2000 med Pinot Noir av klonen Dijon 828. Jorden här består liksom i Green
Valley en bit inåt land av goldridge.
Tack vare det svala läget försvåras blomningen och fruktsättningen vilket leder
till att druvorna blir små som ärter, därför ligger skördeuttaget på låga 15-20
hektoliter per hektar.
Återigen bjöds
två årgångar med 2010 Pinot Noir
Falstaff som det första vinet. Det här skulle bli kvällens läckraste och
mest sensuella vin, inbjudande rikt och sötfruktigt i en stil som förde
tankarna åt Gevrey-Chambertin och den rikare men samtidigt komplexa stil som
Armand Rousseau står för. Hälften av druvklasarna jästes hela och alkoholhalten
landade på 13.8 procent, högt för att vara Jamie Kutch i hans nya, eleganta
stil. Som de andra tiorna var den här något mer öppen och silkeslent men friskt
strukturerad, men den blommade långsamt upp i glaset under kvällen blev allt
godare!
Även detta vin
kom i senast lanserade årgång, 2012
Pinot Noir Falstaff, ett vin som på årgångstypiskt vis var mörkare, mer intensivt
fruktigt, tydligt strukturerat men samtidigt med en len textur och stor
fräschör. En liten stjälkkrydda, dock inte grön, avslöjade att Jamie det här
året lät jäsa alla druvklasar hela, men det finns också en fin rosenaromatisk
nyans som var riktigt härlig. Alkoholhalten? "Den landade på 12.9
procent", berättar Jamie.
Trots att det här
vinet var ungt och lite tight i avslutningen, räknades det in som ett av
kvällens finaste!
Vi jobbar gärna med rotsaker till Pinot Noir, särskilt om
druvorna är uppväxta under sol och har vunnit en lite yppigare frukt och textur
(som tål att utsättas för rotfrukternas sötma) än den man finner i klassisk
bourgogne. Vi tycker också om att arbeta med salta ostar, vars sälta fångar upp
och rundar av syra och strävhet samtidigt som den matchar fruktigheten på ett
riktigt bra sätt. Den här kvällen gjorde vi en favorit i repris, den fint
sötsalta franska hårdosten Mimoulette (smaksatt med morot) i möte med smörkokta
tärningar av morot. Bara lite havssalt på det. Enkelt och intressant, först när
man stoppar tärningarna i munnen förstår man om det är ost eller morot, men
oavsett vilket är matchningen till de fruktiga pinotvinerna vansinnigt bra.
Enkelheten fortsatte i nästa smårätt, smörkokt nypotatis
som toppades med salt, fint hyvlad sommartryffel och lite brynt smör. Frågan är
om riktigt god mat kan bli godare. Eller menade jag enklare? Eller godare?
Eller både och? Tokigt gott var det i alla fall till vinerna.
Jamie köper också Pinot Noir från en annan sval vingård. McDougall
Ranch på ungefär 280 meters höjd bara 5.5 kilometer från havet vid Cazadero i
den norra delen av Sonoma Coast. Vingården planterades 1998 med Pinot Noir av
klonen Dijon 114 på en sydligt exponerad sluttning. Även härifrån blev det två
årgångar med 2010 Pinot Noir McDougall
Ranch som det första vinet. Näsan var fantastisk, inbjudande och delikat
rödfruktig, återigen i en stil som förde tankarna till god bourgogne, inte
minst eftersom här fanns en lätt jordig nyans. Det här blev, vid omröstningen,
kvällens vin.
"I den här
årgången lät jag hälften av druvklasarna vara hela och vinet klockade in på
13.8 procents alkoholhalt", säger Jamie och berättar att han har gjort vin
härifrån sedan sin andra årgång, 2006, och att han idag i stort sett är ensam
om vingården.
"Ägaren
sköter arbetet, men det är jag som sätter villkoren, som hur vi ska binda upp
och beskära, om vi ska bevattna och när vi ska skörda", berättar han och
lägger till att det är i den riktningen har vill jobba med alla sina vingårdar.
För att få en
känsla av den nyfunna förfiningen serverades också hans 2012 Pinot Noir McDougall Ranch, jäst uteslutande med hela klasar
till en alkoholhalt kring 12.9 procent och med den årgångstypiskt mörka färgen,
stora koncentrationen men också tydliga strukturen av syra, tanniner (mogna och
fina, men myckna) och mineral av den massiva sandsten som rankornas rötter
stöter på cirka en meter under jordytan. Det här är makalöst gott, i min gom
kvällens vin, men frukten är återhållen och lite tvär, strukturen ställd i
första rummet och eftersmaken en aning återhållen. I mitt protokoll skrev jag:
"…som en glänsande Ferrari som lockade ögat till sig, men som bara står
där, utan motorn igång, bara vetskapen om vad som finns under huven och hur det
kommer att låta och kännas när motorn dras igång är en hisnande känsla".
Vansinnigt gott, måste köpas, men bör lagras ett par tre år till.
"Det här
kan mycket väl vara det vin vi kommer tillbaka till om 15-20 år för att
upptäcka att det har utvecklats lika fint som finaste bourgogne", säger
Jamie när alla vid vinkällarbordet berömmer det fantastiska vinet.
En friterad krokett fylld med karljohanssvamp och
halstrad anklever kom nu in, ackompanjerad av en kräm av jordärtskocka. Ett
enkelt trick att få även ett ännu kärvare och strävare vin än det sista att
mjukna och uppföra sig som ett litet gulligt charmtroll. Att använda sig av
sälta och fett är det enklaste och bästa tricket för att få ett vin att bli som
sammet i munnen. Fy bubblan vad gott vinet blev redan nu, 15-20 år innan Jamie
tror att det kommer att nå toppen av sitt liv.
Den krämiga texturen i vanlig hederlig mandelpotatiskräm
är ett annat enkelt bondknep att locka fram charmören ur unga och lite knutna
viner. Särskilt när man lägger till konfiterad anka, detta världens vinvänligaste
lår, och lussar på med lite sötflirtiga rotsaker för att spegla vinets frukt
och lite tryffelfond bara för att det är så sjukt gott. Tryffel är normalt sett
nyckeln till mogna viner, därmed inte sagt att både det unga vinet och gästen
blir saliga av tryffel.
Nästa rätt blev lite av "gör som du vill". En
vällagrad Comté revs och mixades till en slät men fast kräm med lite
Philadelphia. Till det lite rostad valnötsbrioche. Där hade vi grunden. Sedan
kunde man gå två vägar. Valde man att komplettera med lite av den sötsyrliga
kompotten av rödlök och duxelles av svamp fick man en med förrättsliknande rätt
som jag tyckte fungerade bra till framför allt vinerna från 2010, just för att
rödlöken var en aning söt (egentligen lite för söt för de stramare 2012:orna).
Valde man att komplettera med färskt hallon blev smakbalansen (i min gom) mer
perfekt, just för att den lilla rödfruktiga hallontonen plockade upp vinernas
fina fruktighet, samtidigt som fettet i briochen och osten fångade vinets
struktur. Hur som helst blev det en riktigt god ost- och vinkombination, så
länge man inte tog för mycket hallon.
Konditor Bäckström lämnade oss inte i sticket den här
kvällen, han dukade på sedvanligt manér upp idel goda mignardiser. Den fina rulltårtan med hallon, en citrondoftande
liten godsak och underbar choklad av både ljust och mörkt slag. Till det här
blev det inget pinotvin, det hade inte ens varit gott. Men att inte servera
godsaker från konditor Bäckström vore ett gravs tjänstefel just eftersom
konditor Bäckström finns i huset.
1 kommentar:
PS
Vinerna från Jamie hittar du hos oss på www.robersonwine.se
Skicka en kommentar