En kväll med två verkligt legendariska vinmakare är
aldrig fel. Tvärtom är det en stor upplevelse att få dela deras djupa kunnande,
få en historisk återblick, prata om gemensamma bekanta för att gå på djupet
bakom dörrarna i industrin, få insikt om både terroir och detaljer inom framställning och såklart bara har
genuint roligt. För allt det här har man när man tillbringar tid med den
legendariska Bo Barrett på Chateau Montelena i norra Napa Valley och hans
faktiskt än mer berömda fru Heidi Peterson-Barrett, en av de mest framgångsrika
konsulterande vinmakarna i Kalifornien.
Chateau Montelena har 42.55 hektar
egna vingårdslotter i den norra delen av Calistoga längst upp i Napa Valley,
men deras 2010 Napa Valley Chardonnay
kommer från John Muir Hanna Vineyard nere i Oak Knoll District i dalgångens
södra och mycket svalare del. Med skörd vid cirka 24 Brix, om natten då det är
svalare, jäsning i ståltank med malolaktisk jäsning och sedan lagring är
mestadels äldre och därför neutrala ekfat, har denna chardonnay fått en
påtagligt mer elegant och stramt klassisk doft och smak än genomsnittet i
Kalifornien. Genom dess transparenta och svalt guläppelnyanserade citrusfrukt
noterar man både den fina mineraliteten och en lätt stålig känsla av tankarna.
Det hela är synnerligen aptitligt!
För att spegla vinets friska syra och elegans serverades
de halstrade pilgrimsmusslorna med en friskt smakande velouté inkokt med
syrligt citrongräs. Syran matchades också fint med en tunn skiva ugnstorkad
pancetta.
För att illustrera skillnaden mellan Calistoga som
appellation och den egna vingården som mer distinkt ursprung, sattes de två
cabernetvinerna från Chateau Montelena mot varandra i
nästa servering. Den 2010 Napa Valley
Cabernet Sauvignon vi hade fått skänkt i första glaset innehåller cirka
tolv procent Merlot och lite Cabernet Franc och druvorna kommer från fem
vingårdar i Calistoga, av vilka tre är odlade av Bo Barrett och hans team, medan druvorna från
de andra två köps. Även om årgången är sval har det här vinet en stor
och rik doft med mörk, djup och ganska sötaktig vinbärs- och björnbärsfrukt,
ändå noterar man en stor fräschör och en till och med en finstilt mineralitet i
smaken. Av faten känner man dock knappt något, bara 20 procent av dem är
nämligen nya. Det här är ett supergott och lättillgängligt vin, redan nu som
ungt, men det har också en potential att utvecklas i flaska om man har tålamod.
Minst tio år, men troligen upp mot 15 år, gör vinet gott. Inte minst för att
det ska ta sig till en mer komplex fas.
I glaset intill
firmans flaggskepp, 2010 Estate Cabernet
Sauvignon som uteslutande kommer från den egna vingården intill vineriet och
där främst från de två äldsta lotterna som planterades 1972 och 1974. En annan
detalj som skiljer dem åt är att det här vinet är en nästan druvren tappning av
Cabernet Sauvignon. Stilmässigt är vinet lika fruktigt och djupt som den
vanliga tappningen, men allt är mer förfinat, nyanserat, elegant och
strukturerat och således noterar man den vulkaniska grusjorden mer tydligt i
doft och smak. Inte heller i detta vin är faten markerade, mer än knappt 30
procent nya fat används inte. Just det är sällsynt för ett vin av den här
digniteten i Napa Valley.
"Vi gör
klassiska viner, inspirerade av vinerna från Bordeaux men helt klart odlade
under den kaliforniska solen", säger Bo Barrett som svar på tal när man
berömmer honom för vinernas finess.
Just det här
vinet är såklart fortfarande ungt, gott förvisso och primärt fruktigt och
kanske till och med lite knutet, men samtidigt är det väldigt gott redan nu.
Till de två unga cabernetvinerna serverades en balloutine
av majskyckling, fylld med lite bladspenat som hade kokats in i grädde för att
göra fyllningen lite krämig. Det kan behövas till unga tanninrika viner, just
för att fånga upp och runda av vinernas tanniner. En mjukt söt kräm av gula
morötter och smör fick spegla framför allt den vanliga cabernettappningens unga
och fint sötaktiga frukt. Den strävhet som eventuellt skulle kunna ha lyfts
fram på grund av morotssötman, fångades på ett fantastiskt sätt upp av den panerade
och smörstekta kalvbrässen. Det är nästan barnsligt gott med den här typen av
mat och att den passade bra till våra två cabernetviner gjorde det hela ännu
bättre.
Alla vi som har lärt känna Château Montelena och deras
viner, inte minst cabernetvinerna, vet att de har en fantastisk
lagringsförmåga. Dessvärre hade vi ingen möjlighet att ta oss tillbaka till årgångarna
på 1980-talet eller början av 1990-talet, som idag kan vara ytterst komplexa
och så bordeauxlika till doft, smak och struktur att till och med
bordeauxkännare får svårt att ta vinerna som kaliforniska. Vi hade dock
tillgång till två någotsånär mogna viner.
Det första av
dem var 2003 Estate Cabernet Sauvignon,
ett vin från en solvarm och på så sätt typiskt kalifornisk årgång. Frukten var
mycket rik, djupt och generös med inslag av mörka bär, i sin första mognad nu
med nyanser av tobak och ceder, därtill med en lätt jordig ton. Jämfört med
vinet från 2010 hade det här vinet inte samma fräschör och känsla av
mineralitet, något som förklaras av att den varmare årgången har gett vinet en
djupare och tätare frukt som till viss del påverkar vinets transparens. Gott
var det hur som helst och det är något jag oväntat ofta tycker om cabernetvinet
från den tidigare nästan helt negligerade årgången 2003.
Min egen favorit var dock 1999 Estate Cabernet Sauvignon, ett vin som direkt vi öppnade
flaskorna faktiskt upplevdes lite mer stalligt moget och komplext, därmed också
mer tydligt bordeauxlikt. När det drygt två timmar senare serverades hade dess
frukt och kropp vuxit och helt plötsligt tyckte jag doft och smak faktiskt
upplevdes yngre. Tanninerna var något mer polerade än de i de yngre
tappningarna, men det fanns fortfarande något klassiskt rustikt över vinet (som
jag gillade) som inte noteras i de yngre årgångarna.
"Det här
var dels en svalare och mer klassisk årgång, dessutom den sista årgången vi
använde vår gamla avstjälkningsmaskin, som inte alls vara lika bra som den vi
sedan köpte", förklarade Bo angående den rustika känslan när vi talade om
de olika årgångarna.
En grillad kalventrecôte skulle ledsaga duon av mognare
viner och till den lite rostat sidfläsk och en gräddsås med en svag doft av
1980-talskryddan grönpeppar. Det salta och feta var tänkt att fånga upp och
runda av den eventuellt kvarvarande strävhet och för att spegla vinernas mer
mogna och komplexa toner hade chef Xavier gjort klassiska spanska kroketter,
men fyllda med karljohansvamp och tryffel. Det är faktiskt precis den typen av
läckert jordiga och svampiga dofter som mogna viner kan ha.
Ett litet syrligt äpple hade gröpts ur, fyllts med Brie
de Meaux som hade vispats luftig med hasselnötter och lite tryffelhonung och
sedan hastigt bakats i ugnen. Lite rostade hasselnötter och en mild sötma och doft
av tryffelhonung fick bli tillbehör till äpplet. Rätten var inte direkt söt,
mer saltsyrlig och fet. På sitt sätt blev det ett mellanting mellan osträtt och
dessert och det var precis just det vi behövde.
I vanliga fall rekommenderar jag inte att man lagrar
chardonnayviner från Kalifornien (eller någon annanstans ifrån heller för den
delen). Risken att de torkar ihop, kollapsar och oxiderar är nämligen alldeles
för stor, tyvärr. Då vi skulle servera ett vin med viss mognad här, hade jag
säkrat mötet med osträtten just genom att använda just äpple (so speglar ett
vins milda mognadsnyans) och hasselnötter (som kan beskrivas som en mer tydlig
mognadsnyans på väg mot oxidation).
Nu visade sig
denna 2005 Napa Valley Chardonnay
vara oväntat ungdomlig och pigg, nätt och jämt med en mognadsnyans, torr och
frisk med bara en första försiktig antydan av äpple och mogen frukt. Det här
vinet var faktiskt smått sensationellt, tydligt bourgognelikt med en livlig och
pigg syra och en underbar mineralitet. Tänk att det hade hållit så vansinnigt
bra. Fast det klart, det kom ju ur magnumbuteljer, den perfekta flaskstorleken
för lagring. Och för att dricka om man är lite småsugen på vin…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar