Spritfest i Berlin den 10 april

 

Det finns nog inget mindre seriöst och trovärdigt i samhället än kvällstidningar. Sånär som på korrekt angivna tv-tablåer och sportresultat är så gott som allt redaktionellt material sammansatt av halvdana journalister som egentligen inte är passionerade, kunniga inom det de skriver eller förmår att sätta samman sina texter till verkligt läsvärda och framför allt faktamässigt sätt läsvärda artiklar. Frågan är om inte lokaltidningar med alla sina ”små gulliga” nyheter är fan så mycket bättre ur ett journalistiskt perspektiv. Det låter hårt, men det är nog dessvärre sant, i alla fall nästan helt sant. Om journalisterna har ambition och kunskap, dödas densamma blixtsnabbt av tidningarnas redaktörer, som mer än sanning och läsvärdhet i tidningarna vill smeta ner dem med lättsmält tabloidskräp (oj, tänk att det ordet redan finns inprogrammerat i Words stavningsprogram) i lika lättsmält idiotförklarande kändisskvalleranda (jodå, det är också inprogrammerat). Att kvällstidningarna är så pinsamt dåliga beror på att de enbart vill sälja lösnummer till alla läsare de tycker är idioter. Riktiga läsare köper nämligen inte kvällstidningar.

   Men, till de pinsamma och lösnummerkåta redaktörernas försvar måste jag hylla dem för att de understundom hittar på ord som är riktigt roliga. ”Spritfest” är ett av dem. Jag älskar ordet ”spritfest”. Problemet är att ”spritfest” mer syftar till att underbetalda statligt eller kommunalt anställda bjuds på en drink före maten, två glas Montecillo Crianza (eller motsvarande billigt rödpang) och en alldeles för liten och billig cognac till kaffet när de någon gång är på konferens. Med skattebetalarnas pengar ska tilläggas, annars kan det nämligen inte räknas som ”spritfest”. I mina ögon är dessa anställda värda betydligt mer, särskilt om de jobbar på dagis, skolor, sjukhus och äldrevård (men inte om de är politiker, politiker har jag absolut ingen respekt för och de förtjänar inget alls intill dess de levererar vad de lovar!). Och för att vara en riktig "spritfest" krävs faktiskt det lite mer än bara några futtiga glas alkohol. Det krävs till och med rejält mycket av det goda, en ”spritfest” ska vara brutal, den ska kännas!

Eftersom jag var inbjuden till en alldeles tvättäkta spritfest i Berlin denna helt vanliga torsdag förberedde jag min noga. En ordentlig morgonpromenad i rask takt följt av en stadig frukost gjorde gott, därefter flyg och installation på hotellet. Greker och romare var troligen tidernas första och bästa spritfestare, även om det var vin de drack. Men de visste hur man skulle göra, de visste att man måste grunda väl. Grekernas och romarnas plan blev också min plan, men inte med stora mängder bröd och olivolja som mina förfäder gjorde, utan med en ordentlig lunch. Jag hittade ett ställe med ambition, fuskmat var jag absolut inte sugen på den här dagen. Eftersom spritfester tenderar att spåra ur mot slutet, måste man börja dem med flaggan i topp, tänkte jag.

   Som förrätt beställde jag bläckfisk, som visade sig vara absolut sensationellt perfekt stekt. Den hade precis ”stannat” i kärnan, hade en hög och ren smak med mjäll textur och den serverades med en skummande sås av potatis som hade smaksatts med kryddhett paprikapulver. Till det hela lite paprikaolja och en lökkompott. Det var helt suveränt!

Eftersom det skulle bli en ansenlig mängd destillerad alkohol senare på eftermiddagen, kvällen och natten, ville jag bara ha ett gott glas vitt till den här förrätten. På listan hittade jag precis det jag var sugen på, ett glas 2012 Albariño från Bodegas y Viñedos Attis i Rias Baixas. Vinet var djupt fruktig, faktiskt ovanligt djupt för sin druva och sitt ursprung, det hade en god kropp med fin citrusfrukt, pigg men inte stram syra och utsökt balans. Just det faktum att smaken var så rik gjorde att vinet passade utmärkt till den smakrika bläckfisken och till och med stod pall för paprikahettan. Det var verkligen gott.

Mina ögon hade direkt fastnat på 2012 La Bruja Averia Garnacha från högintressanta Commando G (en av mina många spanska favoriter) i Sierra de Gredos väster om Madrid, men dessvärre hade det vinet precis tagit slut. Det är alltid en stor besvikelse när ett vin man blir så sugen på visar sig inte finnas kvar. Lösningen här blev ett glas 2008 Vino Nobile di Montepulciano från Agricola Salcheto i Toscana. Ur magnum dessutom, jo jag tackar! Är det spritfest på gång så är det.

   Min besvikelse byttes snabbt ut mot gillande, jag gillar verkligen klassiskt eleganta viner från Toscana, viner med finstilt röd körsbärsfrukt, nyanser av tobak, myckna men fint polerade tanniner, en god men inte frisk syra och till finess väl sammansatt smak. Stort var det inte, men gott. Precis den här typen av vin påminner mig om alla mina otaliga och inspirerande vinresor över hela Italien under 1990-talet och jag minns med ens varför jag en gång älskade Italien så vansinnigt mycket. Det här vinet passade mig perfekt. En bra upptakt på spritfesten, tänkte jag och beställde raskt in ytterligare ett glas. För pyttelilla tio euros per glas.

Det nobla vinet passade dessutom som hand i handske till min varmrätt, ett lammlägg som hade bakats i låg temperatur i all evighet, uppenbarligen med massor av färsk timjan, lite rosmarin och ett par vitlökar, den underbara doften av detta hade ätit sig in i det saftiga lammet. Till lammet hörde en fin potatiskaka med lök, lite grand av en steksky samt små späda tomater. Stil- såväl som smakmässigt var lammrätten perfekt designad till vinet, det kanske ändå fanns en mening i att det spanska vinet var slut.

På klassiskt kubanskt vis blev vi hämtade i topprenoverade 1950-talsbilar, en karavan av vackra vrålåk som skulle bli våra transporter resten av kvällen. En spritfest med klass, tänkte jag och knölade mig in i det väl tilltagna och insuttna baksätet på en 1956 Chevrolet. Destinationen var Casa Bacardi på toppvåningen i ett industrihus i forna Östberlin. Det hela kändes dekadent, och spännande.

 

Väl på plats bjöds cocktails i aldrig sinande ström. Serverade av en vacker mexikanska, såklart. Det seriösa inslaget i spritfesten var att lära sig göra romdrinkar på bästa och mest klassiska sätt. Det är alltid en fröjd att se proffs arbeta och vår ledsagare i denna första halvlek av spritfesten var oerhört skicklig och pedagogisk. Jag fick till och med för mig att jag ville bli bartender!

Cuba Libre, som den klassiska rom-å-cola-drinken egentligen heter (eftersom den skapades mot slutet av det kubanska frihetskriget), är inget man slarvar ihop i en handvändning. Det finns recept och recept ska man följa. Således fylls glaset med bra iskuber, man pressar i två limeklyftor och gnider också in glaskanten med lime. Därefter hälls 5 cl Bacardi Gold (enligt originalreceptet) i och därefter 10 cl Coca Cola. Varken mer eller mindre. Sedan rör man om. Enkelt. Klart. Gott!

Jag har aldrig varit och är heller ingen stor anhängare av Bacardi, men jag kan inte låta bli att bli oerhört fascinerad av familjens sprithistoria. Den är helt enkelt fantastiskt. Som sprit betraktad är deras rom ganska mild och till och med neutral, men det var precis så som Don Facundo Bacardí ville ha den. Det var också det som gjorde hans rom så unik, så uppskattad, så storsäljande.

   Vår barmästare lärde oss att göra en Tormenta Negra, en cocktail av familjens mörka rom. Återigen fylls ett glas med fasta iskuber, tre klyftor lime pressas i, därefter fyller man på med 10 cl Ginger Ale och 6 cl Bacardi Black (lagrad rom med tydlig bourbonkaraktär och lätt karamellton), varefter man stänker på tre droppar Angostura Bitter och rör om. Också den drinken är enkel, helt okej men helt ärligt inte upphetsande. Efter två glas Cuba Libre blev det bara ett halvt glas av den här. Det kändes som att spritfesten höll på att avta! Räddningen blev den vackra mexikanskan som kom till undsättning med ett ny Cuba Libre.

   Mismo visade sig var en ganska blek cocktail, 6 cl Bacardi Carta Blanca (den vattenklara, mildaste sorten i familjens romportfölj) blandades med kolsyrat vatten och lite limesaft. Inte särskilt god, men lättdrucken. Kändes onödig, i alla fall i min gom. Sprit måste väl ändå smaka, måste väl ändå beröra, måste väl ändå kännas? Tur att jag hade kvar av min tredje Cuba Libre.

Tack och lov skulle det bli ordentlig ordning på spritfesten. Vår bartenderguide skulle nu visa oss hur man gör den klassiska drinken Daiquiri enligt konstens alla regler. Han började med 2 rågade teskedar vanligt socker, pressade i 5 cl limejuice och muddlade sedan detta till dess sockret hade löst sig. Därefter slog han på 5 cl Bacardi Carta Blanca (helst den lite alkoholstarkare versionen) och både isbitar (för att kyla) och lite krossad is (för att späda) och skakade sedan drinken i cirka 10 sekunder. Sedan var det bara att sila upp i små glas. I all sin enkelhet är det här en av de godaste drinkarna. Visst skulle den kunna bli både smakrikare och godare med en mer välsmakande rom, men den här var god nog för att drickas upp i en handvändning.

För att inte tappa fotfästet helt och hållet hade man också dukat upp en lite buffé med smårätter att förse sig med vid behov. Här fanns kokta ägg med räkor och kaviar, friterade räkor, spett med grillade räkor och ananas, lufttorkad skinka, ostar, friterad kyckling, schnitzel och en hel del annat smått och gott. Det kändes bra, spriten hade precis börjat fästa i mig. Äntligen spritfest!

The Old Cuban visade sig också vara en god cocktail. Återigen byggdes grunden med lime (2 cl) och socker (2 cl sockerlag), därpå 2 stänk med Angostura Bitter och ett par färska myntablad. På med 5 cl Bacardi Black och isbitar, skaka i 10 sekunder och sila upp i ett större vinglas. Sedan toppades det hela med torrt mousserande vin. Kombinationen av sötma, syra, karamell, beska och en liten sprits av kolsyra var riktigt lyckad.

Favoriten var ändå Mojito, den omkring 400 år gamla hälsodrinken som skapades för sjömännens hälsa. Spriten, på den tiden aguardente de caña (som rom en gång kallades) för alkoholens helande och stärkande effekt, minten för att hjälpa matsmältningen och limesaften för C-vitaminets skull. Rena hälsokosten med andra ord! En halv lime pressades i glaset, 2 rågade teskedar socker slås i, därefter muddlas det tills sockret smälter. En halv näve färska myntablad slås i handen (för att frigöra dofterna) och läggs i, därefter krossad is och 6 cl Bacardi Carta Blanca, den vita rommen. Det hela rörs om och till sist slås lite grand kolsyrat vatten på, varefter man garnerar med färska myntablad. Supergott. En till tack!

 

In i bilarna igen, nu glad i hatten i baksätet på en 1959 Desoto, denna sällsynta och vackra bil. Nu skulle vi ut i nattlivet och göra barer. Flera barer. På Bar Marquez blev det först en Cuba Libre, lite starkare än den vi hade lärt oss göra, är det spritfest så är det, därefter en Mojito som var ruskigt god. Lite fylligare smak, en aning lite sötare. Och större. Två sådana blev det. Det är förvisso fem till sex centiliter starksprit i varje drink, men jag begriper inte att drinkarna inte fäster hårdare än vad de faktiskt gör. Är det den svalkande effekten av isen, eller den uppfriskande smaken av lime och citrus, eller är det sötman som gör att man inte direkt blir på kanelen? Jag vet inte, men en helkväll med cocktails blir liksom aldrig riktigt lika snurrig som en helkväll med vin. Eller är jag bara en helt vanlig spritromantiker, kanske?

