En
dag som denna äter man inte frukost, det vore både dumt och oansvarigt. Lunch
av finare snitt samt middag av finare snitt stod inskrivet i dagens ”måsten” i
min för övrigt av jobb och uppdrag alldeles besvärande nersmetade kalender.
Båda restaurangerna på dagordningen är högsatsande och i båda fallen var det Kitchen
Table som gällde. Restaurangernas köksbord tycker jag är det allra roligaste
sättet att förlusta sig gastronomiskt på eftersom man inte bara äter och njuter
där, utan och både ser arbetet och känner dofterna av matlagningen samtidigt
som de duktiga kockarna får chansen att presentera sina idéer och sitt hantverk
med egna ord.
I
köket på relativt nyöppnade (eller i alla fall omgjorda och nyinvigda) Studio
Frantzén huserade denna lunch Chef Viktor och Chef Joe och vid flaskorna var
det Kleine Frodo som mästrade. Alla tre stjärnor presterade på hög nivå och tre
stjärnor är också vad tror och hoppas på när Guide Michelin släpper sin nya
guide om drygt en vecka. Ingen annan krog i Skandinavien förtjänar denna yppersta
av restaurangutmärkelser så som Frantzén gör. I mina ögon har de haft tre
stjärnor i ett år – nu håller jag tummarna för att de också kan sätta upp Three
Stars by Guide Michelin på sin dörr om litet mer än en vecka!
Medan
vi väntade in vännerna bjöds vi NV Brut
från Taittinger,
fint citrusfruktig med nyanser av gult äpple, en diskret brödighet, en
uppfriskande syra och god längd. Den här magnumbuteljen kändes en aning mer
utvecklad, vilket var positivt, jämfört med de vanliga flaskor som säljs just
nu. Det här är en pålitlig champagne jag gärna dricker. Champagnen skulle följa
oss genom ett par av rätterna.
Den
första delikatessen vi serverades var små spröda makarons fylld med päron och
en krämig mousse av fågellever smaksatt med tesorten Earl Gray, ingefära och
lite citronverbena. Elegant med en fin textur och frisk känsla. Den här lilla
munsbiten, liksom efterföljande ostron, passade tack vare sin försiktiga smak
utmärkt till den eleganta champagnen.
Ostronen
var bakade i sina skal sous vide vid
63 grader under 45 minuter, och serverades i sina skal med en blomkålsmjölk med
nyanser av rökt ål och på toppen is av gurka. En väldigt finstilt och milt
smakande rätt med ytterst försiktig rökighet, perfekt textur i ostronen och en
krispig fräschör från gurkan.
Oxfilén,
hastigt ytrostad över eld, skars fint till en tartar och serverades i en kopp
på en majonnäs med hasselnöt och miso, på det lite kaviar av typen Osietra
varefter det hela toppades med långkokt oxbringa som dragits isär till trådar som
stektes krispiga och smaksattas med lite sherryvinäger och finskuren gräslök.
Jag, liksom mina vänner runt köksbordet, tyckte det var en sjukt god liten
rätt.
Till
tartaren hade sommelieren valt att servera en öl from Thomas Becket, en ljus
och elegant men välsmakande Blonde de
Bourgogne med god fyllighet, en diskret maltsötma, en försiktigt värmande
alkohol som gav god kropp och fin längd. Mycket tack ölets rikare kropp
upplevdes ölet perfekt smakbalanserat till tartaren.
”Welcome
into the forest”, kungjorde Chef Joe med brittisk accent när han presenterade
nästa lilla goda rätt. En liten skål hade bottnats med en krämig duxelle av svamp, på vilken smörstekt
svamp lades. Det hela toppades med friterad svamp och potatis och tunt hyvlad
vintertryffel. I all sin egentliga enkelhet en utsökt god rätt, men det var
något i rätten som gjorde den speciell, en krydda, en doft jag kändes igen men
inte kunde placera. Skog tänkte jag, men doften var rätt subtil. Kryddan ifråga
var faktiskt torkat granträ av finaste kvalitet, ingen gammal julgran således,
som hade mixats till en fint pulveriserad krydda. Och vilken krydda sedan, hur
spännande och kul som helst!
Kul
och innovativ var också nästa rätt. Och enkel! Tre saker, tre smaker, en
mångfald av upplevelser. Pilgrimsmusslorna var hastigt halstrade till
perfektion. Till musslan två tillbehör. Rotsellerin var först jäst och sedan
rostad, därefter tillredd till en slät kräm. Den andra krämen var påtagligt
kryddig av lakritsrot, rätt dominant men samtidigt ett spännande komplement.
Det fick mig att tänka på när jag sa till Mannerström att fisk är en blek
råvara som inte smakar särskilt mycket, att fisken nästan alltid bara är
tillbehör till såsen och i sig inte särskilt viktig. Kolsvarta ögon! Ingen
Göteborgshumor där inte, tänkte jag och rodnade.
Men
så kan det faktiskt vara och den här serveringen låg lite åt det hållet till. Med tanke på den milda sötma som både
musslorna och rotsellerin har var det klokt att gå åt det tyska hållet med
vinet, 2011 Gaisböhl Riesling från Weingut
Dr Bürklin-Wolf. Sötman i denna fina riesling var förvisso inte
särskilt påtaglig, men den fanns där i början av smaken och gav en första matchande
sötkyss som mötte rättens subtila sötma på ett riktigt bra sätt. Vinets fina
syra gjorde sitt till och lade till en fin balanserande fräschör.
Det
finns många olika matlagningsfilosofier. En, som Sheriff Jureskog på
köttimperiet AG förespråkar, är att ”kött ska våldtas på gillen”, underförstått
en blixtsnabb tillagning över en brutal värme. En annan är mer försiktig, en långsam
tillagning över låg värme. I den mest extrema ytterkanten av denna står Björn
Frantzén och hans kockar som emellanåt använder värmeskåpet som
tillagningsutrustning (vilket får mig att tänka på de skojiga historier som
florerar om att laga mat på ett varmkört motorblock). Den skrei vi serverades
hade bakats som hel filé under drygt två timmar i 39 graders värme, vilket ger
en helt annan textur i köttet, dessutom en mycket mer intensiv och rik
”fisksmak”. De fasta lamellerna flagades isär och serverades på en bädd av
karamelliserad silverlök och en grädde som röktes à la minute i en liten kastrull alldeles innan servering (tyvärr glömde jag att ta bild på fiskrätten).
Jag måste säga att Frantzéns sätt att laga
fisk på är bland de allra mest välsmakande och bästa jag vet!
Vi
körde vidare med rieslingvinet till fisken, men vi kunde lika väl ha druckit
nästa rätts vin till, 2011 Morgon
från Domaine
Jean Folliard. Beaujolais är helt klart på modet och för den insatta
vindrickaren är det inte någon överraskning att kvaliteten är så hög, däremot
kan den vanligaste vindrickaren bli lite förvånad över dagens hyllningar, då
den allra mesta volymen av beaujolais är rätt enkel och inte alls särskilt
intressant. Den här buteljen gav oss en mjukt fruktig, nästan blåbärsaromatisk
och lättsam doft och smak med måttlig tanninstruktur och bara en försiktig
fräschör. Tack vare att vinet serverades svalt upplevdes det ändå vara friskt
och fräscht.
Varmrätten blev kycklingbröst, men inte
stekt enligt konstens alla regelverk. Istället hade man pocherat brösten till
en innerkärna om 62 grader, vilket gjorde det riktigt saftigt (en torr kyckling
är bland det tråkigaste som finns). Den hade sedan hastigt stekts på för ytans
skull och serverades med (supergott) knaprigt rostat kycklingskinn och en
äggröra av ägg från rapphöna. ”Och så har vi en fond inkokt med tryffel”, sade
chef Joe och det fick mig att pirra av välbehag. Jag är en riktig
tryffelslampa!
Till en rätt som denna kan man mycket väl
servera kraftigare viner än en rik och välgjord beaujolais, men vin och mat i
kombination handlar inte om ett rätt vin till en given maträtt, utan om flera
möjliga alternativ. Som vanligt hade Kleine Frodo gjort sitt jobb väl och vinet
från Morgon passade alldeles utmärkt.
Jag
hör ofta att muskatvinerna från Piemonte är enkla, saftiga och publika och inte
alls av den kvaliteten att man ska servera dem till finare mat. Vilket nonsens!
Det handlar väl ändå om vilket vinet är och vem som har gjort vinet.
Toppsommelier Kleine Frodo bar med stolthet fram en 2012 Moscato d’Asti från Canelli Bera, låg i alkoholen och
lätt i steget som sig bör, mjuk i syran på ett druvtypiskt sätt men pigg tack
vare den pärlande kolsyran, druvig och aromatisk och behagligt söt. Jodå, jag
gillar muskatviner från Asti, särskilt när de är så bra som det här.
Desserten
var superfrisk och god, en glass smaksatt med citrongräs och toppad med
citronmeliss och citronverbena. Friskt och fräscht, precis som vinet.
En
sista liten intressant och – för mig i alla fall – rätt oväntad mignardise, en kola av fermenterad vitlök.
Sitter man på Kitchen Table på Studio Frantzén ska allt vara möjligt och är det
Chef Viktor och Chef Joe vid taktpinnen ska du inte bli förvånad om du blir
överraskad av något rätt eller kombination. Det är precis exakt det som Studio
Frantzén handlar om!
1 kommentar:
Tack för en utförlig rapport.
Mums!
Skicka en kommentar