Jag vet faktiskt inte vad som är på väg att hända. Kalas
två fredagar på raken? Det hör inte till vanligheterna i mitt liv även om jag
försöker leva livet som om vore fest varje dag. Men fredagar? Nej, då brukar
jag jobba eller hålla mig borta från flaskan. Den här fredagen blev det
dessutom inte en bortamatch, utan två!
Det första lilla
kalaset blev på Grands Veranda på
Grand Hôtel i Stockholm i forma av en härlig lunch med superentreprenören Terry
Peabody som bland annat har grundat Craggy Ranch på Nya Zeeland. Minst
sagt passande eftersom jag helt nyligen besökte dem i Hawkes Bay. Det blev en
lunch i tre akter där vi började med en trio pinotviner. Det allra bästa av
dessa var 2011 Pinot Noir Limited
Edition Block 16 från deras Te Muna Vineyard i Martinborough. Det var första
gången de specialbuteljerade denna cuvée, men mer än 900 flaskor blev det inte.
Vinet har en djup och väldigt läcker fruktighet i mogen men sval, sensuell och
ytterst elegant stil med frisk syra, silkeslena tanniner och en väldigt fint
integrerad kryddighet av de stjälkar som medföljt under jäsningen. Jämfört med
den vanliga 2011 Pinot Noir Te Muna
Vineyard, som är lite lättare och friskare i stilen, och 2011 Pinot Noir Aroha, också den från
Te Muna Vineyard men lite mer mineralisk, var specialbuteljeringen det djupaste
och stilmässigt mest komplexa. Min favorit, tveklöst.
Grands Veranda har fått ett fantastisk ansiktslyft och är
idag ljust, fräscht och elegant. Det var flera år sedan jag åt här och därför hade
jag inte särskilt stora förväntningar, men det skulle visa sig att även det
gastronomiska har putsats upp och förfinats. Förrätten utgjordes av väldigt god
tartar av anka med lite majonnäs, tryffel och rödbetor och till det krispigt
bröd. Det var en väldigt god rätt som tack vare ankans smakrikedom, tryffels
jordighet och den milda sötma från rödbetorna passade väldigt bra till
pinotvinerna.
Sophia heter firmans prestigevin i Hawkes Bay. Det är en
cuvée dominerad av Merlot från det grusiga område som kallas Gimblett Gravels
som är ett fantastiskt område för just bordeauxdruvor. Av de tre årgångar vi
drack till varmrätten höll jag 2007
Sophia som det just nu godaste, mycket tack vare sin lite rikare och mer
tillgängliga mörka bärfrukt, förvisso fortfarande primär och lite sötaktig, men
totalt sett med en typiskt grusig mineralitet och fina tanniner. Jämfört med
den egentligen mycket mer eleganta och stringenta 2010 Sophia (som just nu är lite knuten) hade nollsjuan i och för sig
en lite mer uttalad fatsötma, och 2011
Sophia var både längre, djupare och mer tillgänglig men fortfarande ung.
Det här är viner som gärna får bli minst tio år gamla och då kommer de blir
förvirrande bordeauxlika och komplexa.
Varmrätten bestod av renkalv, vilket var intressant med
tanke på att jag inte ätit renkalv på flera år, sånär som på den lite
misslyckade rätten jag lagade hemma häromdagen. Och det här var långt mycket bättre,
även om jag tyckte att också kockarna på Grand Hôtel hade överstekt den en
aning. Köttet var kryddstekt och väldigt gott och tillbehören av smörsauterad
kål och champinjoner var goda. Ingen märkvärdig rätt, men god och dessutom
trevlig till vinerna.
Frågar man Terry Peabody om vilket vin han gillar mest
får man svaret Le Sol, firmans syrahvin från Gimblett Gravels. Även här blev
det tre årgångar som rent stilistiskt följde samma smakprofil mellan årgångarna
som Sophia. Min favorit här var 2010 Le
Sol, som bjöd på en lite svalare fruktig och något mer köttig och kryddig
jämfört med den mer fruktmättade 2007 Le
Sol eller den unga och fortfarande något knutna men väldigt fint
balanserade och eleganta 2011 Le Sol.
Liksom de unga årgångarna av Sophia skulle jag gärna göra återbesök hos den här
trion viner om några år. Det hela ser rätt lovande ut.
Kvällen tillbringades hos Hansa, som hade föreslagit
"en orgie i mogen bourgogne", ett erbjudande som bara en dåre kan
tacka nej till (förutom de osaliga själar som hade råkat tacka ja till annat
kalas eller som hade flyg som landade för sent och därmed tvingades lämna walk over). Kocken från Café Rotsunda
stod vid spisen och viner och rätter sköts rakt från höften, så där skönt
improviserat. Det är oftast så de bästa kalasen tillkommer.