 

Det här var hur som helst en trevlig bar med väldigt duktiga bartenders. Så duktiga att jag av bara farten var tvungen att prova en Daiquiri till … och en Cuba Libre. Är det fest så är det.

Bar Prinzipal blev nästa anhalt i natten och det var väl här någonstans det började spåra ur. Till att börja med var personalen rätt lustigt klädda i en slags 1800-talsmundering. En vacker ung kvinna i lockig blond peruk, en fin liten hatt och överseriös galaklänning med push-up till hakan och dekoltage till knäskålarna satt i baren, men det som verkligen fick mig mina ögons uppmärksamhet var den vackra kvinnan i röd peruk och hårt snörad korsett som satt i en gunga i taket och dinglade med sina långa strumpklädda ben. Och bara såg allmänt nöjd ut. Sjyst jobb, tänkte jag, beställde en drink och ägnade mig åt blängsylta i ett par minuter.

Att här var burlesk-kväll (de har show varje torsdag) gick inte att ta miste på. Showen var dessutom magiskt bra, med den träffsäkra och synnerligen underhållande ultragaykonstnären Ruben K i spetsen, plus lite lättklätt burleskt i form av dansande, sjungande, strippande, yppiga och vackra unga kvinnor. Jösses vilken show. Här behövdes sprit, tänkte jag!

   En Juanita Dale (ljus tequila, granatäpple och en hemgjord juice av lime, citron, ingefära och salt) satt perfekt, frisk och god med en trevlig ingefärskrydda. Däremot var Swing and Fly (Bacardi 8 años, apelsin, svart te och vermouth) inte särskilt god, detta eftersom man hade förblandat den och lagt den i ett litet ekfat som stod på bardisken. Jag har aldrig någonsin druckit en fatlagrad cocktail som varit god, de är alltid på tok för fatsöta och fatkryddiga. Jag begriper inte varför bartenders gör den här typen av fatlagrade drinkar. Märker det inte själva att ekfatet tar över och förstör drinken?

   Nej, det blev en friskt välsmakande Mojito och sedan en Old Fashioned av Bacardi 8 años som var utsökt. Det gick tydligen också ner ett glas med påfyllning av NV Brut från Ruinart. Inte för att jag egentligen var sugen på champagne, mest för att en kamrat vid bardisken beställde in ett par flaskor. Är man flockdjur så är man, och är det spritfest så är det. Skål ta mig fan!

Egentligen blir en kväll aldrig roligare än näst sista baren, det är en sedan lång tid tillbaka verifierad sanning. Med tanke på hur fantastiskt trevlig och bra (rent hantverksmässigt) den lilla Bar Prinzipal är, fanns det ingen anledning att gå vidare. Men när hela gänget lämnade stället var det dags även för mig att gå. Att stanna kvar bland burleskdamerna var ju i och för sig lockande, men jag hade nog snarare hamnat i ultragay Ruben K:s händer än i deras välsvarvade behag. Bäst att packa sig iväg alltså.

 

Vi hamnade på en rätt tråkig nattklubb med den standardmässigt nonchalanta och inte särskilt bra servicen man får på nattklubbar. Och eftersom jag inte gillar nattklubbar och nonchalanta och inte särskilt servicevänliga nattklubbartenders blev det inte särskilt bra. Det blev en slentrianmässigt beställd Cuba Libre och en lika slentrianmässigt beställd Daiquiri, typ. Säkert en del annat också. Då till och med Café Rotsunda censureras (inte ofta, men det händer), redovisas här bara de större penseldragen av vad som egentligen hände den här kvällen. Det som händer i Berlin, stannar nämligen i Berlin!