En närmast
skrämmande stor svensk hummerhona hade fått sätta livet till för att blidka de fem
frälsta själar som bjudits in till syndens näste. En majonnäs smaksatt med
citron och hummerrom breddes på smörstekt bröd och toppades sedan med det
saftiga och välsmakande köttet. Högst improviserat och väldigt gott.
Vi körde två årgångar och därigenom två generationer Faiveley
som stående aperitif till det små hummerdelikatesserna. Den äldsta av dem var 1992 Corton-Charlemagne Grand Cru som
trots all risk för oxidation faktiskt var oväntat vital och fortfarande bjöd på
en fräschör, en gul äppel- och citrusfrukt som förvisso hade vunnit en viss
nötig mognadskomplexitet men alltjämt var stramt kritmineralisk.
Även om den var
väldigt god var det ett helt annat ljud i skällan i 2006 Corton-Charlemagne Grand Cru, som var mer intensivt, fetare
och friskare och dessutom en aning rökigt jordig av den kalkstensrika märgel
som dominerar jordlagret på den här delen av kullen. I min gom är det så här
vit bourgogne ska smaka, ung och pigg, såvida man inte har turen att dra korken
ur en perfekt mogen men vital vit bourgogne med ålder.
Den 1995 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine
Bonneau du Martray som hade öppnats men med stor besvikelse visat sig vara
ålderstrött och förpassade alltså till kocken som kvällens matlagningsvin. Ett
skamligt sätt att använda en tusenlapp på … men så är det dessvärre med
alldeles för många knappt ens mogna vita bourgogner nuförtiden. Förbannade
oxidation!
Anklåren var
kokta confit och låg nu i ugnen för att bli varma och få ett krispigt skinn.
Till dem hörde en ragu av smörstekt tärnad potatis och klyftad brysselkål som
kokats in i mörk kalvfond med lite tranbär (för att möta pinotvinernas rödfrukt
och syra) och just 1995 Corton-Charlemagne Grand Cru.
I det första glaset stod en ljus, ganska lätt och syrligt
rödfruktig 1971 Charmes-Chambertin Grand
Cru från den lilla och anrika négociantfirman Camille Giroud, vars
viner alltid var strama och tjurigt glesa som unga och emellanåt med ålder bjöd
på något mer njutbart. Jag var väldigt positivt överraskad av det här vinet,
som jag tyckte var oväntat gott och i sin fjäderlätta och eleganta stil mycket
mer påminnande om vinerna från Chambolle-Musigny (främst vingården Bonnes
Mares) än de från Gevrey-Chambertin.
Intill denna
möttes vi av det mer kalkmineraliskt vin med större djup och tydligare
struktur, en aning moget men helt klart yngre än det första. Det visade sig
vara en 1995 Corton Grand Cru från Domaine
Bonneau du Martray, deras ganska sällsynta röda version från en liten
lott med Pinot Noir i den lägre delen av vingården En Charlemagne. Det blev en
skön revansch för den korkade dito jag öppnade upp för Gertrud i höstas. Nu
fick jag prova en korrekt flaska av vinet och det var en väldigt positiv
upplevelse. De nu snart 20 åren sedan skörd har gjort vinet gott, som ungt är
det här alltid ett rätt kantigt vin.
Det blev ytterligare en revansch, en för mig rent
personligt viktigt sådan. Hansa hade nämligen köpt en renkalvstek som jag fick
äran att tillaga (det var då märkligt hur många gånger jag skulle äta renkalv
den här veckan, och två gånger just denna dag). Nu fick jag till den helt perfekt,
54 graders innertemperatur och rött, saftigt och väldigt välsmakande. En bädd
av späda morätter, broccoli, smörstekta champinjoner och sockerärter fick bli
tillbehör, liksom en fantastiskt god gräddsås, kokt av kalvfond, lite tryffel,
vitt vin och grädde. Klassiskt 1980-tal i köket till klassiska viner i glasen,
en given framgångssaga.
Med sådan mat på tallriken sjunger ju nästan alla viner i
glasen. Men de viner som Hansa hade serverat skulle minsann sjunga stämsång med
sig själva precis alldeles oavsett, de stod nämligen majestätiskt stolt och elegant
i de präktiga kuporna i serien Riedel Sommelier vi hade framför oss. Domaine René Engel var en av de allra bästa firmorna i Vosne-Romanée (idag finns firman tyvärr inte kvar) och hans viner bjuder alltid på en säregen och alldeles magnifik och förförisk parfym som är av samma dignitet som den vinerna från Domaine de la Romanée-Conti har. Mörka hallon, röda rosor, torkade aprikoser, kalksten och med mognad en liten doft av tryffel och skogsgolv. Denna 1996 Clos-Vougeot Grand Cru var himmelsk och i mitt gom kvällens allra finaste vin. Vilken parfym, vilken textur, fortfarande ungdomlig fräschör, och vilken magnifik längd!
Nästa vin var
väldigt roligt att få prova, det var nämligen den första årgången från Domaine
Anne Gros eftersom hon tog över ansvaret från sin far François just
detta år, 1996. Sedan dess har hon tydligt visat att hon hör till toppskiktet
bland producenter i byn, men redan denna 1996
Clos Vougeot Grand Cru Le Grand
Montpertui visade att hon redan då absolut visste vad hon höll på med. Det
blommade upp fint i glaset och hade fortfarande en frisk blommighet och delikat fruktig parfym, till det en frisk
syra (årgångstypiskt) och len, rätt elegant struktur.
En kväll utan extraviner är ingen riktig vinkväll och
kvällens första extravin var en absolut underbart vital, intensivt rödfruktig 1989 Le Chambertin Grand Cru från Maison
Louis Jadot, som checkade in fint som en av kvällens allra finaste vinupplevelser.
Vilken sanslöst läcker doft, den gick helt enkelt inte att värja sig från.
Bland sommelierer verkar det dock inte vara fint nog att köpa och rekommendera viner
från Maison Louis Jadot, men för mig är sådana åsikter fullkomlig nonsens och
vittnar mer om att man inte kan tillräckligt mycket. Men visst, köp annat och
lämna den här typen av toppviner till oss genuina vinälskare…
Vi hade en förrädare bland oss, en slampa med sug efter
Cabernet Sauvignon. Visst är det gott, men när man har så mycket god bourgogne
omkring sig längtar åtminstone inte jag efter annat. Nu var det ju i och för
sig ett alldeles magiskt läckert vin som dundrade in på bordet, svalt och upphällt
i karaff för både luftningens och blindprovningens skull. En tät, mörk och
fortfarande ungdomligt intensiv bärfrukt slog upp mot näsan och inslagen av
stenkross och vulkanisk mineralitet, därtill mognadsnyanser som korinter, tobak
och tryffel, fick mig först till Kalifornien, där till Napa Valley, där högst
troligt till den norra och varma delen av dalen där solen är större och jorden
mer mineraliskt. Men åldern, strukturen, parfymen och storheten kunde vinet i
min värld bara komma från Chateau Montelena, och så var det. I
glaset en 1987 Estate Cabernet Sauvignon,
ett av egendomens mest legendariska viner och ett av kvällens bästa viner.
Det blev ytterligare en sidospår och snedsteg denna
kväll, då nutidens elegant i Napa Valley, Kapcsándy Family Winery i
Yountville, bars upp ur det djupa källarvalvet i form av den fortfarande
busunga och nästan helt oförlösta 2006
State Lane Vineyard Roberta's Reserve. Det är firmans merlotvin från en
lott med lite bördigare jord nere mot Napa River. Det unga vinet stod med sin
massiva mörka blåbärs- och björnbärsfrukt i bjärt kontrast med det mycket mer
eleganta och komplexa cabernetvinet från Chateau Montelena, och hur gott det än
är tror jag inte att dess verkliga storhet kommer av skönjas förrän om tidigast
fem år. Det är tredje gången på ett år jag har druckit denna merlot och vare
sig doft eller smak har utvecklats en millimeter under denna tid. Gott, men
ungt och lite monolitiskt. Fem år i framstupa sidoläge i vinkällaren
rekommenderas.
Ordningen skulle återställas med ett stort glas 1999 Meursault-Charmes Premier Cru från
Domaine
des Comtes Lafon. Det här är en firma som har haft stora problem med
oxidation i sina vita viner och när vi tidigare på kvällen öppnade vinet
upplevde vi en liten nötigt och äpplig ton som låg någonstans mellan perfekt
mognad och oxidation. Jag stördes dock inte så mycket av den tonen, även om den
fanns där och obönhörligt lät oss veta att doften och smaken hade varit piggare
och renare för ett par år sedan. Men nu, flera timmar senare och med lite mer
luft, hade vinets andra komponenter vuxit till sig och till liten del
kompenserat vinets lite mognare toner. Eller så var det min förmåga att känna
detaljerna som hade mattats av med allt vin. Oavsett vilket var detta sista
stora glas både väldigt gott och väldigt nödvändigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar